- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
51

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om djurens själslif

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vet att unga rapphönshundar ofta göra stånd,
d. v. s. angifva villebrådets närhet, redan första
gången de tagas med på jagt och till och med göra
det bättre än gamla hundar, som särskildt blifvit
dresserade till rapphönsjagt. Hos andra hundraser
är boskapsvården en ärftlig egenskap, såsom
hos herdehundarne vanan att oupphörligt springa
omkring hjordarne. Allt detta verkställes utan någon
undervisning och säkerligen utan något begrepp om
ändamålet, åtminstone icke första gången. Man skall må
hända invända, att det här handlar om genom menniskan
inplantade vanor och att blott dylika kunna fortplanta
sig genom arf; men talrika, ur de vilda djurens
lif tagna exempel visa motsatsen. Märkligast äro
iakttagelserna ur fåglarnas lif, emedan dessa mer än
andra djur kunna undandraga sig menniskans inflytande.

I mellersta Europa finnes en liten fågel kallad
sommargylling, Oriolus galbula. Säkerligen har ingen
menniska kunnat bibringa den skygga fågeln några
nya tankar med afseende på förbättringen af hans
näste. Icke desto mindre bygger aldrig fågeln nu
för tiden sitt bo utan att betjena sig af mensklig
industri. Nästet är aflångt och upphänges alltid på
ett konstfullt sätt i klykan emellan tvenne grenar
medelst mjuka snören. Dessa äro alltid lånade från
den menskliga industrien: än är det ett band, än ett
silkessnöre, än en skorem, ibland till och med en
urkedja. Korteligen, det bygges nu för tiden intet
sommargylling-bo, utan att ett af menniskohänder
tillverkadt snöre dervid användes. Är nu detta en
vana, så måste den vara ärftlig, är det instinkt,
så måste man medgifva, att den icke låter föra sig
tillbaka så långt som till verldens början.

Men hvad skall man då säga om ett djur, som från
växtätare förvandlats till köttätare? Sorgfälliga
iakttagelser hafva emellertid bestyrkt ett sådant
exempel. I Nya Zeelands bergstrakter träffas en
papegojfågel, Nestor notabilis, hvars tjocka tunga är
å undre sidan vid spetsen betäckt med körtlar, hvarmed
han uppsuger växtsafter, som, jemte bär och insekter,
utgöra hans egentliga föda. En sådan näring alstrar
hvarken mod eller stridslust. Han är också en mycket
fredlig fågel, eller rättare, han var det fordom. Den
europeiska kolonisationen har förderfvat hans vanor.

De flesta kolonister på Nya Zeeland lefva, såsom
bekant, hufvudsakligast af boskapsskötsel, i synnerhet
af fårafvel. Då fåren slagtats, upphänges köttet
jemte skinnen till torkning på särskildt uppsatta
ställningar. Härpå blef fågeln någon gång uppmärksam,
troligtvis under vintern, då lifsmedel tröto, och
han försökte sig på det upphängda köttet. Troligen
måtte det smakat bra, ty fåraherdarne anmärkte, att
Nestor afslet och slukade hela stycken af denna föda,
som dittills varit honom fullkomligt obekant.

Icke lång tid derefter märkte boskapsherdarne, att
fåren ledo af en dittills fullkomligt okänd sjukdom,
som visade sig uti blodiga sår på djurens rygg och
sidor. Ofta voro såren så talrika, att de medförde
döden. Ingen hade någonsin förr sett denna sjukdom,
ingen kunde gissa hvaraf såren uppkommo. Omsider
hände, att en herde råkade få se huru en Nestor
slog ned på ett får och slet såväl ull som skinn
ifrån ryggen. Detta gaf anledning till noggrannare
iakttagelser och man kom snart till den öfvertygelsen,
att den nya sjukdomen hos fåren härledde sig deraf,
att ofvannämda fåglar, merendels flera på en gång,
störtade på fåren och sårade dem. Offren hade intet
annat skyddsmedel än att kasta sig på rygg och välta
sig af och an; men detta halp föga, ty de blodtörstiga
fåglarne riktade då sina angrepp mot fårets länder
och buk, som nu blottades för anfall.

Här hafva vi alltså att göra med ett djur, som under
en jemförelsevis kort tidrymd antagit nya, från dess
forna fullkomligt afvikande vanor. Och i sanning,
kan man väl tänka sig någon större förvandling,
än en af honung och frukt lefvande fågel, som,
plötsligt vorden ett blodtörstigt rofdjur, med
raseri störtar på sitt byte och sliter köttet från
dess kropp? Anmärkas bör, att fågeln angriper fåren
blott om vintern, då han saknar andra lifsmedel,
så att den iakttagna förändringen i vanor ännu på
intet sätt är allmän. Ännu
finnas trakter på Nya Zeeland, der såväl de nämda
fåglarne som fåren finnas i mängd, utan att hjordarne
hittills lidit ringaste men. Iakttagelsen är af vigt,
emedan den bevisar, att förändringen i djurets
lefnadssätt varit fullkomligt vilkorlig. Af
fritt val
har Nestor notabilis öfvergifvit
sin svåråtkomliga vegetabiliska näring, för
att tillgripa fårköttet. Likaså är det den fria
viljan, som föranleder sommargyllingen att närma
sig menniskoboningarne, för att tillegna sig ett
och annat trådartadt föremål, som passar för hans
bygge. Fågeln har insett förträffligheten hos dessa
alster af den menskliga industrien. Antaget att han
första gången må hända icke hade något val; så mycket
står fast, att han efter första försöket stannade
vid det beqvämare och lämpligt befunna medlet.

Baltimore-fågeln i Nordamerika hänger sitt bo högt
i träden och fäster det vid grenarne medelst trådar
af samma ämne, hvaraf hela nästet består. Detta ämne
kan vara af mångfaldig beskaffenhet; vanligast är det
lin, hampa, silke, hår och ull, som väfves till ett
slags filt och sys tillsammans med långa hästtagel,
så att hela massan närmast liknar hattfilt eller groft
kläde. Som man ser, använder Baltimore-fågeln till
sitt bygge allehanda af menniskohand förarbetade
ämnen. Också har han namn för att vara en
stortjuf. Under fågelns liggtid äro alla tvätterskor
nödsakade att hålla vakt vid sina blekerier, och
ofta förekommer det, att de tåg, hvarmed bonden
tjudrat sin småboskap, lossas och bortföres af
Baltimore-fågeln. Är man icke här berättigad att
fråga: hvarföre använder fågeln företrädesvis
sådana beståndsdelar till sitt bygge, som icke
funnos i hans hemland förr än europeerna der slagit
sig ned med sina industrialster? Baltimore-fågeln
lemnar ett af de tydligaste bevisen för påståendet,
att djuren hafva ett medvetet val. För tvåhundra
år sedan byggde denna fågel bon, som säkert nog i
vissa afseenden öfverensstämde med nutidens; men lika
säkert är, att afkomlingarne icke bygga på samma vis,
förutsatt att de äro i tillfälle att kunna använda
af menniskohand beredda ämnen. Detta låter blott
förklara sig deraf, att dessa ämnen verkligen bättre
lämpa sig för ändamålet. Det yngre slägtet bygger
således ändamålsenligare nästen än förfäderna.

Bland alla exempel på förändrade lefnadsvanor
hos djuren, torde dock intet vara märkvärdigare,
än att svalornas byggnadskonst undergått en
förbättring. För omkring fyrtio år sedan hade den
berömde naturforskaren Pouchet i Rouen samlat några
bon af vanliga hussvalan, dem han uppställt i stadens
museum. Långt efteråt erhöll han åter ett par bon af
samma svalslägte, och till sin stora förvåning märkte
han, att byggnadssättet har var ett helt annat. Hans
uppmärksamhet var härigenom väckt, och han beslöt
att noggrannare undersöka förhållandet. För detta
ändamål jemförde han mycket noga de nya nästena
med en mängd gamla sådana, och kom slutligen till
den öfvertygelsen, att hussvalan på sista tiden
öfvergått till ett från förfädernas fullkomligt
afvikande byggnadssätt, och att denna förbättring
ännu är stadd i utveckling.

Ett gammalt svalbo, sådant det byggdes för fyrtio
år sedan, bildar vanligtvis fjerdedelen af ett klot
och är så anbragt, att vinkelspetsen ungefärligen
sammanfaller med klotets medelpunkt. Uppe vid kanten
är ingången, en liten, rund öppning af omkring en
tum i genomskärning, knapt stor nog att släppa
fågeln igenom. Ett näste i nyare stil – nästet
från 1870 – har deremot oval form och är så stäldt,
att längdaxeln, som jemförelsevis är större än i det
gamla nästet, ligger vågrätt, under det att öppningen
bildas af en mellan nästets öfre kant och den der
ofvan befintliga bjelken eller taklisten anbragt
springa. Denna springa är fyra till fem tum lång och
två tum bred.

Uppenbart visar förändringen en utveckling i
byggnadskonsten: nästets botten är bredare, ungarne få
derföre mera rum och ligga icke så tätt tillsammans
som förr. Öppningens längd tillåter hela barnskaran
att på en gång kika ut och andas frisk luft; de sitta
der som på en sorts balkong. Deraf kommer det sig,
att man numera ofta ser två, tre och flera ungar
titta fram ur boet, utan att modern derigenom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free