Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Romerska bilder. På Navonatorget. c.
- Vid Züricher-sjön. Bmn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är en stympad antik marmorgrupp (föreställande
Menelaos och Patroklos), hvilken romarne omfatta
med särskildt intresse. Pasqvino hette fordom en
qvick och elak skräddare, som dagligen höll till på
Navonatorget och hvars bitande tunga var bekant öfver
hela Rom. När han dött, begynte man uppklistra epigram
och speglosor, i skräddarens manér, på den nära torget
stående marmorgruppens illa medfarna figurer. Deraf
fick gruppen namnet Pasqvino och blef en egendomlig
åskledare för den romerska folksatiren. Af Pasqvino
komma orden pasqvill och pasqvillant, i betydelse af
smädeskrift och smädeskrifvare. De leda alltså äfven
sina anor från Navonatorget. – Emellertid kan det
ju hända, att Navonatorget fått sitt namn af det
italienska ordet Navóne, som betyder långrofva,
stekrofva, äfven tölp, lymmel. Namnet skulle då
helt enkelt angifva torget såsom saluplats för
nyttiga landtmannaprodukter och samlingsplats
för dagdrifvare.
c.
*
Vid Züricher-sjön.
Ett solljust landskap ler emot oss med ett uttryck, en
karakter, som nästan förefaller bekant. Sjön ligger
blank som glas, återspeglande täcka stränder, ur
hvilkas grönska kyrkor och boningshus framskymta. Men
strax bakom reser sig alpen, hög och allvarsam,
tillbakakastande middagsljuset från sin hvita,
rena panna. Det är en bild från herdarnes land, det
vidtberömda Schweiz. Från en mängd resebeskrifningar,
från tusentals fotografier, dioramor och panoramor
äro vi förtrogna med denna natur och dess stora
scenerier med vida snöfält och kala klippor, mot
hvilka gletschern bryter sina hårda vågor, med gröna
kullar, der drufvan och mandeln mogna, med trefna
små menniskoboningar, som gömma sig på alpdalens
botten eller djerft klättra upp till gränsen för den
eviga snön. Mindre må hända veta vi om det folk, som
lefver här bland bergen och i århundraden lefvat så,
oberoende, enkelt i vanor, redligt i tankar, fritt,
kraftfullt och fosterlandsälskande.
I sitt lynne hafva schweizarne de karaktersdrag, som
man är van att återfinna hos bergsbor. Menniskan och
menniskosinnet danas i viss mån af den omgifvande
naturen. Det folk, som lefver på de sydländska
slätterna, bland vingårdar och olivlundar, blir
poetiskt eldigt; här, på alpen, blir menniskornas
sinne hårdt liksom klipporna, bland hvilka deras
lif förflyter, de bli härdiga, tåliga, tystlåtna,
svåra att böja och ödmjuka.
Det fria 8chweiz! – Huru många gånger hörde man
ej dessa ord upprepas! Och i sanning, Schweiz är
fritt! Schweizarnes frihet är en frukt af deras
kultur och naturförhållanden. Den passar ej för
andra sinnen, andra folk; den låter lika litet som
fjällörten plantera sig på främmande jord. Schweizarne
äro ett folk för sig. De hafva inga konungar, inga
undersåter, ingen adelsklass, ingen stående armé,
intet gemensamt språk, ingen officiel kyrka. De
hafva sina kommuner, sina kantonalförsamlingar,
der hvarje man är en röst och majoriteten af röster
afgörande utan minsta vad; de hafva fri yttranderätt,
fri handel, fri undervisning i skolorna, frihet
i troslära, gudstjenst och religionsundervisning;
de hafva en lagstiftning, som står omedelbart under
folkets suveräna vilja och beslutanderätt.
Schweizarne hafva sjelfva uppstält, sjelfva
pröfvat, sjelfva gillat de grunder, hvarpå deras
samhällsskick hvilar – så vidt det kan sägas hvila
på någon annan grund än deras nationela egenskaper:
ett sjelfständigt sinne och en oförvillad känsla för
friheten. Under loppet af femhundra år har landet
upplefvat en mängd af styrelseformer: det har
omvexlande varit feodalt, klerikalt, kejserligt,
radikalt, men derunder aldrig upphört att vara
en förening af sjelfständiga kantoner och fria
kommuner. Förbundsfördraget har undergått talrika
förändringar, kantonalförfattningarne ännu flera,
ibland till det sämre, oftast till det bättre,
men alltid på ett sätt, som tydt på stor politisk
lifaktighet. Det är endast i ett stillastående
land, som lagar och samhällsformer kunna förblifva
oförändrade.
Det schweiziska Edsförbundet är icke annat än
en samling af sjelfständiga republiker – nitton
kantoner och sex halfkantoner. Hvarje kanton åter
är en förening af fria kommuner, hvar och en för
sig en republik i smått, med sina förhandlingar och
omröstningar, med sina kommunallistor, hvarpå alla
röstberättigade män hafva sina namn. Kommunen är
äldre än både kantonen och förbundet och dess idé är
just det
karakteristiska för schweizarnes samhällslif. Den
förskrifver sig från de tider, då t. ex. några
familjer i en alpdal slöto sig tillsammans på
grund af gemensamma intressen, religion och språk. Då
var jorden ’allmänning’ eller samfäld egendom, och
än i dag, fastän redan mycket af jorden öfvergått
i enskilda händer, besitter nästan hvarje kommun
någon jord, någon skog, något vattendrag, såsom
en slags gemensam fond. Kommunen blir sålunda på
sätt och vis en person, antingen han röstar genom
sina ombud i kantonalförsamlingen eller besörjer
sina inre angelägenheter; dess medlemmar, vare sig
vedhuggare, getherdar eller väfvare, hålla möten och
välja inom sig ett råd för att handhafva kommunens
förvaltningsärenden, fattigvård, skolundervisning
o. s. v. Ingen kan undandraga sig ett sådant
förtroendeuppdrag – kommunen måste tjenas.
Hvarje schweizare tillhör i första rummet sin
by, i andra rummet kantonen och i tredje rummet
fäderneslandet. En man anses icke behöfva söka
sig bergning utom sin by, ej taga sig hustru utom
kommunen. Ända hittills hafva nitton schweizare af
tjugo följt denna gamla regel, aldrig öfvergifvit sin
fäderneby, ej gift sig utom den samma. Men allt som
vägar öppnas, sjöar befaras af ångbåtar och tunnelar
sprängas genom bergen, blir det svårt att vidmakthålla
ett dylikt patriarkaliskt system. En man, som lemnar
sin kommun, förlorar sina kommunala rättigheter;
men då detta likväl ej hindrar honom att söka och
vinna utkomst utom sin by, så uppkommer medborgare med
kommunala rättigheter och medborgare utan sådana. För
de senares frihet strider Edsförbundet, och har
alltid så gjort; för dem fordrar det namnet schweizare
samt rättighet att med jemngod rösträtt nedslå sina
bopålar hvar de finna för godt inom Schweiz. Äfven här
träffa vi således en politisk strid i gång, en strid,
hvari det gemensamma fosterlandet, Edsförbundet,
gent emot kommunen gör anspråk på alla sina barn
och förfäktar medborgerliga rättigheter, som gå utom
byns eller kantonens gränser. Förbundet fordrar en
gemensam lag öfver hela landet, samfälda vapenöfningar
efter en gemensam plan och under samfäldt befäl, det
fordrar att de kommunala och kantonala intressena
vika för hela landets intressen. En sådan revision
af författningarne kommer ock otvifvelaktigt att ske.
Början är redan gjord i Zürich, som med sin nya
frisinnadt republikanska författning stält sig
i spetsen för de liberala sträfvandena. Så väl
staden som kantonen intaga äfven, så i materielt som
intellektuelt afseende ett framstående rum ibland de
öfriga. Schweizarne sjelfva betrakta Zürich såsom
sitt Athén – medelpunkten för deras inktellektuela
lif. I Zürich finnas musik- och konstakademier,
vetenskapliga samfund, botaniska trädgårdar, allmänna
biblioteker och muséer, klubbar och samfund, handels-
och landtbrukssällskaper samt hundratals högre
och lägre skolor. Här finnes ett universitet, en
teknologisk skola, som utgör en mönsterbild för andra
länders, en polyteknisk och en anatomisk läroanstalt,
kantonal- och borgarskolor i mängd. Vid hvarje torg,
vid hvarje gata, påträffas skolor, skolor för blinda
och stumma, industriskolor, handelsskolor, skolor af
hvarje art och storlek, med undantag af fattigskolor,
ty Zürich har ingen särskild fattigklass. Den har
visserligen några fattiga, men de utgöra här icke en
stat i staten.
En schweizisk skola är föremålet för statens,
kantonens, kommunens och medborgarens omvårdnad och
skydd. Barnen äro medborgarnes stolthet och hopp;
alla lemna rum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:29:20 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1874/0058.html
