- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
55

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid Züricher-sjön. Bmn. - Ett original. Fr- - Gustave Doré. C. S. Hallbeck

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för dem, helsa på dem, sysselsätta sig med deras förkofran,
Schweizaren ser uti skolan vilkoret för en sann frihet, och
han öfvervakar henne med outtröttligt intresse. I Zürichs
lag heter det: »Folkskolan skall uppfostra barn af alla klasser,
enligt öfverenskommen plan, till tänkande män, till nyttiga
medborgare, till sedliga och gudfruktiga varelser.»

Bmn.


Ett original.

När Mulpus gick i denna jemmerdal,
Han sällan borstad var, men aldrig kammad.
Ifrån de första år, då han blef ammad,
Och till sin död han var ett or’ginal.
Hans rock – om jag ej minnes galet –
Förfärdigad på nittitalet,
Var skuren i en ful fason
Och anstod ej »en man af ton».
Med knölig påk, och hatten plattad,
Han långsamt kom på gatan fram,
Och blef begapad och beskrattad –
Men han var tålig som ett lam.
I synnerhet för pojkar och för hundar
Fick ej den stackarn någon fred,
Men se – han var af det slags folk, som blundar
För hvarje skymf: han bara teg och led.
En gång han råka’ på en näsvis hund, som ställde
Sig midt uti hans väg och skällde;
Och kitsligt, utan minsta skäl,
Han bet uti hans rock och naggade hans häl.
Ej denna hund var någon vanlig knähund:
Han var fastmer en stor och oblyg fähund.
Fast annars icke böjd för slagsmål, gräl och bråk,
Nu Mulpus lyftade sin påk,
För att på den kanaljen klappa lädret;
Men just som påken höjdes upp i vädret,
Kom fram en stolt seigneur och skrek i raseri:
»Den hunden hör mig till; låt bli! låt bli!
Jag annars utan krus med denna käppen
Dig bultar mör från stortån upp till läppen.»
Vår Mulpus stod som träffad af en dolk,
Och efter ord han tycktes fåfängt leta.
»Förlåt!» sad’ han till slut »jag kunde inte veta,
Att fähund hör till bättre folk.»

Fr-



Gustav Doré.

»Boktryckets uppfinning är verldshistoriens största
tilldragelse» säger Victor Hugo i »Notre-Dame»
och angifver vidare det talade eller skrifna ordets
förhållande till den allt öfverväldigande makt, som
det tryckta ordet eger, med liknelsen om »sparfvens
bäfvan, i fall han finge se engeln Legio slå ut sina
sex millioner vingar».

Men denna det menskliga framåtskridandets kraftigaste
häfstång verkar numera ej ensamt genom det tryckta
ordet. I den tryckta bilden eger den ock en makt,
utan hvilken den ej skulle med samma klarhet och
tydlighet, som nu är fallet, vara en så fullt lefvande
befordrare af den allmännare bildning, hvarom våra
dagar bära vittnesbörd. Utan den upplysande teckningen
– »illustrationen» – skulle det framstälda ordet,
beskrifningen, oftast komma att blifva stående mera
i karakteren af »sägen» än framåtgående i verkligt
historiskt ljus. Det är den lifliga vexelverkan mellan
ord och bild, som gifvit boktrycket en ökad betydelse,
liksom ock dess teknik genom illustrationstrycket
nått sin högsta potens.

Om utrymmet för denna uppsats det medgåfve, skulle,
för att riktigt häfda den typografiska illustrationens
– »träsnittets» – höga anor, här vara på sin
plats att visa, huru boktrycket just upprunnit ur
träsnittstrycket och huru boktryck och trägravyr
städse gått hand i hand. Äfven skulle vara af
intresse att närmare skärskåda, hvarföre trägravyren
till sjelfva sin natur är den mest praktiska, den i
alla afseenden lämpligaste för illustrationen. Men
vi måste inskränka oss till blott en erinran om att
den illustrativa delen af boktrycket i början nästan
icke omfattade annat än en dekorativ utsmyckning –
ornerade initialer, slutvignetter och annat dylikt
– och att den först senare vunnit ett allt större
och större omfång. Detta var ock naturligt, enär
man ursprungligen ej kände till något annat sätt
än att med knif i träet utskära teckningen. Det är
detta träets primitiva behandlingssätt, som gifvit
anledning till den för trägravyren brukliga, men
oegentliga benämningen: »träsnitt».

Det var först engelsmännen som utbytte knifven mot
grafstickeln och sålunda förvandlade träsnideriet
till verklig gravyrkonst, hvarigenom äfven ett nytt
skede för illustrationen inträdde. Genom de oerhörda
framsteg, som trägravyren sedan den tiden gjort,
framsteg som understundom ställa den i jemnbredd med
äfven den finaste koppargravyr, har det blifvit
möjligt att återgifva alla slag af teckningar,
ända från de enklaste matematiska figurer till
nästan mikroskopiskt fina naturföremål, ända från de
alldagligaste ting och upp till de mest komplicerade
artistiska kompositioner.

Så omfattande har ock illustrationens användning
blifvit, så öppen smaken och lifligt behofvet i
afseende på detta bildningselement, att skall en bok,
för att tala i bokhandlarens stil, riktigt »gå»,
så måste hon vara illustrerad.

Om än äran af boktryckets uppfinning tillkommer
tyskarne, träsnittets öfvergång till verklig
gravyrkonst engelsmännen, en hög utbildning af
trägravyren – »xylografien» – båda dessa nationer,
så tillhör dock i sistnämda afseendet främsta
lagern fransmännen, hos hvilka, genom väckelsen
af en egendomligt tindrande stjerna på den moderna
konstens himmel, framkallats en ej förut ens anad
trägravyrens blomstring, företeende under ej längre
tid än de tvenne senaste decennierna en hel rad
af fulländade xylografer med en till det otroliga
gränsande virtuositet.

I hvilka afseenden vår tid med sitt rika arf
från de förgångna tiderna skulle vara någon af
dessa underlägsen, torde vara mindre lätt att
bestämma. Lättare är att utmärka några af vår tids
företräden. »Några» – ty ogörligt vore dock att
följa alla de olika, de otaliga vingar, hvarmed det
nittonde seklet rastlöst framilar. Om vi derföre
blott – med fästadt afseende vid illustrationens
särskilda betydelse för den högre konsten – låta
blicken följa det skönas historiska utveckling och
i detta fall tala om en särskild tid för skulpturen,
en för byggnadskonsten, en annan för måleriet eller
musiken o. s. v., och huru den sistnämdas glansperiod
omedelbart anknyter sig till nutiden, så kunna
vi ock karakterisera vår egen tid såsom varande –
illustrationens tid.

Genom illustrationen såsom diktande har så att säga
ett nytt språk, ett nytt framställningssätt för
konstens skapande genius framstått och nya poesiens
lustgårdar öppnats – men öfver dessa lyser klarast
den »stjernan», som samtidens konstverld känner
under det illustra namnet – Doré.

Vända vi oss bort mot det djupa dunklet före
boktryckets uppfinning och se’n strax tillbaka igen,
åt vår egen tid, så är det ett i sanning bländande
sken, som då möter vårt öga i nya »tungor af eld»,
i nya, väldiga flammor från »Gutenbergs ljusstrålande
press».

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free