Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Gustave Doré. C. S. Hallbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustave Doré. [1]
Att noga följa alla skiftningarna af Dorés talang,
att försöka bedömma hela vidden af hans rika snille
och att lemna en närmare redogörelse för den oerhörda
mångfalden af hans arbeten, med ett ord, att gifva en
någorlunda fullständig kommentar till hans gigantiska
konstnärsverksamhet, till detta skulle erfordras
volymer.
Hvad vi här meddela kan följaktligen endast
blifva några enkla antydningar i syftning till
en karakteristik af detta märkliga konstnärsskap,
hvilket är så egendomligt, att man förgäfves skulle
försöka utvisa till hvilken »skola» konstnären hör,
eller efter hvilka särskilda mästare han bildat
sig. Hans prestationer visa härutinnan blott det
allmännare draget af en återspegling af en i vexlande
riktningar till hög konstnärlig utbildning hunnen
tidsålder. Om Gustave Doré kan med fullt skäl sägas,
att han »gått sin egen sjelfständiga väg och icke
lyssnat till några andra ingifvelser än tidehvarfvets
och sitt eget snilles».
Framträdande tidigt, och på det qvicka skämtets arena,
utvecklar han sig vidare på detta fält, utströende
teckningar i tusental, oftast af den mest burleska
art, karikaturer öfver dagens och lifvets hvarjehanda,
såsom exempelvis den kostliga »Rysslands historia»
– utgifven vid tiden för Krimkriget – ett opus af
skarpt gisslande komisk kraft, tills han ändtligen
finner »librettos» för sin bilderdiktning hos flera
klassiska författare. Så framstår Balzacs »lustiga
historier», förklarade genom Dorés crayon. Med
stigande fulländning blifva derefter Rabelais och
Cervantes illustrerade. Samma ämnets beherrskande gör
sig öfverallt gällande, antingen det nu är humorns
fina löje under fuktad ögonfrans, sådan den träder
oss i möte genom den oförliknelige riddarens af la
Mancha och hans trogne vapendragares äfventyr, eller
»storhetens storhet» i »le grand Gargantua»
och »le noble Pantagruel», hvarest väl om
någonstädes »satiren skrattar med hela käften».
Men Dorés genius bereder oss icke alltid olympiska
löjen, icke alltid högtider af skratt. – Med Dante
i »Inferno» (helvetet) upprullar han för våra
häpnande blickar de hemskaste taflor af natt och
fasa, skakar han hela vårt innersta väsende med
det mest gripande som en dyster fantasi förmår
uppjaga i fruktansvärda scener af marter, ångest
och förtviflan. – I framställningen af »Purgatorio»
(skärselden), låter konstnären
oss sedan följa skalden förbi mindre förskräckliga,
men alltid öfverraskande bilder och scenerier till
»Paradiso» (himmelen), hvarest de med sällspordt
mästerskap återgifna himmelska synerna hänrycka oss
med en nästan öfversvinnelig skönhetsglans.
Samma fantasirikedom, samma sublima storhet och
upphöjda skönhet, hvarmed Doré fängslar och hänför
i behandlingen af den italienska skaldens verk, vet
han ock att utveckla i sina omfattande kompositioner
till den med Dante närbeslägtade Britens högstämda
lyra. I Miltons »Paradise Lost» och Dantes »Divina
Commedia» framstår Dorés konstnärsskap med städse
samma känslans värma, samma inspirationens glöd. I
båda dessa arbeten har han ock tillfälle att på ett
särdeles beundransvärdt sätt visa sin förmåga af
tumultuariska och figurrika framställningar. Följande
den engelska skaldens ord:
«– – – – – – Satan drog
I vingad hast med mäktig här.
Oräknelig som nattens stjernors tal –«
skulle säkert ej finna någon som väldigare än Doré förstode
[1]
Efter af tidskriftens redaktör hos konstnären
sjelf gjord anhållan om porträtt och biografiska
notiser, har han -- hr Gernandt -- direkt från
Gustave Doré erhållit originalet till det porträtt,
vi meddela, jemte en skrifvelse. Sedan Doré i sitt
bref först uttalat, att han anser detta porträtt,
fotografieradt af Elliot i London under Augusti månad
förra året, för det, som mest lyckadt återgifver
hans drag, reserverar han sig emot att gifva någon
utförligare skildring af sitt lif, "emedan detta
skulle vittna om föga blygsamhet", och vill derföre
blott lemna en resumé af sin carrière och fortsätter
sålunda: "Jag är född i Strasburg den 6 Januari
1832, der jag tillbragt min lefnad till åtta års
ålder; min far var ingeniör vid statens väg- och
vattenbyggnadskår i departementet Bas
Rhin och blef 1840 transporterad och utnämd till
ingenieur en chef för departementet de l’Aisne, der
min skoluppfostran afslutades vid 16 års ålder. Jag
kan säga, att de ytterst lifliga intryck, som jag
funnit vid betraktandet af naturen i detta pittoreska
land med sina alper, som jag ofta besökte, hafva till
stor del bidragit att hos mig utveckla smaken för
konsten och synnerligast för landskapsteckningen. År
1847 kom jag till Paris, för att der absolvera min
sista klass i Lyceum (la Rhetorique), hvarefter
jag med lätthet utverkade mig tillåtelse af mina
föräldrar, som fortfarande bodde i provinsen, att
qvarstanna i Paris, den enda plats, der jag kunde
finna ett fält för min kallelse." Så omförmäler han,
huru han först uppträdde som medarbetare i den af
Philipon 1847 började Journal pour rire, hvarefter han
uppräknar namnen på sina arbeten och yttrar slutligen,
att den vigtigaste delen af hans bana daterar sig
från 1869, från bildandet i London af ett galleri,
bärande hans namn -- "Doré Gallery" -- och beläget vid
Bond Street, der större delen af hans arbeten finnas
samlade och som sedan den tiden alltid är tillgängligt
för allmänheten. Red:s anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:29:20 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1874/0060.html
