- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
60

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teckningar och drömmar. Af -a-g. - Svante Horn och Lindbom. Berättelse af C. Georg Starbäck (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 29.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jag säkert visste, att icke den bleka Zilla behagar
honom mera, än den glada Leli! Du vet, att en man
sällan uttalar sin vilja i klara ord, men jag skall
kanske lyckas att ändå förstå hans vilja.»

»Syster, om än din make hellre såge dig allvarlig och
hög, än ett lekande barn, som du är, väl, arbeta blott
på att göra honom till viljes, på att förändra dig,
och du skall lyckas.»

»Ack nej, jag lyckas icke! Se, huru vacker är ej
himmelen, huru vacker är ej jorden, hafvet! Huru
vackra äro ej blommorna, allt, allt! Och i min själ
blomma glädje och kärlek och allvaret far öfver mitt
leende öga, endast som molnets skugga der borta nu
far öfver dalen. Min kind rodnar, dess form fyller
sig nästan till rund. Se, icke lyda de mig, om jag
icke pålägger dem ett band af smärta, nog strängt att
tillbakahålla de vågor af fröjd, af lif, som svälla
här inom mig.»

Men Andala sade: »Skall du mörda ditt ögas stråle,
dina läppars leende, din hela varelses behag? Du, hela
nejdens bortsmekta älskling, hvad blefve du sedan?»

I den ungas öga smög sig en tår, men hon log
genom tåren och sade: Andala, det är ljuft att vara
behaglig, det är ljuft att le, då leendet framkallar
ett vänligt återsvar hos den, jag möter. Ljuft är
att vara älskad och omhuldad af andra, men ljufvare
än allt detta är dock att ega sin makes kärlek.»

*



Med sin bössa stödd mot golfvet, satt fursten. Han
betraktade noga en dunkel fläck på den glänsande
pipan och började med hörnet af en duk att gnida
derpå, för att utplåna den. Till honom trädde den
unga makan. Ödmjukt korsade hon först sina händer
öfver sitt anlete och nedsatte sig sedan smekande
vid hans fot. Blickande upp mot hans öga, sade hon:
»Vid lundens rand stod en palm, han var stolt och hög,
men vid hans sida växte en Mallika-jasmin. Och deras
ögon vigde dem samman, att de skulle vara makar, såsom
man hos oss brukar göra med växter. Glad prydde sig
jasminen med hvita blommor, och nejdens folk kallade
henne »lundens månsken», då hon lyste så bländande
hvit i
det gröna. Men palmens höga krona slöt henne i
sin skugga, och hon tänkte: Kanske älskar han icke
månskenet, och hon fällde alla sina blommor och stod
der allvarlig och mörk. Säg, du Lelis palm, gjorde
Mallika rätt?»

Men fursten såg icke på henne, utan fortfor att
sysselsätta sig med sin bössa.

Leli satt en stund tyst, men började sedan åter tala
och hennes röst darrade knappt märkbart, då hon sade:
»Mallika bär ej mera lundens månsken, hon har afklädt
sig det för palmens skugga. Du kallade fordom Lelis
leende ett solsken, Leli har bortlagt solskenet för
skuggan öfver sin makes öga. Vill palmen se sin makas
blomstermånsken, han drager blott undan sin skugga,
och blott furstens öga klarnar, strålar solsken på
hans makas anlete.»

Men fursten svarade intet. Han såg ej bort från
bössans fläck, den han polerade. Hörde han icke,
eller ville han ej svara?

Men Leli teg. Hon satt qvar en stund, steg slutligen
upp och gick långsamt ut, och handen hvilade tungt
öfver masken i hennes bröst.

*



I sin moders boning satt Leli. Hennes hufvud höljdes
af ett kläde och syntes djupt nedböjdt. Hon rörde
sig icke.

Hastigt trädde till henne Andala. »Leli, Leli,
jag är åter här, jag kunde ej dröja. Jag fruktade,
att du icke skulle lyda mitt råd. Min fader är god,
jag bad honom så länge om att en annan gång söka
efter perlor, att han slutligen hörde min bön. Äfven
han älskade att se mig rädda dig undan det qval, som
du sjelf ålagt dig, han återvände med sin båt. Jag
har frågat den visa, hon säger, att du icke rådfört
dig med henne. Skynda, kom! Är Andala ej mera din
vän? Neka icke att uppfylla hennes bön. Leli, din
Andala sörjer öfver dig. Återvänd icke till din make,
innan du följt mig till den visa.»

Mildt räckte Leli henne sin hand: »Andala, gör med
mig huru du vill. Jag skall icke mera återvända. Den
bleka Zilla är furstens brud, mig har han återsändt
till min moder. Tag bort masken, om du vill, den
behöfves icke. Leli leker aldrig mera!»



Svante Horn och Lindbom.

Berättelse af C. Georg Starbäck.

(Forts. fr. föreg. häfte, sid. 29.)

»Har jag begått någon synd i dag, Lindbom?»
afbröt slutligen Svante tystnaden.

Lindbom skakade på hufvudet.

»Säg, Sköld», ropade baronen, »har jag gjort så mycket
som en mask för när?»

»Gud bevare öfverstelöjtnanten!» blef Skölds torra svar.

»Så måste det vara fan sjelf, som skickat hit
den ... hvad hette menniskan? Nå, det gör det samma,
spänn för karossen och kör för fan i våld, kör, Sköld,
men far varligt med hästarne!»

»Gud bevare öfverstelöjtnanten, men jungfrun är dödssjuk!»

Svante funderade ett ögonblick, hvarpå han hastigt sade:

»Då skall du icke spara hästarne ... Kör henne
hvart hon vill, blott vägen leder bort från Källeryd!»

»Gud bevare öfverstelöjtnanten ... qvinfolket är
ett bräckligt ting, jag kunde bryta henne tvärt af,
och hon är väl ingen kalmuck heller, fast hon har
ryttarstöflar på sig och ryttarrock.»

»Ryttarstöflar ... är menniskan rätt klok? Ryttarstöflar och ...»

»Benet är afbrutet», tillade Sköld.

»Ryttarstöflar och brutna ben, jo det lär bli en
skön historia ... Lindbom, hvad skola vi göra,
hur skulle salig kungen gjort i ett slikt fall?»

Lindbom visste icke heller någon råd, då menniskan var
i det tillstånd, att hon icke kunde föras bort. Men
som han icke var så fullkomligt beherrskad af fördom
mot qvinnor, som baron Svante, så kom han, när han
fick höra den stackars jungfruns olycka, att tänka
på det hon ändock var en af Gud skapad varelse med
menskliga rättigheter, och han sade:

»Vi äro dock inför Gud, när allt kommer omkring, alla lika!»

Baron Svante tog ett steg baklänges, men Lindbom
fortsatte med sitt tal och fann derunder allt
tydligare sjelf, att det här var rent af fråga om
pligt och icke om förutfattade tycken.

Så blef det då till slut bestämdt, att menniskan, som
såg ut som en ryttare, fast hon var jungfru Elisabeth
Corelia, skulle få stanna öfver natten åtminstone,
eller tills man hunnit anskaffa läkarehjelp, och
Sköld fick i uppdrag att föra henne in uti ett rum
i ena flygeln.

Men Svante Horn brummade om qvällen och föga sof han
om natten. Tidigt på morgonen uppenbarade sig åter
Sköld, som rapporterade, att jungfru Elisabeth höll på
att dö, och att hon bad att få träffa baronen. Denne
ropade på Lindbom, som händelsevis befann sig i rummet
bredvid, och sporde honom till råds.

»Menniskan tänker dö», sade han, »och vill tala vid
mig ... nej, Sköld, säg henne, att hvad hon har
att säga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free