- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
61

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Horn och Lindbom. Berättelse af C. Georg Starbäck (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 29.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mig, det kan hon spara, tills vi träffas en gång,
när jag går till salig kungen, ifall hon då finnes
der, och hvarom icke, så kan det blifva osagdt!»

Dermed gick Sköld. Men knappt var han gången,
förr än det föll baron Svante in, att det dock var
obarmhertigt att vägra en döende en bön, och han sade
till Lindbom, som stod och såg på honom:

»Sannerligen jag vet mig hafva varit i slik vånda
... men hvarföre skall ock menniskan komma hit, just
hit?» och han slog sig för pannan och mätte rummet
med häftiga steg, hvarpå han stannade framför Lindbom.

»Gå ned, du, Lindbom", sade han, »gå ned och se
till henne, kanske är det dock icke så farligt,
som hon tror.»

Lindbom skyndade att efterkomma baronens vilja. Han
dröjde länge, och oron hos Svante steg med hvarje
minut. Han höll slutligen på att sjelf gå ned, då
ändtligen Lindbom kom tillbaka.

»Nå, Lindbom», ropade han mot denne, »huru är
det? Hvad säger hon?»

Med en skakning på hufvudet och en bekymrad min såg
Lindbom på baronen.

»Det är besynnerligt», sade han, »mins du, om någon
gjort dig en tjenst, som du icke kunnat vedergälla,
utan uppskjutit till framtiden?»

»Jag menar, att den menniskan kan förvrida hufvudet
på en bra karl», återtog baronen, »tänker hon sig
att dö? Det är frågan!»

»Dermed hafver det sig väl icke så brådt, tänker jag,
men hon eger ett minne af Svante Horn, som väl kan
berättiga henne att få komma till tals med honom.»

Nu blef Svante alldeles utom sig, och det dröjde en
stund, innan Lindbom fick tillfälle att beskrifva,
hvad det var för ett minne, som jungfru Elisabeth
egde. Det var en liten jernring, hvarpå namnet Svante
Horn stod inristadt med tydliga bokstäfver.

Beskrifningen af ringen utöfvade på baronen ett
märkligt inflytande. Han stirrade länge på Lindbom,
som om denne talat i gåtor. Det var dock tydligen
icke derföre, att han behöfde leta i sitt minne efter
den omtalade ringen, utan emedan den fanns hos den
ifrågavarande personen.

»Ringen», sade han, »min ring eges af en jungfru,
en jungfru i ryttarkläder, som kommer hit för att dö!»

Så gick han fram till fönstret och försjönk i
tankar. Sannolikt gick han igenom med sig sjelf
den lilla ringens historia. Han stod med händerna
på ryggen och nedlutadt hufvud. Och ju tydligare
det bleknade minnet trädde fram för hans själs öga,
desto väldigare blef kampen inom honom mellan hvad
detta minne förpligtade honom till och hans till af
sky stegrade ovilja för allt hvad qvinna hette.

Med en kraftfull rörelse vände han sig slutligen om
och sade:

»Nej, det har ingen sagt och det skall ingen säga,
att Svante Horn brutit sitt löfte! ... Jag skall
gå ned till menniskan.»

*



3.

Ringens makt.

Men beslutet och viljan äro ett, utförandet ett
annat. Det fordrades den största ansträngning af den
grånade krigaren att kunna öfvervinna den motvilja
mot det täcka könet, som allt sedan ungdomen utmärkt
honom, men egentligen under krigsåren utbildat sig,
må hända mycket till följd af det höga föredöme,
som han hade i den tillbedde konungen. Emellertid
funnos andra sidor hos den besynnerlige mannen,
hvilka uppvägde och, såsom fallet nu var, i viss
mån godtgjorde bristerna i följd af det anförda
grunddraget i hans skaplynne. Dertill hörde den
oskrymtade gudsfruktan, den känsla af löftets helgd,
af förmåga att offra sig sjelf och allt sitt, när det
gällde konung och fosterland, i allmänhet alla dessa
egenskaper af allvar, ära och redlighet i grundsatser
och vandel, som utmärkte en svensk krigare allt sedan
Gustaf Adolfs och Axel Oxenstjernas dagar.

Derföre voro hans steg så dröjande, när han gick utför
trappan och öfver gården, men också så fasta. Han
gick ogerna, det syntes på honom, men han skulle
icke afstått från att gå, om ock något ännu värre
väntat honom.

När han slutligen stod vid dörren tog han ett
djupt andetag, bemannade sig med allt sitt mod,
vred om nyckeln och steg in.

Der inne låg jungfru Elisabeth Corelia, men hon såg
barsk ut, ehuru visserligen de grå ögonen glänste
något matta.

»Jungfru Elisabeth Corelia?» sporde Svante Horn efter
ett ögonblicks tystnad.

Elisabeth gjorde en jakande åtbörd med hufvudet.

»Tänker dö?» fortsatte Svante Horn.

Samma svar.

»Vill tala vid mig?»

»Ja, kom närmare, jag vill tala!»

Hon pekade med handen på en stol, men baronen tycktes
icke förstå meningen, utan blef qvar vid dörren.

»Emot min vilja har jag fallit er besvärlig», yttrade
då Elisabeth, »jag brukar väl kunna styra en häst,
men denna gången lyckades det icke ... jag trodde,
att denna natt skulle blifva min sista, men jag
märker, att Herren är mig nådig och unnar mig ännu
någon tid ...»

Baronen, som tydligen väntat sig något helt annat
efter sin föreställning om qvinnan, hade genast vid
början af Elisabeths tal gjort en afvärjande åtbörd
med handen, men släppte nu dörrlåset och tog ett
steg fram. Elisabeth uttryckte sig raskt och rätt
fram. Detta var i och för sig något, som tilltalade
Svante, men nu kom dertill, att rösten kom ifrån
en, som utan tvifvel varit ämnad till man, fast hon
genom en naturens nyck blifvit qvinna, och vidare den
omständigheten, att hon var ringens egarinna. Svante
tog derföre, som nämdt är, ett steg fram och väntade
på fortsättningen, hvilken naturligtvis skulle
komma att innehålla det hugnesamma budskapet om, att
Källeryd snart nog skulle befrias från det oförmodade
besöket. Fortsättningen blef emellertid icke alldeles
sådan, som baronen väntat.

»Jag vet», sade Elisabeth, »att I hafven en bestämd
afsky för mitt kön, och deri hafven I rätt, baron
Svante. Det harmar mig emellertid, att jag nödgats
taga er gästfrihet i anspråk, jag hade förr velat
utmana er på envig, än ...»

»Envig!» eftersade baronen, utan att kunna dölja
sin förvåning.

»Finnen I det så underligt?» fortsatte Elisabeth med
den lugnaste min i verlden. »Gif mig pistolen der
... der bredvid min hatt, se så, litet fortare,
baron, om jag får be.»

Svante Horn trodde icke sina öron. Nästan mekaniskt
tog han pistolen och lemnade den åt den manhaftiga
qvinnan, som tog den och undersökte laddning och
fängkrut med en hållning, som om hon i alla sina dagar
icke sysselsatt sig med annat än en krigares öfningar.

»Der sitter en spik på väggen», sade hon, »passa på,
baron, jag skall träffa hufvudet!»

Hanen spändes, skottet föll och spikhufvudet var
träffadt. Kulan hade fallit utplattad på golfvet,
spikhufvudet hade böjt sig åt sidan.

Med en likgiltig min kastade hon bort pistolen och
fortsatte, under det att baron Svante stod med gapande
mun och ej kunde få fram ett ord.

»Må hända sköt jag nu hufvudet af er misstro,
baron Svante ... Lika godt, benet är icke brutet,
jag känner mig bättre, om ett par dagar skall jag,
vill Gud, skudda stoftet af mina fötter och lemna
Källeryd. Emellertid gläder det mig, att hafva fått
se den, om hvilken jag hört så mycket besynnerligt
talas.»

Anspelningen på hans egenheter återförde baron Svante
till sig sjelf. Han ryckte upp sig ur sina tankar
och sade:

»Ringen?»

»Ja så, ringen», yttrade Elisabeth, »kunde tro
det ... dumt, att den tingesten skulle komma till
synes, ty jag är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0065.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free