- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
63

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Horn och Lindbom. Berättelse af C. Georg Starbäck (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 29.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fridfullt, lade sig ett skimmer af öfverjordiskt lugn,
när hans öra uppfångade de manande ljuden. Det såg
ut, som om han sjelf fattat dem i den meningen, att
deras maning gällde en vandring från jorden och uppåt,
högt, högt, der menniskoanden närmar sig sanningens
och skönhetens urhem. De milda dragen hade ett uttryck
af helig andakt, af vördnad, ödmjukhet och förtröstan
på en gång.

När han slutat psalmen, steg han upp, sammanknäppte
sina händer och bad. Derpå tog han sin handbok, inlade
deruti sin predikan och nalkades dörren. Han gick in i
storstugan, men der fanns ingen, icke heller i köket.

Han stannade då en stund på trappstenen, utanför
förstugudörren.

Här hörde han röster från hörnet åt kökssidan
till. Det föll honom icke in att lyssna till hvad som
sades. Men stämman var så högljudd, att han mot sin
vilja hörde orden och äfven förstod meningen djupare,
än någon kunnat tro.

»Du eländiga, lättjefulla slinka, är du för god att
hjelpa din syster», yttrade den högljudda stämman,
hvarpå följde ett ljud, som om en flat hand träffat
den mjukaste delen af ett ansigte.

En skugga af vemod, ty vrede kunde den fromme mannen
icke känna, öfverför hans ädla drag, men stämman
fortsatte i ett andedrag:

»Kära Elisabeth, der ser du, hvad din vän har att
dragas med ... Det går dig då väl i hand?»

»Väl i hand? ... Ja, hvad synes dig, lilla Sidonia,
der ser du baronens lifhäst, som burit mig hit, jag
har sjelf läst testamentet, och nu är det din egen
Elisabeth, som är herrskarinna på Källeryd.»

I detsamma kommo de båda samtalande fram bakom hörnet,
fru Sidonia stolt och med högröda kinder, jungfru
Elisabeth i sin ryttarrock och sina ryttarstöflar,
och vid sidan af den förra hennes dotter, Emerentia,
hvars röda hår, tydligen efter mycket arbete, erhållit
en tillstymmelse till hyfsning. Men blicken skelade
lika förtvifladt, och munnen hade sitt vanliga spotska
och sjelfsvåldiga leende.

Kaplanen såg på de framträdande, som man föreställer
sig att en lycksalig ande skulle se på jordlifvets
barn, hvilka träla för snöd vinning i dess skummaste
gömslen. Det vemodiga leendet öfvergick i en dragning
af sorg, tills anblicken af Märta, som också skymtade
fram bakom hörnet, med blossande kinder, men så skygg,
som om hon icke vågat följa de andra, kom uttrycket
att för ett ögonblick skifta om i ett drag af den
förra själsfriden.

»Gabriel», ropade fru Sidonia, när hon fick se sin
man, »gå icke än, du skall höra, du skall veta, att
Gud i sin outgrundliga nåd skickat oss en glädje,
som öfvergår all beskrifning ... Emerentia, vårt
kära barn ...»

»Hustru, hustru», afbröt kaplanen mildt, »jag fruktar,
att idel verldsliga tankar fylla ditt sinne.»

»Käre Gabriel, spara din predikan, till ...» Hon
afbröt sig sjelf och fortsatte med den antagna milda
tonen: »Min vän, jungfru Elisabeth Corelia vill göra
vårt barns lycka ... Tänk derpå, när du står på
predikstolen, så har du skäl, att af ditt innersta
hjerta tacka Gud ...»

»Det bästa testamentet, hustru, är det, som fader
och moder skrifva i barnets hjerta ...»

»Men då måste man hafva ett hjerta, och det har icke
du ... ja, det säger jag, ditt eviga leende kan ju
reta ett lam.»

Och likväl stod leendet qvar på den fromme mannens
läppar och i hans öga. Han sträckte ut handen mot
Emerentia, som också med ett evigt leende, ehuru
af helt annan art, fattade sin styffaders hand,
men släppte den genast, då den gamle med den andra
vinkade till sig Märta.

»Vi kunna alla, alla träffas en gång der uppe», sade
han, »men dit vandrar man icke på rosor, icke heller
på en bro af guld, nej, barn, lären eder att bedja
och arbeta och att älska med Guds kärlek, då skola
vi kanske återse hvarandra ...»

»Så du talar, käre Gabriel», afbröt Sidonia, utan att
lägga band på sitt sinne, som var förbittradt öfver
den fullkomliga missräkningen att få höra ett ord af
tillfredsställelse öfver dottrens lycka, »så du talar,
Gabriel! Det är väl ingen Romresa till Åsenhöga
heller, vi kunna höra klockorna ända hit ...»

»Hustru», svarade kaplanen, och hans stämma klang
med ett djupt, högtidligt allvar, »mig kalla andra
klockor till ett annat Åsenhöga, och der vill jag
göra min altartjenst i dag efter Herrans vilja.»

Hvarken hans hustru eller den ryttarklädda jungfru
Elisabeth förstodo ett ord af mannens tal, och
Emerentia var färdig att skratta honom midt upp i
ansigtet. Men Märta greps af en hemlig aning, att
talet syftade på något vida allvarsammare, och hon
tryckte varmt den kära handen och såg med oro upp i
de gamla ögonen. Hon påminde sig, att hennes frände
en gång förut sagt, det han skulle dö på sin vandring
till Åsenhöga, och nu sprang minnet deraf blixtsnabbt
fram, och hon lutade sig med tårdränkt ansigte öfver
handen, som höll hennes och på hvilken hon tryckte
en kyss.

Måhända skulle isskorpan kring fru Sidonias hjerta
i någon mån kunnat tina upp, om icke alla dessa
omständigheter varit. Men nu retades hon af Märtas
rörelse, som för henne antog utseendet af en tillgjord
ömhet, och hon ryckte henne omildt bort, i det hon
sade, att man ej längre skulle hindra kära far att
gå till Åsenhöga.

Gubben vände helt sakta sitt ansigte mot sin hustru
och betraktade henne ett ögonblick under tystnad.

»Hustru», sade han derpå, »var ej styfmor mot de mina,
jag har icke varit styffader för Emerentia!»

Han räckte henne handen, som hon dock ej ville fatta,
utan vände sig hastigt om och gick bort.

Kaplanen gick också, vände sig om en gång, för att
se efter sin hustru, men fortsatte sedan sin vandring
och var snart ur sigte nedom backen. Märta stod qvar
med sammanknäppta händer och blicken fästad på marken,
tills ett tillrop af fru Sidonia väckte henne.

»Står du icke nu som ett beläte och hvarken vet
höger, eller venster ... Skall du gå till Guds hus,
eller skall Guds hus komma till dig? ... Nå, så
rör då på dig en gång och laga dig och din syster i
ordning ... Gå nu, lilla Emerentia, jag har något
att tala med din och min bästa vän. Kom, Elisabeth,
kom ... du har fört med dig ett välsignadt bådskap,
mitt hjerta längtar att öppna sig för dig ...»

Hon tog sin ryttarklädda vän under armen, och de gingo
ned åt backen, medan flickorna gjorde sig ordning
att gå åt kyrkan. Och nu omtalade Elisabeth med mera
utförlighet, huru allt gått henne, och för hvarje
ord vidgades vännens öga, och det kom mera sol deri.

De stodo snart vid sidan af det ädla djuret, som
burit den manhaftiga jungfru-löjtnanten och hvars
skinn glänste i solljuset, under det att fradgan
stänkte omkring hans breda bringa.

»Men nu, lilla Elisabeth», yttrade fru Sidorna, i det
hon med handen for öfver hästens länd, »nu menar jag,
att det ock skulle komma till uppgörelse oss emellan,
så att jag må kunna visa min herre och man, att jag
hade grund för min utsago nyss ...»

»Visst, visst, Sidonia lilla», svarade Elisabeth,
»men det står väl dock ej för lifvet.»

Det gnistrade i Sidonias bruna ögon, och hon gaf
hästen ett slag, så att denne flög till.

»Står det ej för lifvet, Elisabeth lilla?» sade
hon. »Roar det dig att tala i gåtor? Jag vill dock
låta dig veta, att denna uppgörelse är af större vigt,
än du måhända vill medgifva. Jag behöfver inte säga
dig, att ...»

»Se så, Sidonia lilla, du är dig då lik ... bläcket
har ju knappt hunnit torka på det dokument, som gäller
mig ... Nästa söndag, nästa söndag, då skola vi,
som jag hoppas, komma öfverens med hvarandra.»

Den lugna tonen utöfvade åsyftad verkan på fru
Sidonia. Hon nickade betydelsefullt och sade:

»Nästa söndag!»

»Jungfru Elisabeth hoppade upp i sadeln, gaf hästen
sporrarne, och var om några ögonblick försvunnen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free