- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
66

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Gustaviana. Karaktersbilder af Onkel Adam

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gustaf Gyllenbrand, hvars äldre bror tillträdt och
egde Brandstads fideikommiss.

Denne bror Sigurd var en person, som lät dag komma och
dag gå, utan att på något sätt sväfva ut i fantasiens
rymder. Fick han sin middag klockan fyra och supé
klockan tio – voro hans hästar vackra, och om han på
en jagt skjutit en hare, voro alla hans själs behof
uppfyllda. Han hade troligen aldrig gift sig, om icke
grannarna benäget ställt om den saken. Det gifves dock
intet i verlden som är så omöjligt att tänka sig,
som en ogift fideikommissarie. Derföre blef också
baron Sigurd gift, tog afsked från regementet som
löjtnant och satte sig ned på sitt gods.

Hans hustru var en född fröken; fattig, men af en
slägt, som led efter led bättre känt sitt värde.

De hade varit gifta i flere år, men förblefvo
barnlösa.

Detta är i grunden en den största olycka en maka kan
känna – denna pinsamma, beständigt bedragna väntan att
få en liten engel att smeka, ett barn att jollra med;
en varelse, i hvars själ man kan omplantera sina egna
idéer, sina fördomar, kort sagdt, hela sin andliga
varelse med godt och ondt. Det var således långt ifrån
ensamt andryghet, som gjorde friherrinnan på Brandstad
så bitter, när hon talade om sin svågers hustru; det
var ej trädgårdsmästarens dotter hon ej kunde tåla;
det var en, som skulle smaka modersfröjden; ty Gustaf
hade i öfvermåttet af sin glädje antydt något sådant.

Den lifliga friherrinnan tänkte på den stunden då
svägerskan skulle komma och triumferande visa sitt
barn i det barnlösa huset. Det kunde till och med
blifva en gosse, en fideikommissarie, som kanske en
gång skalle utdrifva henne sjelf från det herrliga
Brandstad, låta hugga ned dessa häckar hon uppdragit,
flytta dessa bilder hon anskaffat och omgöra allt –
naturligtvis i »bondfason», ville hon säga.

Men ju mera friherrinnan på Brandstad kände huru
en törntagg stack i hjertat och huru kall, trög och
liknöjd hennes Sigurd gick igenom tiden, desto mera
afundades hon slägten på Kräftebo; ty visst var
Gustaf med hela sin liflighet en helt annan figur
än Sigurd. Gustaf hade bestämdt naturen för sig;
men Sigurd hade fideikommisset. Ack! då vi bedöma oss
sjelfva och andra, huru föga veta vi af alla dessa små
driffjedrar, som samverka för att bilda vissa
karaktersdrag! Vi tillskrifva dem vanligen en enda orsak,
men misstaga oss; ty det är alltid många och sig
emellan kopplade orsaker, hvilkas större eller mindre
kraft vi ej äro i stånd att mäta eller ens särskilja.

Baron Sigurd hade ganska rätt då han sade att hans
svägerska var vacker. Ordet var dock ej väl valdt,
ty hon var mera än vacker, hon var ljuf. Att
vara vacker, är blott att framstå i en skön form;
ljufheten inbegriper äfven själens skönhet; men denna
förstod sig baron Sigurd just ej synnerligen på; han
hade aldrig kommit att tänka åt det hållet, hvaremot
hans bror Gustaf just så uppfattat sin Gustafva, den
enkla, anspråkslösa flickan, som, sedan hon blifvit
friherrinna, var lika enkel som förut, lika god,
lika ödmjuk i sitt sinne, lika pligttrogen.

Baron Gustaf var i sjunde himmelen. Med hela kraften
af sin fantasi flög han fram i hoppets solbelysta
rymder och såg blott dag stråla mot sig från alla
sidor.

-

III.

Ett barn.

»Jag undrar just,» sade friherrinnan på Brandstad
ett halft år derefter, »när den stora händelsen skall
inträffa. Kanske ’friherrinnan’ på Kräftebo ej bryr
sig om att notificera den älskade sonens födelse,
eller hur tror du, Sigurd?»

»Åh jo; om hon ej gör det, så kan du vara säker
att Gustaf ritar till ett långt bref om lyckan
och saligheten och englabarnet och allt det der
som föräldrar bruka strö omkring sig med fulla
händer. Hon, ’kräket’, har nog annat att göra än
notificera och stoltsera.»

»Ja, sluta sitt barn i sina armar. Sitt barn –
begriper du, Sigurd? sitt eget barn?»

»Ja ja, det är klart det,» sade baron Sigurd och
stoppade sin största silfverbeslagna pipa, som var
en ganska dyrbar pjes af äkta sjöskum och som han
ett helt år haft insydd i skinn för att få den äkta
färgen; ty det var år 1805 och således vid den tiden
då man rökte pipa och gjorde sig en ära af att ha äkta
sjöskum och väl inrökade pipor. Det var den tidens
lyx att, som klockar Norrqvist sade, ha ett helt
’bibliotek’ af sjöskumspipor.

»Det är klart det, säger du, alldeles som det vore
fråga om en ny jagthund eller en ny pipa; det är
klart det. Du är då i sanning inte poetisk.»

»Nej, Gud ske lof för mitt sunda förstånd,»
småskrattade baronen. »Men Gustaf, han blir väl galen
i glädjen, han, för si han är en fantast.»

»Fantast? En menniska, som älskar hustru och barn?»
frågade friherrinnan retad.

»Ja, fantast, ja; hvad annat?»

I detta ögonblick kom betjenten med posten.

Baronen bläddrade i tidningarna, som den tiden ej
voro just många; men lät ett bref ligga.

»Du bryter ej brefvet.»

»Jaså! Åh, det är – nej, jag känner ej stilen.»

Baronen bröt det och såg efter namnet. »Willman –
hvad är det för en? Willman?»

»Låt mig se!» sade friherrinnan och ryckte brefvet
från sin lugne man. »Ja, riktigt; Willman – vi få se.»

Och baronen började läsa:

»Högvälborne herr baron!

»I egenskap af läkare ...»

»Jaså,» afbröt friherrinnan läsningen, »det är en
doktor! har du rådfrågat honom?»

»Nej, jag har aldrig hört ett ord om den karlen. Hvad
kan han vilja?»

»I egenskap af läkare för herr barons broder är det
min sorgliga och smärtsamma pligt att underrätta
herr baron och fru friherrinnan om att friherrinnan
Gustafva Gyllenbrand denna morgon ...»

»Gud i himmelen, hon är död,» ropade friherrinnan
utom sig; »nu kommer Guds dom öfver mig!»

»Öfver dig? Är hon död? Ja, det skall Gustaf ta djupt
– med hans öfverspända lynne ...»

»Öfverspänd? Ja, han kunde älska, han kunde hata –
han kunde lefva, han kunde dö af kärlek. Han är en
ädel menniska och icke en mullvad! – Gud, o Gud!»

»Vi skola väl läsa brefvet till slut,» sade baronen
lugnande, fastän ett par stora tårar dallrade i de
eljest så intetsägande ögonen. Gustaf var hans ende
bror; de hade som barn lekt tillsammans; den ene blef
rik, den andre fattig; det var fideikommissbrefvets
och vår Herres skull, så hade han tänkt förut; men
nu – –

»Hur var det?»

»Jo –

»att friherrinnan Gustafva Gyllenbrand denna morgon
afled, sedan hon gifvit lifvet åt en flicka. Baronen
är alldeles utom sig; han är tillintetgjord och kan
ej skrifva, hvarföre det blifvit min smärtsamma pligt
att meddela den sorgliga nyheten.

Det lilla barnet föddes i går afton, var mycket
svagt och erhöll derföre nöddop samt deri namnet
Gustaviana; ty så ville friherrinnan, hvars krafter
med hvarje stund sjönko. Jag har sett många dö,
men djupare rörd var jag aldrig. Ungdom, skönhet,
en engels godhet strålade från hennes bleka ansigte
och tröstens ord från hennes matta läppar. Baronen
låg knäböjd vid sängen; han kunde ej tala, ej gråta,
knappast tänka. Han glömde sitt barn, glömde allt;
men hans maka glömde intet. Hon förordnade om hvem
som skulle sköta hennes barn, sade oss att hon väntat
att dö, att hon var beredd att dö och bad oss trösta
mannen. Allt tänkte hon på under dessa långa timmar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free