- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
67

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Gustaviana. Karaktersbilder af Onkel Adam - Ett jagtäfventyr i Nya Granada

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

’Tag hit barnet,’ bad hon till sist. Hon kysste det
och lade sin hand välsignande på dess hufvud. ’Detta
är Guds välsignelse, det är din mors testamente.’

Sedan låg hon länge och höll i sin mans händer,
till dess fingrarna släppte sitt tag och hennes
hufvud sjönk tillbaka. Baronen var ej så sansad att
han märkte det, och vi måste slutligen slita honom
från liket.

’Hon är icke död, hon får ej dö. Doktor, säg! Hon
har blott dånat?’

Så har himlen fått en ny gäst.

Barnet har amma och efterses af friherrinnans syster,
enka efter jägmästaren Ljung.»

Friherrinnan på Brandstad hade afhört allt
tigande. Baronen hade läst redigt, fastän emellanåt
rösten ville svika. »Det var min ende bror,» hviskade
han sakta; men i sjelfva denna sorgens stund förenade
sig icke de begge makarnes olika naturer. Vatten och
olja blanda sig aldrig.

-

IV.

Ånger.

På aftonen inneslöt sig friherrinnan på sitt rum.

De begge makarne voro rika nog att ej bo tillsammans,
och begge voro nöjda att så var. Friherrinnan var
alltför liflig att just passa för honom och han
alltför trankil att passa för henne. De voro gifta
och »satte», som man säger, »värde på hvarandras goda
egenskaper», men ...

Friherrinnan gick hastigt fram och åter på de mjuka
mattorna. Hon vred händerna.

»Och den engeln kunde jag hata, den engeln kunde
jag till och med önska döden. Ja, jag hatade henne
innerligt och grymt. Gud har straffat mig. Han såg
mina tysta, orediga tankar och straffade mig till
döden, genom att låta dem uppfyllas.

»Nu står jag här blottad med min synd. Gud har
straffat rättvist, rättvist, i evighet, och hela min
själ blottar alla sina veck, det ena mörkare än det
andra – nattsvart mörker, der brandfacklor orma genom
natten. Hu! Det är förskräckligt att så vakna och se
sig sjelf.

»Jag trodde,» återtog hon efter en stunds besinning,
»jag trodde att det var bördsfördomar, som förblindat
mig. Nej, det var något ännu sämre än en dårskap. Det
var modren jag hatade, qvinnan, som skulle få ett
barn att smeka. Det var afund. Och denna riktade jag
mot en vek, god, ädel qvinna, som jag icke kände,
förr än döden blottade äfven hennes inre tankar. Huru
ljus är icke hon, och huru mörk är icke jag!»

Så gick hon fram och åter hela natten, fastän ingen
hörde hennes tysta steg; men baronen hade lugnat sig
och läst Stockholmsposten till dess han blef sömnig.

»Det var ändå tråkigt att Gustaf skulle bli enkling,
men han lugnar sig väl,» tänkte han. »Det är en
förnuftig menniskas skyldighet att vara förnuftig;
kan få en annan, bara han räcker ut ett finger.»

Med dessa reflexioner slumrade han in och vaknade ej
förr än betjenten kom in för att elda.

»Hurudant är det ute, Svenson?»

»Grått. Friherrinnan har haft ljus hela natten.»

»Jaså. Ja, så här till jul är det ingen reda med
fruntimren och deras julklappar.»

Det var för en man med baron Sigurds lynne omöjligt
att föreställa sig den ånger och den ångest, som i
ett nu sammantryckte hans hustrus hjerta. Han sjelf
var ur stånd att hata någon; men lika omöjligt var det
honom att älska någon med den hängifvenhet och värme,
som hans hustru gjorde det.

Olika menniskor ha, som olika ämnen, mera eller
mindre rymlighet för värmet. Det som gör den ena
brännhet, gör den andra endast ljum eller till
och med kylslagen. Friherrinnan var en varm natur,
som var i stånd till mycket ondt och mycket godt,
en barnlös maka med ett hjerta, som brann af längtan
efter ett barns joller, det enda som kunde förmildra
och uppmjuka det hårda i hennes sinne.

Baron Sigurd skref ett genomklokt, lugnande och
reflekterande bref till bror Gustaf.

»Gud hade så velat och man måste vara nöjd med Guds
allvisa råd. Konsten hade gjort allt, bror Gustaf
hade äfven gjort allt hvad på honom berott. Svägerskan
skulle nog bedja för bror Gustaf i himlen. Sigurd
och hans hustru deltogo i förlusten,» och så vidare,
det gamla »tröstens formulär» från början till
slut. Sigurd ansåg sitt bref så bra, att han högt
uppläste det för sin fru och för första – kanske den
enda – gången i sin lefnad kände något af den fläkt,
som så svalkande och skönt omsväfvar herrar författare
och bokmakare i allmänhet.

Friherrinnan teg med tätt slutna läppar, ty hon
kände på sig att brefvet, om det lästes, skulle
förbli overksamt. Det är för sent att säga till den,
som plötsligt träffad af ett slaganfall faller till
jorden: »Min vän, res dig upp igen, du som är så
stark och dugtig eljest.»

-

Samma eftermiddag hördes vid Kräftebo, som låg långt
uppe i skogen, den ängsliga fjerran klangen af ett par
ostämda kyrkklockor, som täflade med hvarandra i flit
och uthållighet. Ändtligen kom processionen i vagnar,
med en likvagn i spetsen, närmare kyrkan. Det var
friherrinnan Gustafva Gyllenbrand som skulle invigas
till den sista hvilan. Barhufvad i snögloppet gick
baron Gustaf efter kistan. Han hörde ej prostens
påminnelse att han kunde förkyla sig, och gaf ej
akt på folkets betänksamma blickar, då de sågo honom
så vandra den långa backen uppför till kyrkogården;
ty han tänkte intet, han kände ej ens att han fanns
till. Det enda, som redigare skymtade förbi hans
minne, var: »Gustafvas barn är mitt barn ... det
gråter der hemma.»

Gästerna skildes åt efter akten och Gustaf for hem.

Han gick då in i barnets rum, lyfte sin lilla unge ur
bädden och sade: »Mamma bad helsa, hon bad dig komma
snart efter.» Nu först kunde han gråta, ty dittills
hade hans ögon varit torra.

Lilla Gustaviana lefde dock. Hon följde ej sin mor,
så klokt och så omsorgsfullt vårdades hon af sin
moster, som var enka och som sjelf haft barn och –
det allra lyckligaste – hvarken af lärda teorier
eller pjunkig så kallad kärlek lät förleda sig att
i otid söka styrka den lilla svaga varelsen.

Men baronen trifdes icke hemma, han behöfde luft
för att kunna andas. Han reste, och var knappast
några få gånger inne hos sitt barn. Det plågade
honom att se det le och de små groparna på kinderna
formera sig. Det var ändå detta leende barn, som
kostat hans hustru lifvet. Hvarje gång han såg det,
stod dödsscenen åter lifligt för hans fantasi,
den bleka qvinnan, hennes kalla händer och hennes
darrande läppar, som bådo Gud om kraft för maken,
men sjelf hade denna kraft, som bär dödens fasa med
glädje och som säger: »Jag vet att min förlossare
lefver.» Efter några månader reste baronen ut till
Italien. Han ville glömma bort sig sjelf i det eviga
Rom, och qväfva sin smärta under konststudier.

-

Ett jagtäfventyr i Nya Granada.

Om man betraktar Sydamerikas karta, så ser man på det
område, som intages af Columbiastaterna eller Nya
Granada, en lång smal figur, som, med en bredd
af endast sexton geografiska mil, sträcker sig
ej mindre än 120 mil från norr till söder. Denna
landremsa utgör en af Columbias stater och bär namnet
Cáuca. Den del af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0071.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free