- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
68

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett jagtäfventyr i Nya Granada

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

provinsen, som berör hafvet, är till följe af sin
ofruktbarhet och osunda läge glest befolkad, till
en del alldeles obebodd, men längre inåt landet blir
jordmånen af gynnsammare natur och lemnar här näring
åt en rik tropisk växtlighet. Dessa trakter hafva på
sista tiden börjat uppmärksammas för sin rikedom på
nya egendomliga djurarter, medicinska växter, kopal,
storax, bresilja, kampèche, acajou, ceder, pockenholz
och dividivi eller garfskidor samt växtelfenben. En
flitig resande, dr Saffray, som genomströfvat Nya
Granada och synnerligast Cáuca, har meddelat en mängd
intressanta iakttagelser från dessa vandringar. Bland
annat berättar han om en märkvärdig grodart,
som förser indianen med ett gift, hvari han doppar
sina pilar, dem han afskjuter med tillhjelp af ett
blåsrör. Dermed slungar han den tysta, mördande pilen,
på ända till tjugu stegs afstånd, och en rispa i
skinnet är nog för att framkalla döden. Dr Saffray
har sjelf varit i tillfälle att kunna öfvertyga sig
om grodgiftets verkan på större djur, och vi låta
honom sjelf berätta derom.

illustration placeholder

Strid mellan en jaguar och en jätteorm.

»Jag hade fått höra att min indianske värd påträffat
spår af en jaguar, och jag erbjöd honom dubbla
priset för huden, om jag fick göra honom sällskap
till bakhållet. Det är nämligen icke på ljusa dagen,
som indianen inväntar jaguaren: det är om natten,
i en grop eller bakom en klippa, i lä för vinden,
nära en gångstig, der talrika spår förråda att det
fruktansvärda djuret gått fram.

Cáucas-jaguaren är stor och grofväxt, men föga farlig
för menniskan, åtminstone ej så länge han icke plågas
af hunger eller anfalles. Vid solens upp- och nedgång
röjer han sin närvaro genom ett skarpt, långdraget
tjut, som han upprepar fem eller sex gånger. Han jagar
peccaris, rådjur och antiloper; han anfaller tapiren,
lurar på uttern och gör sig stundom till fiskare. Han
väljer då en gren, som hänger ut öfver vattnet. När
han väl kommit på sin post, sitter han orörlig,
men plötsligt ser man honom göra ett raskt grepp med
tassen ned i vattnet, och ofta griper han på detta
sätt den fisk, som sorglöst kommit i hans grannskap.

Vi begåfvo oss till bakhållet ungefär vid midnatt,
under ett klart månsken, som tillät oss att med
lätthet framtränga i skogen. Indianen hade icke andra
vapen än sitt blåsrör och en lång knif; som min
revolver var obrukbar, hade jag blott försett mig
med min jagtknif. Efter två timmars vandring kommo
vi till mynningen af en flod. Indianen visade mig
intrycken i sanden efter antilopernas fötter.

»Der antilopen går att dricka,» yttrade han, »dit
går jaguaren på fångst.»

Sedan han med en vildes skarpsynthet undersökt
terrängen, anvisade han stället, der vi borde gömma
oss. Bakhållet var sådant att vi, alltid stannande i
skuggan bakom snåret, kunde på tillräckligt afstånd
upptäcka djuret.

Vi förblefvo länge tysta, orörliga, lyssnande till
hvarje ljud, som afbröt nattens tystnad, spejande in
i de täta snåren och färdiga att fatta vapnen vid
hvarje misstänkt buller. Då och då gjorde indianen
ett tecken af missnöje, hvarpå jag svarade med ett
tecken att jag var beredd på att vänta. Under tiden
började himmelen ljusna i öster, morgonrodnaden
inträdde. Plötsligt hörde vi jaguarens gnisslande
tjut. Flere följde på hvarandra, men allt mindre och
mindre tydliga: djuret aflägsnade sig från oss. Jag
föreslog att vi skulle gå, men min följeslagare
ville icke ha gjort sig möda för intet, och då han
gått miste om jaguaren, nöjde han sig med ett mindre
vildbråd. Han gaf mig ett tecken att följa efter, och
vi kröpo försigtigt ned mot floden. Snart hörde vi ett
prasslande af löf, som kom oss att vända på hufvudet,
och vi sågo då en hjort, som helt lugnt nalkades,
ibland stannande för att beta eller idissla. Indianen
förde sakta mynningen af sitt blåsrör till läpparna,
hans bröst höjde sig, kinderna blåstes upp och svällde
som en boll, pilen flög. Det sårade djuret ryckte
till och tog till flykten, men indianen störtade
efter. Tio minuter senare hade jag hjorten framför
mina fötter, ännu lefvande, men urståndsatt att hålla
sig på benen. Då ett djur af hjortens kroppsbyggnad
och storlek såras af giftpilen i någon lem, hvarest
blodet hastigt cirkulerar, synnerligast i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free