Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXXVIII. Erik Gustaf Geijer. Rudolf Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
manande önskningsmål, som han aldrig förlorar ur
sigte, i huru många olikartade riktningar han än
banar sig väg och pröfvar sin kraft.
1806 blef Geijer filosofie magister, 1809 docens och
1817 professor i historien.
Anmodad 1809 att åtfölja en ung Schinkel till England,
tillbragte han der ett år. Åskådningen af det i
stort rörliga praktiska folk- och affärslifvet har
otvifvelaktigt djupt inverkat på honom. De lefvande
intrycken deraf tecknade han med säker hand i bref,
som finnas intagna i hans 1836 utgifna »Minnen», der
han ock uppdrog grundritningen till sitt barndoms- och
ungdomslif och antydde gången af sina tidigare
studier. Här finner man äfven hans snillrika bref
från en resa i Tyskland 1825. Återkommen 1810 från
England, nedskrifver han på fjorton dagar svaret på
Svenska Akademiens prisfråga: »Om inbillningsgåfvans
inflytande på den moraliska uppfostran», och belönas
ånyo med dess stora pris. Så framträdde första gången
tänkaren, filosofen.
1811 stiftade han jemte några ungdomsvänner –
de tolf »stamgöterne» – det i vår fosterländska
bildning så djupt ingripande »Götiska Förbundet»,
inom hvilket äfven Es. Tegnér skulle uppnå höjden
af sitt rykte. Geijer föreslog utgifvandet af
en tidskrift, »Iduna» [1], hvars första häfte
han ensam skref, likaså nära nog det andra. Här
uppträder han, till sina förbundsbröders och hardt
när till sin egen öfverraskning, första gången
äfven som skald. Man vet ej, att han förut försökt
sig i skaldekonsten, men han är med ens mästare
deri. Från vår hednatids grund uppspringer hans,
liksom Förbundets idealer. Dikten »Manhem» utsjunger
det gemensamma programmet. Hedentids nordiska dygder,
dess lif, dess lära, motsättas nutidens. Med denna
dikt, jemte »Vikingen», »Den siste skalden», »Den
siste kämpen», »Odalbonden», m. fl., hvari fornlifvet
åskådligt framträder i enkla, storartade bilder,
hvilka liksom ryckts helgjutna ur tidehvarfvet
sjelft, intar han strax sin plats i främsta ledet
bland våra fosterländska skalder. Hans nordiska
sångmös skapelser i versformen blifva småningom allt
mera sparsamma. Hon verkar så mycket mera i djupet
af hans själ, och frukterna deraf se vi i hans
historiska teckningar och gestalter. I »Iduna»,
liksom annorstädes[2], ser man tid efter annan
förberedelserna härtill. Vidsträckta och djupt
gående studier bilda underlaget. Man ser lösbrutna,
allt mera tankedigra stycken af ett större helt,
hvarpå han synbarligen arbetar och som utgör hans
ögonmärke. Den historiska riktningen tar märkbart
öfverhand, men blicken är omfattande. Han ser sakerna
i stort. Bevisen finner man äfven i hans behandling
af estetiska ämnen vid denna förberedelsens tid. Så
i uppsatsen: »Om folkvisan», hvarmed han inledde
utgifvandet af A. A. Afzelii samling af »Svenska
folkvisor» 1-3 d. (1814-17); så till en del ock i
den framtidsbådande stridsfrågan för dagen: »Om de
nordiska mythernas användande i skön konst» (1817),
der han visserligen står tveksam, men uppställer
nödvändiga vilkor, på samma gång han blottar och
varnar för svagheter och öfverdrifter, som redan
sports och kunna motverka den fosterländska sakens
framgång. Deri ser man ett lefvande estetiskt sinne.
Mångskiftande som hans forskningsarbete var, fortgår
det samtidigt äfven på filosofiens område, der han,
alltid »en sökande», synbarligen otillfredsställd af
tidehvarfvets förherrskande system, det Schellingska,
ehuru han ännu är deri fången, söker sig fram,
för att finna sig sjelf, personligheten, som ej
har någon plats i detta systems frihetsmördande
pantheism. Hans 1820 utgifna skrift: »Thorild, tillika
en filosofisk eller ofilosofisk bekännelse», väckte
särskildt uppseende för det åtal den underkastades
af den offentliga åklagaremakten. Geijer frikändes
af juryn. I nämda skrift varsnas först hans blifvande
inre frigörelse i och genom »personlighetsprincipen».
Med »Svea Rikes Häfder» del. 1 (1825) är häfdatecknaren
färdig. Snille, lärdom, skarpsinne, framställningens konst,
alla i lika höjd, tillkännagifva här mästaren. Det
är en ny storartad grundläggning till vårt lands och
vårt folks historia. Med »Svenska Folkets Historia»
1-3 del. (1832, 1834 och 1836) uppnår likväl Geijer
höjden af sitt mästerskap som häfdeforskare och
historieskrifvare. Han blir härmed sitt folks lärare,
på samma gång som dess äras förnämsta tolk. Men han
intar med denna nationalskatt ej blott den första
platsen i sitt slag hos oss, han täflar med utlandets
störste.
Under de i det föregående antydda utvecklingsperioder,
den företrädesvis estetiskt-filosofiska och
den historiska, hyllar Geijer till en viss,
ej så liten grad det samtida restaurations- och
reaktionstidehvarfvets konservatism, så i politik
som i andra dermed sammanhängande vigtigare
samhällsfrågor. Han stod i detta fall som en
öfverlägsen förkämpe i samma led med romantikerna
både i Tyskland och i Sverige, och var hos oss en
af hufvudmännen i den konservativa s. k. historiska
skolan. Men ju mera han fördjupar sig i studiet af
den historiska verkligheten, pröfvar dess företeelser
och karakterer, desto mera klarnar och skärpes hans
blick för deras innersta väsende, deras drifkraft,
friheten. Han ser, huru hon under oupphörlig kamp
arbetar sig fram i menniskans historia, för att i
och med personligheten blifva klar för sig sjelf
och i samma mån omforma allt ikring sig. Med denna
insigt är Geijer fri från det förherrskande systemets
tvångsband och bryter sig så ut ur den bakom honom
sammanstörtande historiska skolans murar och är sig
sjelf. Sådan är betydelsen af hans ryktbara »affall»,
som ock inleder hans sista utvecklingsperiod, den
politiska, under hvilken hans siarenatur med sin
djupt in i framtiden spanande skarpblick blir mer
och mer märkbar. Han ser nu det berättigade i den
nya tidens reformsträfvande och träder sjelf med en
öfverväldigande, nästan konvulsivisk kraft in på dess
bana, blir »liberal».
Denna nya ståndpunkt blottades först i och med hans
1838-39 utgifna månadsskrift »Litteraturbladet»,
som på sin tid väckte lika stort uppseende, som
dess idéer blefvo följdrika för vår inre, ej blott
politiska utveckling. Det blef en brandfackla, som
både lyste och tände åt alla håll. Gamla förbindelser
löstes, nya knötos. Vänskap och fiendskap kastades
om. Ingenstädes blef man deraf oberörd. Öfverallt
lif och lågor. Så mäktigt grep denne man in i sin tid.
I den politiske mannen och den väldige siaren
ser man emellertid de slutliga, mognade
frukterna af hans långvariga själsarbete på
många forskningsfält. Hans skrifter från denna
sista lefnadsperiod äro derföre ej heller de
minst vigtiga. I synnerhet märkliga äro: 1)
»Människans historia», föreläsningar 1841-42,
utgifna 1856 af S. Ribbing efter egna, af Geijer
genomsedda, anteckningar. 2) »Vår tids
inre samhällsförhållanden, tre föreläsningar»
(1844), som framkallade Anders Fryxells anfall och
striden »om aristokratfördömandet i vår historia»
och slutligen 3) »Också ett ord om tidens religiösa
fråga», ursprungligen skrifven på tyska under hans
vistelse i Tyskland sommaren 1846, kort före
hans död öfversatt på svenska. I dessa skrifter
sammanlöpa de många och, som det för mängden synes,
olikartade trådarne af Geijers lefnadsarbete.
Åren 1833 och 1834 uppfördes Geijer på biskopsförslagen
i Linköpings och Carlstads stift, men undanbad
sig att vid utnämningen bli ihågkommen, emedan han
önskade lefva för sin vetenskap. Slutligen i
början af 40-talet af konungen kallad att
intaga en statsrådstaburett, afstod han äfven den,
emedan han ansåg den akademiska lärostolen vara hans
rätta plats och ville dessutom bibehålla
en ställning, hvari han kunde fritt uttala sina
nu förändrade åsigter. Möjligen ingick till
en del i bevekelsegrunden för denna försakelse
af en i det yttre högre lefnadsställning äfven
afsigten att dermed tillbakavisa motståndarnes
uppgift, att hans s. k. affall föranledts af en
inom det politiska lifvet ej ovanlig ärelystnad.
Professor emeritus 1846, flyttade han om hösten
samma år till hufvudstaden, för att ostörd egna sitt
återstående lif åt fullbordandet af sitt mest
berömda arbete: »Svenska Folkets Historia», men
dog derstädes redan d. 23 April 1847. Hans stoft
fördes till Upsala och mottogs der af studentkåren,
som ledsagade det till sitt förvaringsrum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
