- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
73

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Taormina. Bn. - En skånsk medeltidsbyggnad. -mn. - Teckningar och drömmar. Af -a -g.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Mer än tvåtusen år äro förflutna sedan de konstälskande
grekerna här samlades för att tillfredsställa sin känsla för
det sköna. Långt senare ärfdes det storartade konstverket
af romarne, som läto restaurera den gamla teatern, med de
förändringar, som deras smak eller arten af deras offentliga
nöjen kräfde. Troligen har då den gamla grekiska scenen
blifvit ändrad octy lämpad för amfiteatraliska spel. Men de
kristna, som voro de hedniska hellenernas och romarnas
efterträdare, hafva formligen täflat att förstöra och tillintetgöra de
konstverk, som smyckade den ofantliga skådebanans rundmurar,
gångar och nischer. De spillror som ännu finnas qvar
bära dock vittne om att den varit någonting i sitt slag
storartadt. Marmorblocken ligga kringspridda vidt och bredt,
allesamman öfvervuxna af grönt; men ännu ser man granitkolonner,
altaren, nischer, i hvilka dock statyerna felas, den
af de tre portarna genombrutna fondmuren samt sjelfva scenen;
denna är den bäst bevarade bland alla Europas gamla teatrar.
Skönast äro dock de väldiga arkaderna, genom hvilkas
öppningar man ser himmelen och hafvet skimra i det
djupaste blå.

Har man under vandringen bland dessa vidsträckta
fornlemningar mättat sitt öga med landskapets skönhet, så känner
man sig vid aftonens inbrott frestad att dröja qvar bland
ruinerna, till dess nattmörkret breder sin dunkla slöja kring
kolonner och murar, då molnstoden på Etnas hjessa rodnar
och vulkanens inre kastar hvita eldstrimmor mot det
mörkvioletta himlahvalfvet. Då tycker man att skuggorna lifvas
och från de mörka gångarna, ur de hemlighetsfulla nischerna
framträda skepnader från tusen år tillbaka, då ett rikt och
vexlande lif rörde sig på dessa nu tysta ställen, rörde sig i
andra former, skönt och harmoniskt, i lycklig bekymmerslöshet
om kommande tider.

                                                 Bn.

*



En skånsk medeltidsbyggnad.

I sydöstra Skåne, ungefär en half mil från Östersjöns strand, ligger i en sidländ, af låga landthöjder omgifven dalsänkning en bland de i arkeologiskt och arkitektoniskt hänseende märkligaste fornbyggnader i norden, det nu snart fyra århundraden gamla Glimmingehus. Tiden har så småningom dels jemnat med jorden, dels lagt i ruiner de många ståtliga slott och borgar, som under medeltiden reste sig på de skånska slätterna, men lemnat nästan orörd och i sitt ursprungliga skick denna märkvärdiga byggnad, hvilken ger oss en inblick i den tidens befästningssätt, på samma gång som den bär vittne om, huru beqvämligheten inomhus fick stå tillbaka för anordningarna mot de utifrån hotande farorna.

Glimmingehus.
(Teckning af C. S. Hallbeck.)

Glimmingehus uppbyggdes
i slutet af 1400-talet
af danska riksrådet och riksamiralen Jens Holgersen Ulfstand,
som år 1487 utnämdes till länsherre på Gotland. På denna
ö utrustade han en mängd kapare, med hvilka han i kriget
mot lübeckarne 1509 tillfogade fienden stort afbräck och var
sitt land till stort gagn, på samma gång som han genom det
rika bytet från fienden samlade åt sig sjelf ansenliga skatter.

Antagligen har Jens Holgersen, som så ofta hade gjort
strandhugg på Östersjöns kuster och när som helst kunde
vänta sig ett återbesök af lübeckarne, med hvilka han pröfvat
så mången dust, ansett rådligast att på sätt som skedde
befästa sig i sin nära hafvet belägna borg, och derföre uppfört
denna massiva byggnad, som trotsat seklerna. Emellertid har
man sig ej bekant, att borgen utstått någon belägring, ej
heller är vid densamma fästadt något annat historiskt minne
än det, att Severin Norbys tappre underbefälhafvare, Otto
Stison, efter att hafva blifvit i slaget vid Bruncketofta sund
tillfångatagen, här insattes.

Om Glimmingehus icke har något af synnerligt intresse i
historiskt hänseende att uppvisa, så är det från konsthistorisk
synpunkt desto märkvärdigare för den medeltidsarkitektur, på
hvilken det lemnar ett så
väl bibehållet prof.

Det »fasta huset», som är 100 fot långt, 40 fot bredt och från marken till gafvelspetsen håller 87 fot, är uppfördt af hård sandsten från Gisslehallar i närheten af Cimbrishamn. Hörnstycken, dörr- och fönsterfogar samt trappor äro af finhuggen, hvitgrå kalksten från Gotland. Gafvelrösten, tinnar samt de flesta takhvalf äro af blåaktig kalksten; takgesimser, skorstenar och några takhvalf af tegelsten. På östra gafvelröstets öfversta tinne ligger ett lejon med hufvudet mot Öster eller hafskusten. På vestra gafvelbröstet antages fordom ha stått en figur, som dock sedermera blifvit nedtagen. Den är huggen af ett enda kalkstensblock och föreställer en naken man med långt skägg, i
venstra handen hållande en klubba och i den högra en hare.
Denna, såväl som byggnadens öfriga ornamentala figurer, hafva,
med symbolers vanliga mångtydighet, gifvit anledning till olika
tolkningar. Stenmannen fick, sedan han nedtagits från
gafvelspetsen, i förstone sin plats invid trappan till ingången, innan
han sedermera flyttades till den nisch, som synes i murens
nordvestra hörn; de som då gingo ut och in i det gamla
huset hade underliga saker att förtälja om den hemlighetsfulla
stenfiguren. Så berättades det »att den dräng, som
skulle bära upp säd i huset och satte sin mössa på
vildmannens hufvud, alltid fann den liggande på marken vid sin
återkomst.»

Byggnaden, som är fyra våningar hög, har blott en enda
ingång från norra sidan. Till denna leder en trappa, och
öfver dörren finnes insatt en sandstenshäll, på hvars midt
man ser en harneskklädd man, stödjande sig på Ulfstandska
vapnet, och på ömse sidor om honom tvenne qvinnor, i
fotsida drägter, af hvilka den ena håller Braheska och den andra
Trollevapnet. Derunder läses följande inskrift: »Anno
domini mcdxcix annen sancte valborge dagh lade iak iens
holgersen förste stenen i grundevalen i thet hus.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free