- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
75

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teckningar och drömmar. Af -a -g.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att slöjda, allt under det han pratar emellanåt med
honom, sonen från Storgården, han som skulle läsa
sig till prest, men se’n ändå bara blef målare; och
icke lär han väl just duga mycket dertill heller,
efter han aldrig åtager sig någon beställning, icke
så mycket som att måla ett resskrin. Ja, Gud vet hur
det ens må rätt vara med hans kristendom heller, han
hade ju varit rest till sjelfvaste påfven i Rom, och
dröjde der hela par åren. Men glad och lustig var han
alltid. I somras satt han flere dagar vid den lilla,
mörka sjön i skogen, med sina papper och penslar,
och kom se’n om aftnarna in i stugan, och prat och
sång blef der alltid, när han kom, fast karlarna nog
voro trötta af dagens arbete. Ingen krusade heller för
honom, eller låtsade anse honom för främmande, fast
somliga nog säga att han i staden hålles för herre.

Nu hade han kommit och begärt nattqvarter, och sade
att han i morgon ville gå att se hur lilla skogssjön
tog sig ut i vinterdrägt. I morgon skulle ock karlarna
ut på arbete i skogen; men nu var det vanliga skämtet
och pratet i gång kring brasan.

»Ja,» sade skomakar Erik och stannade med becktråden
halft utdragen genom lädret, »men har I hört
att det der folket, som far omkring och dansar på
hästryggarna, har tagit Backstugu-Majas nätta flicka
och fört bort henne med sig, fastän Maja gråtit,
så hon blifvit än vridnare i synen än annars?»

»Icke kan det vara möjligt,» invände målaren.

»Jo, de sade att flickan skulle få guldsydda kläder
och rent bröd alla dagar, ja till och med hvetebröd
om söndagarna. Maja skall ha gråtit som tokig,
säges det.»

»Gick hon då icke till länsman att anmäla saken?»
frågade målaren.

»Nå ja, hvad skulle han höra efter qvinfolksgnäll? Så
mente också sexman, som hon bad att komma med och föra
hennes talan hos länsman. Sexman fräste bara åt henne
och sade att hon var vettlös, som alla qvinnor, då
hon icke begrep att ju barnet skulle få mycket bättre
dagar, och hon sjelf så med. Hon skulle ju nu slippa
all omsorg för ungen, som hon nog hade haft svårt att
skaffa födan åt. Så gick Maja sakta tillbaka till sin
koja igen. Bäst var det väl ock. Ingalunda skulle
hon, fattigmaja, fått rätt mot de granna fruarna,
om hon gått fast ända till lagman.»

Unga mor hade nu stigit fram ända bredvid gårdssonen
och såg på honom, som om hon väntat på hvad han skulle
säga. Men han såg småleende på henne och sade: »Nå ja,
icke skulle unga mor Anna gjort som hopparfrun, hon,
som till och med ger åt björnen dess unge igen. Ja,
den sagan kunde väl ock tåla berättas,» och så log
han igen och drog munnen litet på sned och såg helt
lustig ut.

»Nej, Anders Johan, icke skall I nu igen retas om
den saken. Åhnej, låt nu vara dermed,» sade unga mor
förlägen, och drog sig halft bakom mannen.

»Hvarför är ni så brydd och förlägen?» frågade målaren
skrattande. »Nu blir jag nyfiken. Visst berättar du
historien, Anders Johan?»

»Nå, visst kunde man nu det,» menade Anders Johan,
och en skälmaktig min spelade kring munnen, men i hans
ögon låg någonting varmt och vackert. Åter blickade
han mot hustrun och log litet på sned, men såg så
tillbaka på målaren, blinkade smått åt honom med en
rolig min och höll handen vid munnen. »Visst kunde
man ju berätta, men si – – –»

»Voj,» säger gamle far, »hvad du allt är för en
pojke; borde ju dock re’n vara karl. Gift, som du re’n
varit sina fem, sex år, och till och med låts stå som
husbond för hemmanet. Visst borde jag ju kunna säga,
som haren säger åt sin unge: du har lika stora ögon
i hufvudet som jag; men Gud nåde honom, som vettet
felar! Hvem brukar väl tala om sin hustru, gosse du?»

Anders Johan ref sig litet bakom örat, täljde se’n
ifrigt några tag och började sedan smått brydd:
»Nå ja, hvad lär det nu? ...»

»Jo jo, aldrig blir det mössa af näfver. Vettvilling
har han varit, och så syns han bli,» sade gamle far
och runkade på hufvudet. Sådan var han också när
han skulle sta att få sig hustru. När han började
bli fullvuxen, tänkte jag: klok sadlar i tid, och
dåre se’n solen gått till hvila, och sade åt honom,
att jag ville tänka på en duglig hustru åt honom,
ty arbetet började bli mer än rätt ville medhinnas,
och många händer göra arbetet lätt. Men pojken svarade
som skatan: nog hittar jag sjelf biten åt mig. Ingen
mindre än nämdmans Anna hade han tänkt på och ville
ha. Ja, jag tror han var så uppsatt, att han rätt i
tysthet hade pratat för flickan. Nå, tok gjorde som
galen bad, och jag lät honom få sin vilja fram. Jag
tänkte, bättre måg vill nog nämdman ha, men se, ju
större troll, dess bättre lycka. Svårt arbete nog
hade talman att få föräldrarnas ja, men qvinnolist
går öfver all list, och flickan ville ha honom, och
hur hon drillade, så fick hon allt att gå i lås. Ja,
rik mäter med skeppan, der fattig knappt fyller
näfven, och far och farbror och morbröder ville alla
visa, att rikemans gåfvor äro förmer än fattigmans
håfvor och satte på brudtallriken, somliga ett får
och somliga till och med en ko. Godt bete fins på
holmarna, och öfverflöd af gräs på ängarna till
vinterfoder. Visst säger man, att husbonds öga gör
hästen fet, men husmors hand gör ock kon trifsam. Ja,
visst är unga mor just som litet högfärdig öfver sin
ladugård, och sannt är, att gick här förr ett par
kräk på höga ben, så går här nu en rad, så ståtlig
som en bröllopsskara.»

Sedan gamle far långsamt och betänksamt hade ordat
sålunda, sade sonen skrattande: »Si så der, far, nu
talar I sjelf långa ramsorna om henne, så ordkarg I än
annars ären. Men icke ärnar jag ju tala om hustrun,
jag kan väl annars berätta en saga om någon ung
värdinna.» Åter log han och blinkade förstulet
åt målaren.

»Ser I,» började han nu berätta, »det var en gång en
gård, som låg just i skogsbrynet, och på gårdsplanen
invid trappan lekte der lillgossen i sin stubbiga
skjorta, och radade grankottar, både röda och
bruna, på en sten i vattpussen, som låg qvar efter
regnet. Och så började han messa, sång skulle det
låtsas vara, och så sjöng han: Kossorna mina, snälla
och små, Fröken och Dockan och Frun och Perla och
Stjerna, kom hem, kom kom, så gör mors snälla kossor,
när hon ropar dem om qvällen.

Men värdinnan hon satt vid lillflickans vagga, just
så der ja, som unga Anna-mor nu sitter och vänder sig
alldeles bort från oss, och så sjöng hon så här med
fin qvinfolks-röst, just som jag nu:

Slumra, fagra, fina blomma,
Slumra, snälla silfversyrsa.
Göm små perlorna i asken,
Knäpp se’n fast de fina locken.
Ingen stygg i stugan stiger,
Ingen elak får ens nalkas.
Gråben får ej gå på gården,
Nalle ej ens nalkas nejden.
Snälla ickorn, snabb och smidig,
Får blott fritt kring vaggan vifta.

Den som mycket färdas, den vet mycket, men på hvad
vägar hittade du sådan klokskap, att du vet att hon
sjöng just så, din spefågel?»

»Åh far, om ej just då, så en annan gång. Menar I
att man ej hör många nya visor, allt som de sjungas,
än i stugan, än på vägen, än vid qvarnen, fast man
också ej låts märkat?» och så kastade Anders Johan i
smyg en hastig blick på målaren, just som han velat
se hvad denne tänkte. »Nå ja,» fortfor han åter,
»lillflickan hon somnade vackert. Nu skulle pojken
vagga och mor gick ut, men nog gläntade hon en och
par gånger på dörren, för att se om vaggan gick jemt,
och se’n går hon till stranden och sjunger och ropar
sina kor. Ja, visst låter det vackert om aftnarna
öfver nejden,» tillade han halfhögt vid sig sjelf,
just, som i tankarna, tycktes det.

»Ja, så komma kräkena alla så stolta gåendes, den
ena efter den andra, och tränga sig fram mellan alarna
på holmens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0079.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free