- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
76

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teckningar och drömmar. Af -a -g. - Det nordligaste boningshus i verlden. A. E. N.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

strand, och klifva fundersamt ned i vattnet. Mor
står och ser så märkvärdig ut och menar att Perlas
hufvud ser underligt svart ut öfver vattnet, men
så börjar hon gå uppför vägen. Nog komma de efter,
menar hon. Åhjo, nog komma de! Rätt värdigt vandra
de vägen fram, och glo bara litet emellan åt sidan
och jemka sig midt på vägen, fastän ingen kärra hörs
komma farande att ställa sig i vägen för dem. Mor
öppnar grinden rätt bredt, som för bröllopsfolk. Hvad
är det för en underlig en, som der lufsar fram bland
de andra? Hvad tycks? Sjelfvaste skogskungens son,
liten honungstuss! Just ej stor nu, men liten
blir väl stor, bara han får växa. Har sjelfvaste
skogsvärdinnan väl skickat en sådan underlig ko åt
mor? Och värdinnan undrar och hon signar! Men se,
nu blir hon i hast helt modig och öppnar en dörr,
dit hon knuffar in gästen och stänger om honom
igen. Modig och stolt vandrar hon nu för att äfven
stänga grinden. Men hvarför stannar hon på halfva
vägen? Hvad är det för en stor, svart, lurfvig massa,
som lufsar uppför vägen? Men nu är mor re’n helt morsk
och griper den hvassa yxan, som ligger på stocken. Hon
tyckes minsann ärna klubba sjelfva skogens fru. Men
björninnan reser sig, hon vankar framåt i
upprätt ställning, den unga värdinnan till mötes. Hon
stannar och ser så oändligt bedjande på henne,
och slår ihop ramarna öfver bröstet, under det hon
ger till ett skri, så skärande, så sorgligt, så
djupt klagande, att det skär rakt igenom den unga
qvinnans hjerta. Så stå de ett ögonblick och se på
hvarandra, björninnan med den bedjande blicken fäst
på qvinnan. Nå ja, – hm – mor tassar sakta bort till
dörren, der odjurets unge var instängd, och öppnar
den. Hon ärnar väl fånga skogens fru der inne, när
denna skall tränga sig in
till ungen, eller ärnar hon slå henne i hufvudet med
yxan när hon åter kommer ut igen. Åhnej, mor tycker
att det gör henne ondt om björnmamma, hon stiger bara
vackert ur vägen, och med snabb fart lufsar odjuret
med sin unge förbi det underliga skogsvattnet, som
ligger der och drömmer mellan granarna, bort in i
djupa skogen. – Ja, ringa dem nu och spåra dem nu
hvem som kan. Nog äro de nu sin kos och i godt förvar.

Karlarna komma hem, åkern är skuren och dagsarbetet
slutadt. Lill-Antti står på trappan och är mycket
märkvärdig och berättar underliga historier så godt
han kan. Men björninnan springer fri i skogen med
sin unge. Ja, så var den sagan slut, men dansarfrun
hon var af annan ull, hon, – icke var hon så der
blöt mot menniskobarnets mor som unga värdinnan på
nybygget mot björninnan.»

Men unga värdinnan steg upp från pallen der hon suttit
och till natten iklädt Lill-Stina en mjellhvit liten
skjorta, och tvättat och gnidit henne, så att hon
glänste i synen. Nu bar hon fram henne till mannen,
der de sutto kring spiseln och sade med strålande
ögon: "Se, en sådan hade dansarfrun visst aldrig egt,
derföre hade hon makt att neka!"

En liten stund blef det helt tyst i stugan, men
snart steg målaren upp, lade lätt sin hand på
den unga modrens och sade: »I morgon far jag
till Backstugu-Anna, och vill hon, så far jag
med henne till länsmannen och anmäler om flickans
bortförande. Visst skall hon få sin flicka igen,
det ansvarar jag för.»

»Hm,» menade Anders Johan och tog sig bakom örat,
»kanske skulle jag komma och skjutsa; nog kan arbetet
i skogen stå till, en dag alltid.»


Det nordligaste boningshuset i verlden.

illustration placeholder

De svenska polarfararnes boningshus och observatorium vid Mosselbay (79º 53’ N. L.).
(Efter ett fotografi af Dr. Envall.)

Ofvanstående träsnitt lemnar oss en afbildning af det hus, som den senaste svenska polarexpeditionen uppförde vid stranden af Mosselbay, på Spetsbergens nordkust och som, beläget nordligare än något annat boningshus i verlden, vid takresningsfesten den 8 September 1872 erhöll det betecknande namnet Polhem. Det var här expeditionen tillbragte de långa mörka vintermånaderna 1872-1873 och möjligen kommer samma ställe äfven i en framtid att blifva ett vinterhemvist för vetenskapens pionierer i den höga norden. Den senaste internationela meteorologiska kongressen i Wien bragte nämligen allvarligt på tal nödvändigheten att på Spetsbergens nordkust upprätta ett beständigt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0080.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free