- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
79

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pile-Gustaf. Något om en skräddars hjerteqval. Teckning af Isidor Palm - Romerska bilder. Scener från gatan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det ringaste tvifvel, och med stort nöje tänkte han
på de två stora silfverbägarne som stodo i skåpet
vid bordsändan, på de fyrtio tunnland odlad jord,
som bredde sig ut framför fönstret der han satt, på
de smällfeta korna inne i fähuset och på oxarna och
hästarna ute på åker och äng. Hjertat svällde i hans
bröst, och den lille skräddaren från »Pilekärret»
kände sig just karl till att så godt som någon kunna
bli herre öfver den egendom, till hvilken Pella var
ensam arftagerska, när de gamle en gång skulle
falla ifrån, och härunder bultade hans hjerta med
allt starkare fart. Ja, han hade väl sett vackra och
nätta flickor både in- och utrikes, han hade sett dem,
och han erkände sig icke ha varit en känslolös stock;
men Pella var dock den oemotståndligaste af dem alla,
och han sände henne den ömmaste blick han förmådde,
skar till ett knapphål och sjöng:

        »Hur svenska stålet bi-iter,
        Kom låt oss pröfva på!
        Ur vägen, mo-o-oskovi-iter!
        Friskt mod, I gossar blå!»

Och han kände sitt sinne nu så lifvadt, att han
tyckte det endast döden kunde skilja honom från
Pella. I detsamma gick moran ut för att se till
pressjernet. »Nu eller aldrig,» tänkte han, gled som
en ål ifrån bordet och föll på knä framför väfven
der Pella satt.

»Huldaste engel, jag kan inte lefva utan dig,» sade
han och fattade Pellas lilla solbrända hand, »jag
släpper den inte förrän du lofvar att den blir min."

»Är han då alldeles tosig?» sade Pella och skrattade högt.

Men Pile-Gustaf såg i taket och som han en gång på
sina resor vid ett par sällskapsspektakler hjelpt till
att ändra och laga både nämnbara och onämnbara plagg,
så hade han från scenen lärt ett och annat, som han
nu drog nytta af, och han fortfor: »O, jag skall
göra dig så lycklig, min kärlek är gränslös! Säg
ett litet blygt »ja» på att du vill bli min! Ja,
jag vet att jag är djerf,» fortfor han och slog sig
för bröstet, »att du är rik och jag är fattig; men
kärleken jemnar allt! Jag har läst i dina blickar
och uppmuntrande leenden. . .»

»En kunde väl inte annat än skratta, när en såg honom
sitta på bordet och vända ut och in på ögonen. . .»

»Gud trösta mig för honom,» sade nu morans röst från
dörren, »är menniskan då alldeles från vettet? Hvad
är det han trodar för slag? Tror han vi skulle ge
våran dotter till en sådan ynkerygg?»

»Ynkerygg!» skrek den lille skräddaren och studsade
upp från golfvet som en boll.

»Seså, bär sig inte till som en stolle! Ja, min gonn
trodde jag inte Pile-Gustaf bättre än så! Och du,
Pella, tänker väl inte fara åstad med en sådan? Hvad
skall det bedo, att du håller en i näfven?»

Huru nu Pella fick sin hand lös från den lille
skräddaren och han fick pressjernet fatt i stället,
visste han icke rätt; men han var fullt medveten om
att han sprutade vatten
på västen som om han varit en lefvande vattenkonst,
och att han dängde pressjernet i bordet så att det
knakade i alla dess fogningar. När hans känslosvall
något stillat sig, sade han:

»Jag har väl inte gjort något brott heller?»

»Låt oss inte tala om’et vidare, Pile-Gustaf! Men så
mycket kan jag säga er: för gräbban här kommer det
snart att drickas ja-öl i huset.»

Pella släppte af båda tramparna och reste sig till
hälften upp ur väfstolen.

»Nej, sådana här upptåg är jag ked åt!» fortfor
moran. »Det kan också komma någon som är långt mindre
att fördra än Anders Larsson. . .»

»Vill I tvinga ert barn att äkta någon hon inte vill
ha?» sade Pile-Gustaf, som kände en ny känslostorm
i annalkande.

»Det är bara jag som sträfvat emot, för far vill
det jag vill; men nock kunde Pella gjort ett bättre
gifte. Åh nej, hvad gräbban angår, så vet jag visst
att hon går villigt i brudstolen,» och moran såg
bort till Pella och skräddaren gjorde så med, och det
steg klara rosor upp på hennes kinder och ett blygt
småleende låg på hennes läppar.

Derpå gaf moran en vink om att i fall farsgubben
finge nys om hvad som nyss hade skett, så skulle det
för Pile-Gustaf kunna bli handgripliga och kännbara
följder, och det unnade hon honom ändå inte, eftersom
han i det hela var en skicklig menniska och västen
just hade blifvit sådan hon ville ha den.

»Jag önskar inte att min värste ovän kände det jag
känner! Det blir min död!» Och Pile-Gustaf drog tre
djupa suckar och lemnade västen ifrån sig, jemte
alla de förhoppningar, som denna dag hade fyllt hans
själ. Men Pella fattade vänligt hans hand; utan hans
knäfall hade mor hennes kanske aldrig kommit att
tänka på att hon kunde »fara åstad» med en sämre
man än Anders Larsson, och på så vis skyllde hon
Pile-Gustaf ett hjertligt tack för sin lycka.

»Jag kan aldrig slita din bild ur mitt bröst,» sade
han och gick med långa steg ifrån henne och rakt bort
till en djup damm; der speglade han länge och väl sitt
stora hufvud. Men vid midnattstiden kom han lyckligt
och väl till sitt hem, utan en enda våt tråd på sin
lilla kropp.

*



Knappast ett år härefter såg man honom med en
beundransvärd sinnesstyrka dansa polkett på Pellas
bröllop, och för hvem som ville se honom lutade han
sitt pomaderade hufvud på sned, och för hvem som
ville höra honom försäkrade han att detta var det
roligaste bröllop han varit med om.

Vid ett sådant tillfälle slog bruden honom leende på
axeln. »Det tycker jag med,» sade hon, och frågade
sedan skälmskt, hvar månne han nu bar hennes bild?

»Sprecken Sie deutsch?» svarade han och flög som ett
yrväder kring rummet, och hvar han for fram kändes
ett starkt doft af citron och lavendel.


Romerska bilder.

Scener från gatan.

Steg för steg idel ruiner, öfverallt minnen från förgångna
tider, som stympade resa sig ur den gamla jorden –
man tröttnar äfven på detta, man längtar efter en bit
af lefvande lif, der menniskor röra sig, der glada
röster ljuda. Kom då!

Vi gå förbi Marcelli teater, en forngrå vittrad
rundbyggnad, som nu blifvit ett tillhåll för tjufvar
och lösdrifvare. Dubbelraderna af hvalfbågar med
doriska och joniska pelare tala ännu om förgången
prakt; men parterren är förvandlad till ett slags
bazar med skräpbodar och verkstäder, der företrädesvis
smeder och kopparslagare drifva sitt larmande
handtverk. Här står en barberare midt i solbaddet,
sysselsatt att med rakknifven misshandla en bonde,
medan han för de kringstående berättar att han för
en timme sedan med samma
händer tvålat in kardinal Antonelli och knäböjande
rakat den helige fadren och derföre erhållit full
absolution för lifstiden. Allt detta säger han för
att lugna ett dussin andra smutsiga kunder, och, för
att de icke skola bli otåliga och löpa bort till hans
granne midt emot, intvålar han dem alla på en gång.

Låt oss gå vidare, lika godt hvart slumpen för oss:
öfverallt finna vi något att se. Här är Piazza di
Rotondo
, hvarifrån vi kunna se Pantheon höja sina
väldiga former; der är Campo di fiore, Blomstertorget,
med det s. k. Rafaelska huset. Här, under konstens
gyllene tid, under Leo X:s märkliga påfvedöme,
var det som Rafaels lärjungar och vänner tidigt om
morgnarna ströfvade omkring och sökte sköna modeller,
sköna blommor och fåglar. Allt fanns der; frukter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free