- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
82

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Visborgs slott. C. J. Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

– tvenne år innan Erik blef afsatt i Sverige
och Danmark
– nedsatte sig denne föraktlige konung på Visborg,
och förtryckte derifrån på mångfaldigt vis både
staden och landet. Han omgaf sig ej blott med
en seralj af vackra qvinnor, bland hvilka den
fagra Cecilia i krönikan är särskildt omtalad, utan
ock med en sammanrafsad flock af tyska fribytare,
som skadade Sveriges handel och oroade dess kuster,
och hvilkas vinst han delade – allt tidsfördrif, om
hvilka Lagerbring anmärker, att »de kunna passa
i en roman, men äro en stor uselhet i historien».
– Sedan Erik blifvit angripen af Carl VIII
Knutson
, och genom en svekfull dagtingan
undgått den öfverhängande faran, öfverlemnade
han år 1449 Visborg åt danskarna och flyktade till
Pommern. Af konung Kristiern I blef ön nu mot en
ansenlig penningsumma förpantad till Olof Axelson
Thott
, som der till sin död 1464 idkade sjöröfveri.
Han efterträddes af sin broder Ivar Axelson, som till
en början var Kristierns höfvitsman, men som snart
uppträdde fiendtligt mot både Danmark och Sverige,
och som sträfvade att på ön bilda åt sig
ett litet sjelfständigt sjöröfvare-rike. Ivar lät
betydligt utvidga och förstärka Visborg. Han blef
1487 fördrifven af konung Hans, som lemnade ön i
förläning åt den tappre amiralen Jens Holgersen
Ulfstand
, hvilken under sin tid, 1487-1509, med nya
befästningsverk fullbordade den slottsbyggnad,
som pågått i nära 100 år, och som slutligen
långs med hamnen sträckte sig mer än 250 alnar
och åt landsidan ungefär lika mycket.

Stort var det förtryck, som de danske läns-männen
och deras underordnade från Visborg utöfvade mot
stadsborna och allmogen. Vi påminna här endast om det
s. k. »landsköpet» eller »kungens köp», hvarigenom
allmogen tvangs, att till slottets eller kungens
behof, som det hette, lemna sina varor mot ett af
länsherrarna godtyckligt bestämdt pris, och med dessa
varor drefvo sedan desse och deras tjenare en mycket
lönande handel; samt om det s. k. »herregästeriet»,
eller att allmogen skulle utan ersättning underhålla
länsherren och hans följe, när han reste inom ön,
äfvensom de förnäma junkrarne från slottet, när det
behagade dessa att jaga och roa sig på landsbygden,
– att ej tala om hårda, årliga utpressningar och
mångfaldiga oförrätter.

Utrymmet förbjuder att ens i största korthet omtala
alla de krigshändelser, för hvilka Visborg var
medelpunkten. Den under århundraden fortsatta tvisten
mellan Danmark och Sverige om Gotlands besittning var
alltid i främsta rummet en kamp om besittningen af
Visborg, dervid staden städse på hårdaste sätt fick
sitta emellan. Svenskar, danskar, lübeckare hafva
invid slottets murar utkämpat blodiga strider. Några
af unions-konungarna, de nyssnämde Kristiern I och
Hans, uppträdde i dessa strider. Många af Danmarks
yppersta riddersmän hafva dels försvarat, dels
angripit detta slott, och dels derstädes enligt
länsrätt och tidens sed, fört en nästan enväldig
och i allmänhet föga landsfaderlig regering. Tvenne
af de ryktbara Axelsönerna, de ofvannämde Olof och
Ivar Thott; den likaledes omnämde Jens Ulfstand;
den hugstore äfventyraren, den tappre amiralen, den
oridderlige sjöröfvaren Sören Norby, hvilken
var lika utmärkt genom sitt krigarsnille och sin
diplomatiska smidighet som genom sin orubbliga,
rörande trohet mot sin fallne konung Kristiern II;
Henrik och Holger Rosenkrantz; Eiler Hardenberg; Otto
Rud,
med flere, och slutligen den väldige sjöhjelten
Nils Juel – alla dessa hafva på ett eller annat sätt
införlifvat sina stolta namn med Visborgs minnen.

Genom freden i Brömsebro, 1645, måste ändtligen
Danmark till Sverige formligen och »för ewärdlig
tid» återlemna Gotland med stad och slott – ett
landskap, hvarom man så länge hade fäktat med både
penna och svärd, hvarom man hållit så många möten
och bataljer. Hvad Visborg angick, väcktes under
Kristina och Carl X Gustaf fråga om, att sätta det
efter så många belägringar och anfall förfallna
slottet i fullständigt skick, samt att omgifva det
med en bastionerad femkant, m. m.; men det stannade
vid förslag och arbetsritningar.

Trettioett år efier Brömsebro-freden utbröt från
Danmarks sida ett nytt krig, genom hvars följder
Visborgs öde blef för alltid afgjordt.

Den unge, ärelystne Kristian V hade föresatt sig
att återvinna de landskap, som Danmark nyligen
förlorat. Till Gotlands eröfrande skickade han
år 1676 en flotta af tretton skepp och fregatter
(mindre krigsfartyg oberäknade) under Nils Juels
befäl. Denne kastade ankar vid Klintehamn den 29
April och landsatte 2000 man, sedan det svenska
krigsfolk och den allmoge, som der samlats, dels
blifvit skingrade genom skotten från de danska
skeppen, dels af länsstyrelsen fått befallning
att draga sig tillbaka, krigsfolket till Visby,
och allmogen hvar till sitt. Den landsatta danska
styrkan tågade till staden, som för den måste
öppna sina portar, hvarefter den rustade sig till
att belägra Visborg. Slottets käcke kommendant,
Mikaël Schoultz, uppfordrades att gifva sig: han
svarade, att kulor och krut, men intet annat kunde
han bestå. Emellertid hade Juel med flottan seglat
till Visby, och lät fyra af sina skepp varpa sig in
i hamnen för att få slottet inom skotthåll. Den 1 Maj
lät han med all makt beskjuta Visborg, hvarifrån man
i början svarade så eftertryckligt, att, bland annat,
det närmast liggande skeppet, »Gyldenlöve», fick
ett par grundskott. Under tiden blef från landsidan
kommendanten ånyo uppfordrad till kapitulation, men
han afslog den ånyo. Dock omsider, sedan slottet af
bombardementet lidit svåra skador, samt äfven i följd
af »åtskilligas persvasioner, låt och gråt», måste
Schoultz låta beveka sig till ackord, som innehöll,
att fästningen skulle öfverlemnas, och att alla
officerare och embetsmän med deras »säck och pack»,
och besättningen med flygande fanor, brinnande luntor
och kulor i munnen (»Kugle i Munden»?) skulle fritt
aftåga; men kanoner och ammunition skulle icke få
bortföras. Samma dag på eftermiddagen blef Visborg,
»som förut af ingen stormande fiende vunnet var»,
öfverlemnadt åt danskarna. – Det illa utrustade
Gotland hade väntat hjelp från moderlandet; men den
svenska flottan, som låg samlad vid Elfsnabben, hade
för motvind ej kunnat utlöpa. Eljest skulle danskarna
hafva stått sig slätt, heter det i en samtida svensk
anteckning.

Nu var Gotland i danskarnas våld till år 1679. Juel
var utnämd till guvernör på ön; men upptagen
annorstädes af sjökrigets angelägenheter, öfverlemnade
han åt en vikarie provinsens förvaltning.

När det år 1679 började omtalas, att fred snart
skulle slutas, och danskarna anade, att de skulle
komma att återlemna ön och slottet, började de,
oaktadt ett stillestånd var ingånget, att nedbryta
slottet; men, enär murarna voro så grofva, och
nedbrytandet skulle hafva vållat »ett oändligt
arbete», begynte de att »genom en bösseskyttare låta
flyga slottet». Då derigenom hamnen och staden skulle
hafva blifvit förderfvade, lät man en fransk ingeniör
underminera och spränga fästningsmurarna. Så snart
detta arbete begynt, skyndade borgmästare och råd
att genom sändebud hos Juel anhålla, att fästningen
icke måtte ruineras: deras bön blef beviljad, men
svaret kom för sent. Genom den kort derefter i Lund
slutna freden blef Gotland till Sverige återlemnadt. I
fredstraktatens 6:e artikel var stadgadt, att »städer
och fästningar, som till Sverige skulle restitueras,
skola lemnas så, som de vid fredens undertecknande
befinnas». Men Visborg var ej längre »det stora,
starka och herrliga Visborg» – det var endast en
massa af ruiner och grushopar.

Men måttet af Visborgs olycks-öden var dock ännu
icke fyldt. Ej nog med, att det af fienden blifvit
beskjutet, undermineradt och söndersprängdt:
dess ruiner skulle af svenska händer sten för sten
nedbrytas, förbrännas, söndersmulas!

Den store rikshushållaren Carl XI, som till
befästningsarbetena vid Landskrona och Carlskrona
samt till uppbyggandet af slottet i Stockholm behöfde
ansenliga partier kalk, gaf år 1681 tillstånd åt en
enskild person i Visby, som med kronan kontraherat
om stora kalkleveranser, att få upprätta några
kalkverk vid slottet och att begagna der befintlig
sten, »som icke eljest lär till någon annan nytta
användas kunna».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free