- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
86

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstminne från sextonhundratalet. G. S. - Qvinnan i Ryssland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Konung Gustaf leddes dock af ett nästan uteslutande
praktiskt intresse för konsten: Sveriges urgamla
fästen och slott, som nedrasat under medeltidens
blodiga stormar, iståndsattes och återuppbyggdes
af honom. Ett helt annat förhållande inträdde under
hans söners regeringar. Erik, sluten och drömmande
till lynnet, gynnade i synnerhet de inbillningen
mera tilltalande konsterna, såsom måleriet och
träsnideriet. Johan deremot omfattade icke blott
byggnadskonsten utan äfven med densamma förenade
konster med största intresse, ja lidelse. En så
ifrig befordrare af det konstnärliga lifvet har
Sverige aldrig hvarken förr eller senare egt bland
sina regenter. Och än lifligare blef konstlifvet,
sedan vårt land kommit i beröring med Tyskland genom
deltagandet i 30-åriga kriget.

Vår teckning visar oss ett af de sällsynta
konstminnena från 1600-talet, en gammal altartafla
i Åby kyrka, belägen halfannan mil norr om
Kalmar. Stilen i detta arbete tillhör midten eller
senare hälften af detta århundrade; det är en vild och
orolig, men likväl intressant barock, nära befryndad
med den bekanta jesuitstilen, som uppblomstrade just
från början af 1600-talet. Till det karakteristiska
i denna stil hörde
ock en liflig färgprakt, som bjert afsticker mot
nyare tiders enformiga och döda kyrkoprydnader. Så är
äfven vår tafla utstyrd. De vackra, hvita pelarne,
med sina förgyllda kapitäler och grönmålade baser,
det sirliga löfverket med sina smakfullt utskurna
frukter, ja till och med de rödkindade cheruberna
med vingar, skiftande i guld och grönt, allt detta
erbjuder en både ovanlig och angenäm anblick.

Intet af detta saknar sin stora betydelse: allt
bildar tillsammans ett harmoniskt helt, nemligen
den kristna kyrkan. Sålunda föreställer målningen
i midten den korsfäste Frälsaren, omgifven af
tvenne evangelister. Ofvantill stå de båda öfriga
evangelisterna på ömse sidor om den himmelska
segerhjelten, som håller sin konungaspira i handen
till församlingens skydd. Denna senare betecknas
genom löfverket, från hvilket tvenne fruktklasar med
drufvor, granatäple och palmer nedhänga, betecknande
granatäplet församlingens enhet och rening, vinrankan
hennes lif, tillväxt och mognad i Christus,
samt palmerna hennes slutliga seger genom tron. På
ett både sinnrikt och smakfullt sätt har konstnären
sålunda lyckats att uti sitt arbete framställa såväl
den kristna kyrkans uppkomst och tillväxt, som en
kristens hela troslif.

G. S.


Qvinnan i Ryssland.

Att ett folks historiska öden icke kunna
blifva utan inflytande på dess karakter, lefnadsart och seder
och i följe deraf äfven på qvinnans ställning i
samhället – det finna vi tydligast i det land,
som bildat en brygga mellan asiatiskt barbari och
europeisk kultur och till en del i sig upptagit båda
dessa motsatser; vi se det på Ryssland.

Ryssland erbjuder i sin utveckling ingenting liknande
det som möter oss i Europas öfriga länder. I
vestern är odlingen någonting ärfdt, förvärfdt,
i Ryssland deremot någonting antaget. Andra folk
hafva haft en ungdom, hafva genomgått ungdomens
förvillelser och betalt sina erfarenheter med blod;
frukten af deras odling har vuxit på egen mark och
mognat med tiden. – Ryssland vet ej af någon politisk
utveckling i denna bemärkelse. Genom dess herrskare
påfästes landet än den ena, än den andra lappen af
främmande civilisation, och hvad som på sådant sätt,
synnerligast af Peter den store, våldsamt inympades,
gick icke in i blodet, utan blef på visst sätt
sittande i skinnet.

Medan vestern genomlefde sina »slyngel-år», medeltiden
med sin romantik, med sitt riddarväsen, sitt hedrande
af obefläckad mannaära och sin tillbedjan af qvinnan,
sin strid emot adelns förtryck, och omsider bestod
sin första andliga revolution, reformationen –
erbjöd Ryssland under mer än två århundraden en
kyrkogårds lugn under mongolernas herradöme och
det sträfva grekiska kyrkväldet. Från denna tid har
landet bibehållit intryck, som ännu låta skönja sig
i dess folklif.

Ända till Peter den stores tid voro de ryska
qvinnorna nästan lika isolerade som i Österlandet
och fingo ej deltaga i sällskapslifvet. Till och med
bojarernas gemåler voro jemte sin qvinliga hofstat
inskränkta till aflägset liggande gemak och visade
sig blott vid bordet under större festligheter;
husets döttrar visade sig blott då någon gynnad
friare infann sig. Lika afskildt lefde qvinnan af
köpmannaklassen, dock med den skilnad, att hon genom
sina husliga pligter kom mera i beröring med den yttre
verlden. I trög liknöjdhet tillbragte qvinnorna tiden
i sina gemak – enformigheten öfvergick till vana; de
spunno lin, broderade altardukar och spisade syltade
frukter, honung och söta pepparkakor, en ovana, som
bibehållit sig ända till nu och kan betraktas såsom
omedelbara orsaken till att de ryska damerna nästan
utan undantag lida af dåliga tänder. Ingen europeisk
dam snaskar så gerna sötsaker. Ledsnaden under de
långa vinteraftnarna skingrades derigenom att man
lät kalla en balalaika-
eller guslispelare [1]
eller omtyckta sagoberättare,
som föredrogo sagor och spökhistorier från Rysslands
hjeltetid, ett mycket omtyckt tema. Peter den store
sökte att gifva bojar- och köpmannafamiljernas lif
en friare riktning och hans exempel följdes med
framgång under kejsarinnorna Elisabeths och Katarina
II:s regering. Man måste dock erkänna, att Ryssland
vid ombildningen af sina förhållanden jemte mycket
godt äfven upptog mycket, som var tadelvärdt, från
utlandet; det senare egde i synnerhet rum beträffande
sällskapslifvet.

I det högre ryska sällskapslifvet, der liksom
annorstädes fransysk ton, fransyska vanor och
fransyskt lättsinne blefvo förherrskande, var det i
synnerhet fruntimren som visade sig mottagliga för det
nya evangeliet från Paris och Versailles. Petersburg
hade visserligen ingen Maintenon eller Dubarry;
men deremot fanns det här en hel rad förklarade
gunstlingar, hvilka, oftast upphöjda ur hopen,
avancerade till rikets magnater; vi nämna blott
bland de många: Orloff, Rasumowsky, Potemkin,
Subow och Biron. Damerna ur la haute volée erhöllo
sin bildning vid hofvet i en skola af sedeslöshet,
hvarifrån de i skötet af sina familjer medförde detta
lifs hela lättsinne. Hos de flesta var denna fransyska
bildning blott en yttre fernissa; i deras egentliga
väsen qvarblef den medfödda ryska dåsigheten under
sminket. De blefvo sedeslösa, lättsinniga, emedan
det var modet i Paris och emedan deras qvinliga
suveräner ofta föregingo dem med exempel. Med en
för qvinnan egendomlig läraktighet tillegnade de sig
den franska, lätta tonen och med språket äfven denna
nations ytliga salongspolityr. Från denna tid erhöllo
fruntimren mera inflytande; trots all sin ytlighet
öfverträffade de redan männen i bildning – och gjorde
icke blott i familjekretsen och salongen utan äfven
i det offentliga lifvet anspråk på rättigheter, som
de förut icke egt. Det var en hastig öfvergång från
det förra förtrycket till herravälde – första steget
till en verklig emancipation.

Och dessa qvinnor voro mormödrar till våra dagars
ryska qvinnor. Hvilka frukter hafva deras barnbarn
skördat i en sådan plantskola? Har måhända en
grundligare, bättre uppfostran eller de högre
fordringar, dem vår tid ställer på qvinnan, lyft dem
till en högre, qvinnan mera värdig ställning? Man
behöfver blott gå till Paris, och man skall kunna
öfvertyga sig, att de der, midt i verldsstadens glans,
i de mest exklusiva aristokratiska kretsar, fördunkla
sjelfva de eleganta parisiska verldsdamerna. Och icke
blott der, hvarest glans och skimmer omgifva dem,
fira de sina segrar. Allestädes,


[1] Balalaika, ett gitarrartadt instrument;
Gusli, ett slags fiol, som begagnades af folkmusikanter.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0090.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free