Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Qvinnan i Ryssland - Vid Isar och Seine. Peregrinus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hafva bildat sig föreningar af unga emanciperade
flickor, hvilkas medlemmar redan i sin yttre
företeelse uppträda såsom karrikatyrer på sitt
kön. De betrakta sig såsom förkunnarinnor af en ny
tingens ordning och låta i sin förblindelse förleda
sig till extravaganser, som man förr eller annorstädes
icke varit vittne till. Ett mellanting mellan student
och flicka, bära de den oumbärliga blå binoclen
och kort hår, röka cigarrer och flanera omkring i
korta jackor och med ridspö i hand. Auktoritet,
tro, tradition finnas icke till för dem; allt
bestående gäller för noll och ingenting. Det skall
alltsammans blifva – och hon, den qvinliga ungdomen,
känner sig kallad till denna stora reformation af
verldsordningen.
Allmänheten skrattar åt dem och kallar dem »nihilister».
Många af dessa vilsekomna unga qvinnor taga en ända med
förskräckelse. De nöja sig icke med att kasta
öfver bord all sedesamhet, all qvinlig värdighet
och att bära sig åt som pojkar. De hafva jemväl
uppträdt som medlemmar af socialdemokratiska
föreningar, låtit begagna sig såsom kolportörer
af socialistiska ströskrifter, och det bedröfliga
slutet på visan har blifvit, att de vandrat nästan
direkt från skolbänken till de anklagades bänk i
polis-öfverdomstolen och derifrån i fängelse eller
landsflykt. I Ryssland äro sådana saker icke att leka
med. Många bland dem hade verkligen allvar med sitt
sträfvande efter oberoende. Ryssland erbjöd, efter
deras åsigt, intet fält för ett sådant oberoende,
derför gingo de till utlandet, hufvudsakligen till
Schweiz. För närvarande finnas i Zürich inemot
femtio ryskor, som studera medicin och juridik;
om med framgång, skall tiden utvisa.
Vid Isar och Seine.
(Ur mitt minnesalbum.)
»Tänk er en lefvande varelse lika skön som Venus från Melos!»
»En dålig liknelse, min vän; en älskarinna lik en
marmorbild måste för en ung man med varmt blod ...»
»Lugna er, hon har eld i ögat och grace i rörelserna!»
Dessa ord vexlades mellan mig och en ung fransman
under det vi arm i arm vandrade framåt en af Münchens
förnämsta gator.
»Ni är förälskad som en tok,» sade jag.
»Just så!»
»Detta är en stor dumhet. I stället för att springa på
alla promenader, för att i bästa fall få se en skymt
af er sköna, vore det bättre om ni målade färdig er
tafla, så att ni kunde betala ...»
»Ma foi, ni talar verkligen inte illa! Men betänk
blott, man lefver inte mer än en gång, och derför
bör man njuta denna enda gång.»
»Pockande fordringsegare anser jag inte höra till lifvets njutningar.»
»Deri har ni rätt, och derför är jag så litet hemma
som möjligt,» sade min fransman skrattande, »och
härigenom förenar jag två angenäma ting: jag undviker
mina björnar och söker upptäcka min sköna okända. Jag
skall veta hvem hon är och hvar hon bor.»
»Och sedan?»
»Jag har aldrig besvärat mig med att tänka långt fram i tiden.»
Vid dessa ord fick han ett hårdt slag på axeln och
en röst bakom oss yttrade: »Deri gör ni oklokt, Bertrand!»
Vi vände oss hastigt om och stodo ansigte mot ansigte
med tvenne män. Mellan dem och min följeslagare
föregick en liflig helsningsscen, hvarpå Bertrand
presenterade: »Min kusin, målaren Courbet och monsieur
Flourens.»
Det var en herrlig sommardag; himlen var blå, värmen
mildrades af lätta fläktar och Isars glänsande
vattenspegel skimrade klar.
Vi gingo samtalande framåt, eller rättare sagdt,
Bertrand förde ordet. Kärleken hade icke förtagit
hans naturliga liflighet. Efter att hafva gjort en
utförlig beskrifning öfver artisternas münchenerlif,
sade han slutligen:
»Hvad blåser det nu för vind, eftersom du begifvit
dig hit, min käre Courbet?»
»En dålig vind! Frankrikes bästa söner bli förbigångna
och utstötta; jag kunde berätta dig tusen upprörande
historier härom; men jag inskränker mig till att
visa dig ett lefvande exempel. Der har du monsieur
Flourens. Man har nekat honom att i Collège de France
fortsätta sina föreläsningar öfver menniskoracerna,
och han har blifvit utstött ur vetenskapsakademien,
der han i sin fars ställe fungerade såsom sekreterare,
af det enkla skäl att hans politiska åsigter kanske
inte helt och hållet öfverensstämma med monsieur
Bonapartes.»
Det låg något af en ljudande malm i Courbets röst;
hans grubblande utseende var försvunnet och hans
ögon blixtrade.
»A bas Napoleon! Detta skall komma förr eller
senare», sade Flourens, och jag tror icke att det
skall dröja ...»
»Låt oss tala om något trefligare,» afbröt Courbet,
i han gaf mig ett misstroget ögonkast.
Ett fint leende lyste upp Flourens regelbundna
ansigte, och tändande en cigarr återtog han:
»Jag hade tänkt hålla några föreläsningar här;
men jag kommer i stället att ge mig af till Belgien
och England.»
»Men ni stannar väl någon tid? Här äro herrliga
konstsamlingar, tafvelgallerier och ...»
»Nej, sådana öfva ingen lockelse på mig; jag
har sett mig mätt af förargelse på våra samlingar i
Louvren!» inföll Courbet.
»Då törs jag väl knappast be dig komma upp i min
atelier, der jag stämt möte med några vänner, för
att ha en glad qväll,» sade Bertrand.
»För min del är jag med derom,» biföll Flourens. »Jag
följer också i det lugna medvetandet att min galla
icke skall komma i jäsning. Min käre Bertrand, du är
en beskedlig gosse, det är allt!»
»Få se om icke min bild af tiden skall väcka din
afundsjuka,» mumlade Bertrand, i det han hastigt
ilade uppför trapporna till sin atelier.
»Jag säger dig det jag alltid har sagt,» återtog
Courbet, som stannat framför en af Bertrands taflor;
»naturen erbjuder så mycket skönt, det är en dårskap
att söka mer än efterhärma den. Din kolorit saknar
lif och teckningen är långt ifrån korrekt.»
»Om du inte gjort någon anmärkning, skulle jag varit
förtviflad,» inföll Bertrand med ett leende. »Men låt
oss nu göra det beqvämt! Prenez place, messieurs! Sätt
dig inte på min palett, Courbet. Se här har jag
bricka och glas ... jag försvinner på en sekund, för
att skaffa behöfligt fluidum ... pardieu! Jag har
ju inte kredit på annat ställe än en bierstuga!»
Bertrands ansigte uttryckte härvid en komisk
förtviflan.
»Hvem tänker på annat än bier i det herrliga
Bayern!» inföll Flourens.
»Ett krus seltersvatten,» bad Courbet.
Bertrand var ögonblickligen tillbaka, liktidigt
inträdde de af honom väntade artisterna och ett
muntert samspråk var snart i gång.
Bertrand placerade en förfriskningsbricka på golfvet
och Flourens höjde småleende sitt glas med ett
»Liberté, égalité, fraternité!»
»Ja, det dricka vi på!» inföll lifligt Bertrand.
»Må ölet vara aldrig så beskt, en sådan skål har dock
en söt smak!» sade Courbet, i det han fattade en af
de tobakspipor, Bertrand kringbjöd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
