Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Vid Isar och Seine. Peregrinus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nu skall jag sjunga en glad sång.» Med dessa ord
fattade Bertrand en gitarr, som borta i en vrå gjorde
sällskap med en mannequin och några käppar.
Jag kunde icke motstå frestelsen att framtaga ett
ritstift samt göra ett utkast af scenen framför
mig. Artisterna voro placerade i en tät grupp:
monsieur Flourens med en lång pipa och ett ölglas i
hvardera handen, vändande mot mig sin vackra profil;
Courbet stödjande sig mot en länstolsrygg, blåsande
väldiga tobaksmoln omkring sig och Bertrand med
gitarren och sin stora hund vid sina fötter.
»Ni gör croquier,» sade Flourens, i det han räckte
handen efter min teckning.
»Messieurs, der ser ni någon som förstår taga vara
på tiden.» Bertrand pekade med dessa ord på mig och
fortfor: »Den unge mannen saknar inte sjelfförtroende,
han har på eget bevåg upphöjt sig till min mentor
och jag får dagligen underkasta mig obehaget att
höra hans föreläsningar i moralen. A votre santé,
monsieur från björnarnas land!»
»Vive la belle France!» svarade jag höjande mitt glas.
»Säg inte ’la belle’, inföll Courbet; innan man kan
säga detta, finnes det ett och annat, som tål vid en
liten ändring. Om jag skulle komma till makten ...»
Målarens matta, drömmande blick hade under det
han talade fått glans, ögonen vidgade sig, hans
buskiga ögonbryn sammandrogo sig, och till och med
anletsdragen undergingo en märklig förvandling. Det
skulle vara fåfängt att söka träffa detta uttryck,
som från en sömnig dysterhet förbytt sig till något
onämnbart vildt, något oförklarligt gåtlikt, ett
uttryck i ögat, som jag ofta sett i ett dårhus.
»Om jag skulle komma till makten,» fortfor
han, »skulle jag först och främst låta störta
Vendôme-kolonnen! Och detta ...»
»Derföre att den råkar ha en smula konstvärde. Jag
känner dig, vackra mask!» mumlade Bertrand, i det
han bet på sitt cigarrmunstycke.
»Och detta af två skäl,» fortfor Courbet, utan att
lyssna till afbrottet. »Först och främst finner jag
denna kolonn ohyggligt ful. Jag har under timmar stått
på Vendôme-platsen och sett mig mätt af förargelse på
denna otympliga tingest, till hvilken hela Frankrike
så beundrande blickar upp. Må vara att ni skyller
mig för att ha dålig smak, så blir jag dock vid att
säga: jag afskyr Vendôme-kolonnen! Den bör, den måste
störtas! Och hör nu mitt andra skäl: Så länge denna
kolonn finnes qvar, skall Frankrike tänka på ’la
gloire’, denna tanke skall förqväfva dess utveckling;
det skall tänka på krig framför fredens idrotter,
denna så nödvändiga fred för organiserandet af en
jemlikhet, en egendomens lika fördelning mellan
menskligheten, som är det förnämsta mål, hvarefter
vi böra sträfva. Tro mig, napoleonidernas tid är
icke förbi, så länge kolonnen på Place de la Vendôme
finnes. Kejsaren må störtas från tronen och jemte
sin afkomma befinna sig i verldens yttersta ända,
så skall dock Vendôme-kolonnen evigt påminna om
denna fördömda slägt. En vacker dag skall Frankrike
ha glömt de olyckor den dragit öfver det, tanken på
la gloire skall återvakna och man skall ropa sitt:
’Vive Napoleon!’ Nej, det finnes ingen frihet förr än
à bas la colonne! Lefve ett nytt regeringssätt!»
Courbet tystnade. Skämtande drack man en skål för
kolonnens fall och ett nytt samtalsämne kom snart
i gång.
*
Bertrands far var fransman, hans mor tyska. Om till
följe af denna senares sympatier eller derföre att
ingen är profet i sitt eget fädernesland, alltnog,
Bertrand hade kommit till München, der han egnade
sig åt målarekonsten, och det var icke utan att ett
par af hans taflor väckt ett visst uppseende. Han och
jag bodde vägg om vägg med hvarandra, arbetade ofta
tillsammans och vid denna tid voro vi oskiljaktiga.
Dagen efter de begge fransmännens besök inträdde jag
i hans atelier, der jag fann honom samtalande med
herr Süssmayer; en af dessa »tafveljudar», som af
en oförklarlig
instinkt alltid infinna sig i det kritiska ögonblick
då konstnärens kassa är tom och då den till det
yttersta anlitade krediten är helt och hållet stängd
för honom. I sådana ögonblick säljes mången tafla
för underpris, pantsättes mången målning, hvilken vid
förfallotiden sällan igenlöses och således erbjuder
ockraren en dubbel förtjenst; ty det är hos dessa
judar de rika främlingarna göra sina förnämsta uppköp.
»Bei Gott, jag kan inte gifva mera än femtio gulden
för denna tafla,» sade herr Süssmayer; »jag har ju
redan gifvit er ett förskott på ’de lekande barnen’;
lös igen denna tafla, auf Ehre, jag skall bli er
särdeles förbunden!» Och herr Süssmayer visade en
präktig rad bländhvita tänder.
»Det blir åtminstone inte en förlust, i händelse den
kommer att stanna hos er!»
»Någon förtjenst blir det vid min salighet inte, herr
Bertrand! Dylika taflor äro för närvarande icke alls
i smaken. Herrar artister välja ibland högst kuriösa
ämnen, det måste jag uppriktigt tillstå.»
»Och ändå existerar ni på dessa ämnen, herr Süssmayer!»
»Jo vackert, jag vet nog hvilket lif jag för! Har
man någon gång förtjenst, har man också förluster;
men jag tänker som så: den unge mannen behöfver mynt,
det är synd om honom!» Och herr Süssmayer blickade
på oss med den huldaste välvilja.
Bertrands ansigte uttryckte god lust att kasta herr
Süssmayer på dörren; men den stackars gossen behöfde
mynt. Hemtande djupt efter andan sade han:
»Jag behöfver hundra gulden, vill ni eller vill ni
icke ge mig dem?»
»Det är himmelsskriande att begära så mycket, jag
har redan sagt hvad jag kan ge."
»Jag har redan nämt mitt pris,» svarade Bertrand kallt.
»Aldrig! Men vänta, till det redan bjudna vill jag
ännu lägga tio gulden.»
Bertrand hvisslade. Herr Süssmayer kastade en
förstulen blick på artisten, som likgiltigt lutat
sig ner för att klappa sin hund.
»Men taflan är ju ännu icke färdig.»
»Den blir det om två timmar.»
»Nå, jag vill då se till hvad jag kan göra,» sade herr
Süssmayer långsamt, i det han med ett uppoffrande
uttryck höjde på axlarna.
»Jag vill bara säga att jag inte i fem minuter efter
denna tid kommer att här invänta er.»
Bertrand inlade i sitt sätt en viss högdragenhet,
som hade den lyckligaste verkan på herr Süssmayer;
ty han såg på sin klocka och aflägsnade sig med en
artig bugning.
»Parole d’honneur, jag har öfverlistat honom!» sade
Bertrand skrattande. »Jag har lärt mig sättet att
umgås med dessa herrar! Men, min vän, hvilket långt
och bittert studium!»
På qvällen samma dag kom Bertrand störtande mot
mig. Vi befunno oss just på en lifligt besökt gata;
men utan att bekymra sig om de förbigåendes förvånade
blickar omfamnade han mig häftigt, i det han ropade:
»Jag har talat med henne, jag vet hvem hon är! Ack,
jag är den lyckligaste varelse under solen! Låt oss
supera tillsammans, jag bjuder, men, sacre dieu,
inte på vår vanliga »Kneipe» utan riktigt comme il
faut! Vänta nu, skall ni få höra hela historien! Jag
tror vi gå hit in. Prenez place, Monsieur. Hvad
behagas?»
Och Bertrand föreslog det läckraste som fanns på
matsedeln samt beställde en flaska champagne.
»Jo, tänk er,» fortfor han och höjde glaset med den
perlande drycken till sina ögon; »jag var nödsakad
att följa hem med herr Süssmayer för uppgörandet
af vår affär, inträder på hans kontor och står der
ansigte mot ansigte med en engel. »Min dotter»,
sade herr Süssmayer. Ja, min vän, den flickan jag
tillber är ingen mer och ingen mindre än Gretchen
Süssmayer. En sådan far med en sådan dotter! Naturens
lek är ibland förunderlig. Jag önskar verkligen hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:29:20 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1874/0094.html
