- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
91

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid Isar och Seine. Peregrinus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hade haft en annan far; men det är en sak som
naturligtvis inte kan hjelpas. Men nu skall ni se
jag skall bli flitig. Jag vill måla taflor så att
herr Süssmayer skall bli hänryckt; han skall få dem
för så godt som ingenting; jag skall komma i gunst,
få inträde i hans familj, kurtisera Gretchen, fria
till henne, få hennes ja, och ofvanpå allt detta
herr Süssmayers välsignelse. Hvasa? hvad säger
ni? Ack, kom icke med någon ugglelåt på denna, den
lyckligaste dag i mitt lif! Låt oss tömma ett glas
för Gretchen! Se så, ännu ett! Gretchen! Hvilken
musik i detta namn!»

»Men tänk om flickan ...»

»Från hennes sida uppstår intet hinder. Jag känner
det här!» Han lade venstra handen mot sitt bröst och
tömde det sista glaset champagne.

Efter denna tid målade Bertrand flitigt. Herr
Süssmayer gjorde goda affärer; det var en ömsesidig
belåtenhet mellan mellan dessa båda herrar, och
Bertrand fann i några flyktiga samtal med Gretchen
större valuta än guldets.

Som friare hade dock Bertrand mindre tur; han
afvisades, och herr Süssmayer sade rent ut: »Min dotter
kan ni inte få. En så rik flicka. Hvad tänker ni på?»

»Jag bryr mig inte om hennes rikedom!»

»Min unge vän, penningen är lika nödvändig för oss
som luften,» afbröt herr Süssmayer. »Låt det nu vara
som om detta samtal aldrig uppstått emellan oss,
och må vi fortfarande stå på samma vänskapliga fot
med hvarandra.»

»Ni menar att få mina taflor för så godt som
ingenting?» svarade Bertrand utan att visa sig
nedslagen. »Nej, herr Süssmayer! Jag betraktar er
visserligen som min blifvande svärfar, ty Gretchen
älskar mig; men jag kommer efter detta icke att ha
några affärer med er! God morgon!»

Några dagar efter detta samtal kom Bertrand in till
mig; han var blek och såg upprörd ut.

»Gretchen Süssmayer firar i dag sin förlofning med
köpman Birnbaum,» sade han.

»Hennes kärlek till er var således ...»

»Lika uppriktig som min.»

»Ni är således på väg att glömma henne?»

"Ni får väl se!» Han omfamnade mig och hans ungdomliga
och intelligenta ansigte hade återtagit sitt vanliga
glädtiga och sorglösa uttryck under det han tillade:
»Ja, min vän, jag säger dock fortfarande: »vive l’amour
et la joie!
»

*



I vissa kretsar i München var följande dag allmänna
samtalsämnet att Gretchen Süssmayer låtit enlevera
sig af artisten Bertrand.

*



2.

Det var en af de första dagarna i Maj månad 1871. Jag
befann mig i S:t Cloud, derifrån jag begaf mig ut
genom Versailles’ portar och var snart inne i skogen,
riktande mina steg mot Ville d’Avray.

Det hvimlade af folk denna dag på skogsvägen, folk med
krigiskt utseende; der lunkade icke allenast enskilda
soldater med gevär och packning, utan äfven hela
truppkolonner, artilleri med sin attiralj, ordonnanser
och kurirer ilade fram. Hvar jag kom hörde jag talas
om Issy-fästet, der man just i detta ögonblick kämpade
en häftig och förbittrad strid. Kanonaden var stark;
den öfverröstade alldeles fågelsången. Jag vandrade
framåt, uteslutande sysselsatt med en tanke –
detta förfärliga brödraslagtande, denna sinnenas
förvillelse, som kom fransman att väpna sig mot
fransman. Hvad tilldrog sig i detta ögonblick i Paris,
detta sköna, herrliga Paris, der mord och brand nu
hörde till dagordningen?

Plötsligen tog skogen slut – tyskarna hade sköflat den
– och mellan nakna stubbar och rishögar fortsatte jag
vägen fram till Ville d’Avray. Det var här i denna
by, som Balzac en gång hade bott; man visade mig
hans hus, taket var borta och genom de sönderslagna
fönsterrutorna hade vårvinden fritt spelrum. Jag
vandrade vidare; kanonaden hördes svagare från denna
punkt och bomberna från insurgenternas
batterier hunno icke hit. Detta var således en fredlig
punkt midt i sjelfva förstörelsen.

Jag stod på en kulle, från hvilken jag kunde
se vallarna kring Issy. Blixt på blixt utgick
från fästet, som var insvept i rök, och nere
vid Seine-stranden hördes då och då braket från
kreverande bomber. Det låg något öfverväldigande
förfärligt i detta skådespel, dessa explosioner,
detta eviga kanondunder. Jag hade gått ut i akt
och mening att studera dessa scener, men stod som
förstenad och förmådde icke ens för en sekund sänka
ögonen till papperet.

Tätt framför mig såg jag en man, som låg utsträckt
på gräsmattan. Han hade en portfölj framför sig och
ett ritstift i handen samt var troligtvis liksom
jag utkommen i akt och mening att göra några utkast;
men äfven hans hand var overksam; äfven han följde
andlös den strid, som utkämpades. Vid en rörelse af
hans hufvud såg jag hans profil; jag skyndade fram:
»Bertrand!» utropade jag. Ja, det var verkligen
han. Under tårar omfamnade vi hvarandra. Att efter
åratal mötas i en sådan stund!

»Det är en sorglig historia, denna kommun och detta
inbördes krig. Innan vi hinna till slutet kunna många
menniskor få sätta till hus, hem och lif!»

Hvar hade Bertrands sorglöshet tagit vägen? Detta
skämtsamma sätt, hade det då alldeles försvunnit?

Vågade jag fråga honom efter Gretchen? Men mina ord
förstummades, batterierna vid stranden insveptes i
moln, kanonelden blef allt lifligare. Brakandet var
rent af ohyggligt.

I detta ögonblick lade sig en liten hvit hand på
Bertrands skuldra. Han vände sig om, hans bleka
ansigte fick ett leende, och, fattande denna fina
hand, sade han: »Min hustru!»

Det var den vackra Gretchen Süssmayer. Hon var höljd
i en svart, släpande drägt; hvitheten i hennes hy var
bländande, hennes skönhet hade icke förlorat sig under
de år, som förgått sedan den tid, jag sällskapade
med Bertrand under hans fönsterparader. Men kunde
väl deras äktenskap vara lyckligt? Han var fransman
och hon tyska.

»I och med att älska mig fick Gretchen helt och hållet
franska sympatier», sade Bertrand, såsom om han hade
läst mina tankar, i det han smekande drog Gretchens
hufvud intill sig.

»Han är min hela verld," sade hon och gaf mig en
vacker blick.

»Hvarför stannade du icke hemma, Gretchen?»

»Du skulle ju i qväll gå till S:t Cloud. Tror du att
jag släpper dig ensam på den der promenaden?»

Jag anmärkte, att han med sin unga fru borde söka upp
en lugnare boningsort. Vid närmare påseende fann jag
att den sköna Gretchens hy var af en marmorhvithet,
som icke helt och hållet tydde på en oförsvagad helsa
och att hennes små händer hade en nervös darrning, då
hon ryckte af några blad från en nedhängande vinranka.

»Jag kan inte resa härifrån,» svarade Bertrand,
»min far och mor äro i Paris, det vill säga så vida
de ännu äro vid lif; jag måste veta de minas öde.»

Fåordiga och förstämda vandrade vi öfver skogsvägen,
då och då talande om gamla minnen.

»Kommer du ihåg en dag i München, då vi
sammanträffade med Courbet och Flourens?» frågade
Bertrand.

»Jag tror jag ännu har en teckning från den
qvällen. Ja, dessa herrar hafva hvar för sig, som
Courbet sade, ’kommit till makten’.»

»Äfventyrare, galningar,» mumlade min vän.

Vi hade nu uppnått S:t Cloud och Bertrand sade: »Min
hustru och jag komma att dröja här öfver natten. Vi
träffas i morgon!»

Då jag, enligt öfverenskommelse, den följande dagen
sökte mina vänner, voro de borta. En bomb hade i
daggryningen fallit ner genom taket på det hus, der
de för tillfället vistades. Att de emellertid icke på
något sätt blifvit sårade var allt, hvad man visste
om dem.

På denna tid kunde man i Frankrike icke så alldeles
säkert säga: »vi träffas i morgon!»

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0095.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free