- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
92

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid Isar och Seine. Peregrinus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Paris’ portar voro åter öppnade och insurgenterna
besegrade, ehuru man här och der ännu kämpade en och
annan gatustrid. Men hvilka förändringar hade icke
den stora verldsstaden undergått! Var det verkligen
Boulevard des Italiens, som jag här återsåg?

Skymningen hade inträdt. Det ljushaf, som fordom
utströmmade från butikerna, dessa gaslågor,
mångdubblade af kolossala spegelglas, detta lockande
sken var slocknadt. Allt var mörkt, förregladt,
tillbommadt. Man hörde intet buller af eleganta
vagnar, intet sorl från en liflig njutningslysten
menniskomassa; mörker och tystnad herrskade hvart
man än vände sina steg.

Här och der ilade en mörk skugga förbi; det var någqn
ensam vandrare, som förskräckt drog sig undan för
andra lika förskräckta skuggor.

Plötsligt syntes ett starkt sken i luften, det
flammade blodrödt och upplyste på ett skarpt,
olycksbådande sätt den breda boulevarden.

Vid sidan om mig öppnades en port och ur densamma
trädde en fetlagd gammal qvinna, som gjorde mig
sällskap med att kika upp mot himlen. »De uslingarne
ha nu tändt eld på flere hus!» suckade hon.

»När skall det åter bli lugnt?» frågade en liten
herre, som i detta ögonblick stack näsan ut genom
den af qvinnan halföppnade porten, hvilken han
förskräckt smällde igen, då en skarp gevärssalva
hördes i grannskapet.

»Öppna porten, monsieur! Är ni förryckt? Skall jag
stå hela natten här utanför? Striden drar sig hitåt,
släpp mig in!»

»Skall jag hjelpa er bulta, madame?» frågade jag.

»Hvad vill ni här, gå er väg!» ropade hon, »gå inte så
nära husraderna, vi ha inte lust att bli innebrända!»

»För mig behöfver ni inte vara rädd.»

»Jo, det är jag visst, jag är rädd för alla
menniskor! Gå er väg! Håll er midt på gatan!»

I motsatt riktning mot stridsbullret skyndade jag
framåt. Mordbrandsskenet tilltog, höga flammor stego
mot skyn och Boulevard Montmartre var såsom insvept
i eldslågor. Skulle då hela Paris förgås?

Hvart man än vände sig, genom hvilka gator man än
vandrade fram, öfverallt låg samma gulröda skimmer:
en belysning, som kom den från de fördömdas rike.

Tydligt som om dagen såg man marscherande trupper
och ensliga vandrare; man hörde smattrande skott och
bullret af ramlande bjelkar. Himlen samm som i eld och
öfver Seinens mörka vågor låg ett blodrödt glitter.

»Stäng till dörrarna och kasta petroleum i
källaren!" hörde jag en hög, gäll och befallande röst
skrika just alldeles öfver mitt hufvud.

»Mordbrännare, hjelp!» ropade en mängd menniskor
från några fönster.

På gatan uppstod ett förskräckligt oväsen, soldater
banade sig väg genom det plötsligt uppståndna
menniskohvimlet och i samma ögonblick blef porten
inslagen på det af insurgenterna tillbommade huset,
hvilket redan stod i ljusan låga.

Att tänka på sömn denna förfärliga natt var icke
möjligt. Efter en liten omväg hade jag kommit i
närheten af Tuilerierna. Det ljusnade allt mera
omkring mig, dock icke af dagens milda ljus, utan af
mordbrandens helvetiska låga.

Villrådig hvarthän jag egentligen borde vända mig,
stod jag stilla några sekunder. Ett ihållande tjut,
som tycktes komma från Place de la Concorde, nådde i
detta ögonblick mina öron. Skriket kom allt närmare,
och snart såg jag en böljande menniskomassa. Jag klef
upp på en hög stentrappa. Från den plats jag sålunda
intog hade jag en fullkomlig öfverblick öfver denna
oräkneliga folkhop, hvilken på ett hotande sätt omgaf
en trupp soldater.

Skriket blef allt högljuddare, namnet Courbet träffade
mitt öra.

Ja, det var han, det var Courbet! Mannen, som
störtat Vendôme-kolonnen; som fanatiskt sköflat
och krossat så mycket skönt och minnesvärdt,
bortsläpades nu såsom fånge, för att få den den lön,
hans gerningar förtjent. Jag såg honom tydligt,
belyst af de eldslågor, han måhända sjelf varit med
om att antända. Med lutadt hufvud gick han framåt,
hans jemnskurna skägg flöt ned på hans bröst, hans
hufvud var blottadt och det långa håret fladdrade
för nattvinden.

Nej, bort från detta Paris, från den mörka, eldbelysta
Seinens vatten; bort till lugnare och mera leende
nejder!

*



3.

Det var en vacker sommarafton, som jag åter vandrade
utmed Isars grönskande stränder. Jag hade München
ett godt stycke bakom mig och en herrlig skogslund
framför mig. De majestätiska träden stodo saftgröna;
här och der på svällande blad dröjde aftonsolens
guld och en näktergals smäktande toner hördes på
afstånd. Mellan bugtande grenar såg man sparsamt
upplysta interiörer med skiftande färger och
förtoningar. Hvilken herrlig sommarqväll, hvilket
fridfullt lugn mot den förödelsens styggelse, jag
nyss skådat vid Seinens strand!

En bit ifrån mig såg jag ett litet sällskap, bestående
af tvenne herrar och tvenne damer. På gräsmattan
framför dem var utbredd en hvit duk, på hvilken
stodo glas, flaskor, tallrickar och karotter. Det
lilla sällskapet hade gjort en glädtig utflykt i det
gröna och höll som bäst på att supera.

Jag hade kastat en hastig blick på den trefliga
anordningen, som väckte min egen matlust, och
påskyndande mina steg tänkte jag snart hinna till
München, för att få min vanliga portion te och butter-brod.

»Halloh!» ropade nu en röst, som kom mig att spritta
till. Jag vände mig om och såg en smärt herre häftigt
komma springande i det han ropade: »Sacre dieu,
så stanna då!» Det var Bertrand! Hvilken glädje i
detta återseende!

»Nu skall ni supera med oss!» sade Bertrand.

»Det säger jag inte nej till!»

»Ja, du och min fru äro gamla bekanta; men se
här min far och mor! Ack, min vän, om ni visste
hvilken själsångest jag utstod, innan jag fick reda
på dem! Öfver fyra gånger ha de hållit på att bli
innebrända ...»

»Vi ha ju kommit öfverens om att icke tala om den
der sorgliga tiden,» sade den äldre madame Bertrand.

»Ja, det är sannt! Men i alla fall så är Paris, i
ondt som i godt, underverkens stad; tänk er, allt
ser der åter nästan ut såsom förr! Landet skall
resa sig efter sina olyckor! Men», fortfor han med
sin gamla lätthet att hoppa från det ena ämnet till
det andra, »ni frågar inte efter orsaken hvarför ni
mött oss här. Jo, ser ni, vi sitta på egen grund och
botten. Villan, hvars tak ni skönjer der borta, är
min; jag har fått den af Gretchen. Hennes far är död;
men det bästa af allt var dock att han slutligen
förlät mig, för att jag knep bort hans dotter.»
Bertrand gjorde en liten paus, under hvilken vi tömde
ett glas bordeaux. »Villan säljer jag,» fortfor han,
»ty tysk medborgare har jag ingen lust att bli, fastän
jag dyrkar tyska damer.» I det han yttrade detta foro
hans blickar leende mellan hans fru och hans mor;
hans glädtiga, obekymrade lynne tycktes helt och
hållet hafva återkommit. »Till hösten ge vi oss af
till Italien; ni, min vän, måste följa med! Låt oss
tömma ännu ett glas! Ja, jag säger allt fortfarande:
vive l’amour et la joie! Se, Gretchens kinder ha fått
rosor! Ett lugnt och lyckligt lif är som en god
jordmån, belyst af solen.»

Peregrinus.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0096.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free