- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
93

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Patriotiskt". Thorborg Vide - Svante Horn och Lindbom. Berättelse af C. Georg Starbäck. (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 64.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Patriotiskt.»

Jag gick vid vägen ensam häromdagen,
Då tvenne åkdon foro mig förbi:
Det ena var en stor »berlinerwagen»,
Med »fyra för» och med en »storman» i;
Det andra är väl knappast värdt att nämna,
En kärra blott, som här vi efter lemna.

På mannens bröst en vasa-stjerna blänkte,
Som väckte mångens vördnad, tror jag visst;
Men jag, jag vände bort min blick och tänkte:
Der åkte ortens störste brännerist –
Ty det är faktiskt, som I kanske veten,
Fast sjelf han är en vän af nykterheten.

Jag glömde bort hans guld, hans relationer,
I egen glans han lyste för min syn:
Han »mäskat» ned så många millioner,
Att uti drank han kunde dränka byn;
Men som han städse hållit bränvinslagen,
Så far han lugn i sin berlinerwagen.

Sjelf ser han ej, att vid hans seldons glitter,
Det häftar tårar utaf fattigman,
Men uppå honom, som på kärran sitter,
Med ömkan i sitt sinne tänker han:
Den stackarn fuskat uti samma vara:
Han »skulle in på fjorton dagar» bara.

Thorborg Vide.


Svante Horn och Lindbom.

Berättelse af C. Georg Starbäck.

(Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 64.)

5.

Ringens egare.

I Näs’ kaplansgård sutto söndagen derefter på
eftermiddagen fru Sidonia och hennes väninna, den
ryttarklädda Elisabeth, samt den förras dotter. I
köket befann sig Märta, och tår efter tår rullade
utför hennes bleka kind, när hon tänkte på den käre
bortgångne, hvars stoft samma dag blifvit öfverlemnadt
åt jorden.

Litet emellan ropades hon in i storstugan för att
uträtta än det, än ett annat, ty ödmjukhet och
tjenstaktighet pryder ungdomen, sade fru Sidonia,
och som Märta hade ett högtfarande sinne, så behöfde
hon i tid en god upptuktelse, och fick hon intet
annat i sin gamle frändes hus, så nog skulle hon
få öfva sig i konsten att påtaga sig en tjenares
skepelse, så mycket var säkert. Emerentia förstod
också förträffligt konsten att göra det bittra
ännu bittrare. Synnerligast var det fallet denna
dag. Orsaken dertill åter var icke svår att finna,
och den förhemligades ingalunda för Märta.

Jungfru Elisabeth gjorde upp sitt testamente, i
hvilket hon insatte Emerentia, fru Sidonias dotter i
hennes första gifte, till ensam arfvinge af Källeryd
med underlydande, löst och fast, som det befanns vid
jungfru Elisabeth Corelias eget frånfälle.

Emerentia skulle i tid vänja sig vid en rik och
förnäm arftagerskas ställning i lifvet, och derföre
skulle hon öfva sig att hålla Märta på vederbörligt
afstånd. Emerentia var också mycket läraktig,
och Märta, som stod utan huld och skydd i hela
vida verlden, måste foga sig efter de förändrade
förhållandena, huru mycket det också sved i henne,
väl icke tjenandet, men orättvisan, godtycket,
nyckfullheten. Det var ej nog med, att hon villigt
utförde en tjenares åligganden, hon behandlades
fullkomligt som en leksak, ett viljelöst ting i ett
bortskämdt barns händer.

Märta stod ensam i köket och skurade den stora
grytan; den andra pigan – ty Märta betraktades och
behandlades som den ena – hade fått lof att gå till
kyrkogården. Men midt under arbetet vandrade också
hennes tankar bort till kyrkogården, der nu han
hvilade, den ende, som kunde och ville göra något
för henne. Bilden af Sven ställde sig här framför
henne. Han ville nog ock hjelpa henne, men det var
den skilnaden, att han måste inskränka sig till
blotta viljan.

Som hon tänkte detta, kom Sven i dörren och ställde
sig invid henne med ett litet papper i handen, hvarpå
hans ögon hvilade. Han hade kommit hem alldeles
oförmodadt till följd af ett bref från fadren, som i
förkänslan af sin bortgång skrifvit till honom derom.

»Märta,» sade efter en stund Sven och såg upp från
papperet, »hvar är din ring, ringen med Svante
Horns namn?»

»Min ring?» upprepade Märta förvånad, »jo, den är i
godt förvar!»

»Men låt mig se den!»

Märta drog fram den lilla snodden och höll upp ringen
för Sven. Denne fattade den, men sade vid första
ögonkastet derpå:

»Detta är icke din ring, Märta ... här fins icke
något namn alls.»

Märta såg efter och fann, att Sven hade rätt. Hon slog
bestört tillsammans sina händer, men utan att säga
ett ord vidare gick Sven sina färde, och han hade så
brådt, att Märta icke ens hann göra honom en fråga.

Hon ville skynda efter honom, men när hon närmade
sig dörren, såg hon honom skymta förbi fönstret. Han
gick snedt öfver gården, och när han kom genom grinden
tog han af åt vägen, som ledde till Källeryd. Märtas
förvåning stegrades, men ett utrop af fru Sidonia,
som öppnat den inre dörren till storstugan, kom henne
att lemna all tanke på Sven och ila till spiseln och
det afbrutna arbetet.

Hon hade dock knappt hunnit dit, förr än fru Sidonia
fattade henne i håret och ryckte hennes hufvud
tillbaka, förklarande, att Märta kunde reta stenar
på sig genom sin lättja och vårdslöshet.

Efter en stunds föreställningar, åtföljda af lämpliga
fingervisningar, gick den stränga matmodren in i
sin himmel igen, ty, sade hon, sannt nog, »här är
det blott en tunn dörr mellan himmel och afgrund!»
och Märta lemnades åter ensam med sina tankar och
sin sorg.

Sven gick emellertid vägen fram till Källeryd. På
gården träffade han Sköld, korpralen.

»Är baronen hemma?» sporde han, »och kan jag få tala
med honom?»

Sköld strök sina mustascher och såg på Sven från
hufvud till fot.

»Hvad är det om?» frågade han tillbaka.

»Något högst angeläget!»

Sköld gick upp åt stora byggningen och följdes af
Sven, som väntade vid trappan. Efter en stund kom
Sköld tillbaka, men sade ingenting, utan gick ned åt
gården. Sven stod förvånad och såg på honom, då en
hand lades på hans axel, och en vänlig stämma sade:

»Guds fred, yngling, hvad söker du här?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0097.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free