- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
94

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Horn och Lindbom. Berättelse af C. Georg Starbäck. (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 64.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sven vände sig om. Det var Lindbom, baronens högra
hand, som han mycket väl kände.

»Jag kommer med bud från min fader!» svarade han,
under det han följde den gamle mannen, som drog honom
med sig till ett afsides beläget rum, der de kunde
tala ostördt med hvarandra.

»Så,» sade Lindbom, sedan han stängt dörren, »nu
skall du säga mig, hvad du har på hjertat, jag ser,
att det är något mera, än blott och bart sorgen efter
din fader! Är det något, som jag eller min herre kan
hjelpa till rätta?»

»Icke vet jag,» genmälte Sven, »men snarare torde det
vara tvärtom, så att jag, eller rättare min fader,
kommer med hjelpen till eder ...»

»Hjelp till oss! ... Hvad menar du väl, käre gosse?»

»Om icke min fader misstagit sig, hvilket jag dock
icke tror, så är den ädle baronen färdig att falla i
en väl utlagd snara, men jag hoppas, att bibelspråket,
som min fader visat till, säger sanning.»

»Visst, visst, gosse ... hvad säger bibelspråket?»

»Att den der lögn dristeliga talar, han skall icke
undslippa, och att ett falskt vittne icke blifver
ostraffadt!»

»Ja, visserligen är det språket sannt, men hvad vill
du väl dermed?»

Och Sven omtalade, huru han fått bref från sin fader,
som anat sin snart förestående hädanfärd. I brefvet
hade han hänvisat till Ordspråksboken 19: 5, och
Sven hade efter sin hemkomst slagit upp sin faders
gamla bibel och läst det derstädes understrukna
stället. Men der hade äfven legat ett papper, hvarpå
den hädangångne skrifvit med darrande hand:

»Om söndag till Källeryd. Bedrägeriet måste
uppenbaras, jag kan icke annat, Gud vare mig syndare
nådig! Ringen är Märtas och icke hennes.»

Lindbom satt som slagen af åskan vid den vigtiga
upplysning, som de få orden innehöllo.

»Se, derföre är jag här», tillade Sven. »Hvad som här
skett, vet jag icke, icke heller, om den lilla ringen
befinner sig i baronens eller någon annans ego, men
Märta, min aflidne faders systerdotter, är rätter
egare till ringen, och hvad som är rätt skall väl
dock vara rätt. Säkert var det min faders mening,
att från Åsenhöga begifva sig hit till Källeryd,
ehuru döden öfverraskade honom på vägen, så att han
ej hann fullborda sin afsigt.»

Lindbom nickade tankfull, och en stunds tystnad
inträdde, hvarpå han sade:

»Men huru har då denna ring kommit i jungfru
Elisabeths hand?»

»Genom argan list!» sade Sven tvärsäkert.

»Och huru bevisa det?»

Ja, derpå kunde icke Sven svara, men han var dock
viss på sin sak. Tystnad inträdde åter, hvarpå Lindbom
såg upp och fäste blicken på Sven.

»Jag tror dig,» sade han, »och jag tror, att vi skola
kunna fundera ut ett sätt att få fram sanningen. Men
ser du, min vän, han der uppe, jag menar den gamle
baronen, skola vi skona, så vidt sig göra låter. Han
har fått ett slag af hvad som i den gångna veckan
tilldragit sig, så jag tror ej, att kalmuckens klubba,
som så när krossade hans hufvud vid Schlaufa, gjorde
honom mera ve i hjertat. Kom, låt oss följas åt
... vänta mig ute på gården, jag skall snart vara
vid din sida!»

Den varmhjertade Lindbom skyndade upp till sin herre,
som han fann sittande framför bibeln och läsande
halfhögt för sig sjelf. Lindbom ställde sig tyst vid
hans sida. Slutligen såg Svante Horn upp, och fäste
sina ögon frågande på honom.

»Ordspråksboken, nittonde kapitlet och femtonde
versen!» sade Lindbom och pekade på den stora bibeln,
»nittonde kapitlet och femtonde versen!»

Medan baron Svante började bläddra i boken, för
att slå upp det anvista stället, gick Lindbom sakta
sin väg.

På gården fann han Sven, och de vandrade bort
från Källeryd förbi kyrkan, på vägen till Näs,
samtalande om,
huru de skulle lämpligast röja bedrägeriet. Sven
visste det icke, icke heller Lindbom, men båda voro
öfvertygade derom att Herren nog skulle hjelpa dem.

Märta stod vid fönstret i köket, när de öppnade
grinden och kommo gående fram till byggningen. Hon
rodnade till, när hon fick se Sven i sällskap med
Lindbom, men ögonblicket derefter stod Sven på
tröskeln till köket och vinkade henne fram till sig.

»Håll dig färdig, Märta, när jag ropar ditt namn,»
sade han, men tillade, när han såg, huru bestört Märta
blef: »var lugn, Märta, det är till ditt bästa, och
hvem vet, kanske skola min faders ord, när han fann
oss förra söndagen, gå i fullbordan.»

Dermed försvann han, och Märta hörde, huru Sven och
Lindbom strax derefter öppnade dörren till storstugan
och stego in. Hjertat klappade så hårdt, som om det
ville spränga hennes barm. Hvad ville väl allt detta
betyda, och hvad skulle nu ske?»

Men öfverraskningen der inne blef icke mindre, då
den höga kämpaskepnaden trädde innanför dörren, och
strax derefter Sven. Fru Sidonia slog ihop händerna,
sjelfva Emerentia lutade sig framåt och såg för ett
ögonblick i sitt lif rätt fram. Jungfru Elisabeth
satte handen i sidan och näsan i vädret.

»Hvad står på, Lindbom?» sade hon. »Baronen ligger
väl inte för döden?»

»Låt mig se den lilla jernringen, som skapat eder
lycka!» började Lindbom, utan att gifva akt på den
manhaftiga jungfruns spörjsmål.

»Ringen?» frågade Elisabeth och ryckte till. »Hvad
hafven I med den att skaffa? Jag skall en gång
för alla säga honom, min käre Lindbom, att näsvisa
tjenare äro något, som jag minst af allt kan tåla
... förstår han, min käre vän? Skall jag vara på
Källeryd, så märker jag, att ett och annat der måste
ändras ... lägg det på minnet så länge!»

Dermed såg hon på sin vän, fru Sidonia, som med
en knyck på hufvudet och en axelryckning ville
tillkännagifva sitt deltagande och sitt fullkomliga
gillande af förtrytelsen öfver en så näsvis begäran.

Men Lindbom lät sig, förunderligt nog, icke
alls bekomma. Den ton, med hvilken han svarade,
var så lugn, som om han icke ens hört hvad som
yttrats. Endast i det ärliga ögat kunde man se en
skymt af sorg, som möjligen Sven kunde fatta och
förklara, men icke någon af de öfriga i rummet, –
sorgen öfver allt det onda, som kan utgå från ett
menniskohjerta.

»I måsten visa mig ringen, jungfru Elisabeth, jag
talar med den rätt, som baron Svante Horn här har
att tala.»

Antingen nu jungfru Elisabeth lät beveka sitt
manhaftiga sinne af fruktan, hvilket dock knappast
är att antaga, eller hon tvärtom ville visa, huru
föga hon behöfde ledas af en sådan känsla, – nog af,
hon framtog den lilla ringen och räckte ut handen
med snodden, utan att bevärdiga Lindbom med en blick.

Lindbom tog ringen och tycktes betrakta den noga. I
sjelfva verket betänkte han, huru han rättast borde
gå till väga för att vinna sitt mål.

»Skall jag säga, huru I hafven fått denna ring?»
sporde han derefter, utan att taga sina ögon från
denna.

»Huru jag fått ringen?» vidtog Elisabeth. »Nej,
Lindbom, nu går skammen på torra landet!»

»Ringen är stulen!» fortsatte Lindbom med sitt
orubbliga lugn, ehuru sorgen framträdde något
tydligare i hans öga.

Fru Sidonia slog ihop sina händer och reste sig till
hälften med ett uttryck af både harm och afsky i sitt
skarpa anlete. Jungfru Elisabeth steg upp från stolen
och ställde sig med armarna i sidorna midt emot den
gamle mannen.

»Är han då rent af från vettet, Lindbom?» utbrast
hon, men hann icke säga mera eller kunde det icke,
ty Lindbom hade ett utseende, som ådagalade, att han
icke förde ett sådant språk utan sina goda grunder.

Han såg på henne och sade:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free