- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
95

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Horn och Lindbom. Berättelse af C. Georg Starbäck. (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 64.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Alla utrop äro här onödiga ... det finnes blott
ett sätt att rädda eder ... en öppen och ärlig
bekännelse!»

»Bekännelse? ... räddas från ...? Hvarifrån
... hvarifrån skall jag räddas?»

»Från vanäran!» ljöd Lindboms lugna stämma.

Jungfru Elisabeth spratt till, men fru Sidonia
sträckte sina armar mot höjden, som om hon anropat
Gud till vittne öfver den förolämpning, hvilken en
annans tjenare kunde tilllåta sig i hennes hem.

»Hvilken vanära?» sporde Elisabeth hemtande sig från
sin första öfverraskning.

»Stöld!» blef det entoniga svaret, men då det syntes,
att jungfru Elisabeth ämnade tilltaga ett svar i stor
stil, så att säga, förekom Lindbom henne, i det han
tillade: »nej, nej, det tjenar till intet, till intet
... jag har bevisen här på fickan ... Här finnes
ännu en ung flicka i huset, hvar är hon?»

»Märta!» ropade Sven med ljudelig röst, utan att akta
på sin styfmoders hastiga rörelse att förekomma honom.

Och Märta visade sig till dennas stora grämelse
ögonblickligen i dörren, hvilken ledde från köket,
vida qvickare än när hon eljest ropades.

»Jungfru Märta!» sade Lindbom med ett mildt leende,
»kännen I denna ring?»

Märta gick fram, såg på ringen och sade rodnande ett
svagt: »ja!» hvarpå Lindbom vände sig till jungfru
Elisabeth.

»Viljen I, att vi skola drifva saken längre?»
sporde han.

Elisabeth såg på honom med sammanbitna läppar och
bleka kinder. Hon märkte alltför tydligt, att allt
hvad hon under åratal hoppats och arbetat på var på
väg att rinna henne ur händerna. Hon förbannade inom
sig den stund, som fört henne till kullen vid vägen,
der hon fick kännedom, om ringen och dess betydelse,
en kännedom, som med ens förledde henne att afvika
från sitt förut fattade beslut, som visserligen gällde
att vinna Källeryd, men på ärligt sätt, genom sitt
manhaftiga och karlavulna uppträdande.

Det kan också vara tu tal om, huruvida hon någonsin
kommit att begagna sig af ringen, om hon icke haft
en så god rådgifvarinna och tillskynderska i sin
goda väninna, den fromma och för allt rätt och godt
ifrande fru Sidonia, hvilken nödgats anlita hela sin
skarpsinnighet för att öfvertyga sin väninna och – det
försäkrade hon på det heligaste – äfven sig sjelf, att
den lilla listen var endast och allenast att betrakta
som en både oskyldig och tillåtlig krigslist. Fru
Sidonia, som nu förde ordet, sökte ifrigt att gifva
saken denna förmildrande färg.

Men Lindboms ögonbryn sammandrogos. Han förstod sig
synbarligen icke på en sådan krigslist.

»Baron Svante på Källeryd är för god att blifva
bedragen», sade han, »jag upprepar min fråga, skola
vi drifva saken längre, eller ären I böjd att sluta
fred, jungfru Elisabeth?»

Elisabeths ansigte började återtaga sitt glada och
säkra uttryck, när hon fann, att hon kunde slippa för
bättre pris, än hon befarat. Hon gick fram och slog
Lindbom på axeln samt sade i en kort och bestämd ton:

»Fred, fred, gamle gosse ... det är ju klart som
dagen! Tro mig, vi skola nog blifva goda vänner,
när vi närmare lära känna hvarandra och jag blir,
som man säger, varm i kläderna på Källeryd.»

»Der kommen I icke vidare att sätta eder fot!»
yttrade Lindbom.

Men nu blef jungfru Elisabeth utom sig. Det gick
väl an, så länge hon trodde, att frågan icke gällde
Källeryd, utan blott åtkomsten af den fördömda ringen,
om hvars verkliga betydelse hon ansåg Lindbom vara
helt och hållet okunnig, oaktadt det var den, som satt
henne i tillfälle att få tala vid baronen. Hon hade
dock i botten ett karlavulet sinnelag, hvarföre hennes
bestörtning alldeles icke uttalade sig genom tårar och
klagoskri, utan hon lade armarna i kors öfver bröstet
och satte sig eller snarare föll ned på den stol, som
hon nyss lemnat. Der blef hon sittande en lång stund
med rynkad panna och sammanslutna ögon. När hon något
lugnat sig, tog Lindbom till orda:

»Det är för min gode herres skull, som jag helst
önskade, att saken måtte begrafvas i det tysta och
aldrig mera nämnas. Det skulle blifva en sorg till
döds för honom, att finna sig på ett så nedrigt sätt
bedragen. Derföre, viljen I säga honom det i bref och
erkänna eder ... I kunnen ju säga eder blott hafva
velat pröfva honom, om han verkligen vore sådan, som
ryktet sade honom vara, lika ordhållig, som han var
qvinnohatare ... viljen I det, så vill jag tiga
med hvad jag vet, och ingen skall kunna förevita
eder det ringaste, som kan gå eder heder för nära. I
motsatt fall ...»

»Topp!» ropade jungfru Elisabeth, »tag hit papper
och penna!»

Sven skyndade att anskaffa det begärda, och jungfru
Elisabeth satte sig att skrifva.

»Läs!» sade hon derpå och räckte papperet åt Lindbom,
tilläggande, sedan han kommit till namnunderskriften,
»är det, som I viljen?»

Lindbom bugade sig, men hon gick fram och fattade
hans hand.

»I ären alldeles en man efter mitt sinne! Gud förlåte
den, som vållat detta ... jag hade tänkt mig saken
på helt annat sätt, men visst är,» tillade hon,
och hennes grå ögon gnistrade, i det hon spände dem
i fru Sidonia, »visst är, att de finnas, som finna
sin missräkning härvid i högre mått än jag.»

Dermed gick hon ut och slog dörren i lås efter sig.

De öfriga följde.

Der ute hade redan jungfru Elisabeth stigit till häst,
men stannade, då vid grinden uppenbarade sig skepnaden
af ingen mer och ingen mindre än baron Svante Horn
sjelf. Han stod der så styf och stel och såg med
sina stora ögon under de buskiga ögonbrynen än på
ryttarinnan, än på Lindbom och gruppen af de öfriga,
hvilka syntes bakom denne. Ryttarinnan sprängde
fram mot den gamle karolinen, stannade, ty grinden
var stängd och baronen befann sig på andra sidan,
sträckte fram handen och sade:

»Farväl baron, vi se hvarandra icke mer ... men
jag lånar er häst till närmaste gästgifvaregård!»

Dermed satte hon sporrarna i hästens sidor, satte
öfver grinden och var i ett ögonblick försvunnen.

Baronen stod lika förvånad som alla de andra, men
tänkte dock på, att bibelspråket, som Lindbom visat
honom på, innehöll förklaringen. Han yttrade det ock,
när Lindbom närmade sig, men denne sade:

»Nej ... den stackars jungfrun är mindre skyldig, än
andra, men hon, som varit eller hållit på att blifva
offret, hon, som är ringens verkliga egarinna, hon
står der,» och han pekade på Märta. Han framlemnade
äfven den försvunna ryttarinnans skrifvelse.

Den innehöll, »att hon blifvit vilseledd och derföre
äfven vilseledt honom, men Märta är ringens rätta
egarinna.»

»Hm,» mumlade baronen, »det fanns dock en gnista
ärlighet hos henne.»

Han såg upprörd ut och stod länge i sina
tankar. Slutligen bemannande sig, vinkade han till
sig Märta, som nalkades nätt och jemt så nära, att
hon kunde höra och höras, utan att tala alltför
högt. Sedan han genom ett par frågor gjort sig
förvissad om, att hon verkligen var egarinnan till
ringen, sade han:

»Så vill du ock hafva Källeryd?»

»Nej!» svarade Märta.

Sven gick fram för att vara henne till hjelp,
och baronen upprepade förvånad sin fråga, men fick
samma svar.

»Vill du icke hafva Källeryd, flicka?»

Nej, hon ville det icke.

»Och hvarföre?» sporde baronen.

»Min fader, som på sin dödssäng gaf mig ringen,»
förklarade hon, »och som tillika sade, att min lycka
var förbunden med den, fäste dervid ett vilkor ...»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free