- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
96

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Horn och Lindbom. Berättelse af C. Georg Starbäck. (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 64.) - Logogryf. -gg- - Rebus. Af Ernst Ljungh. - Bokstafsgåtor - Charad. F. v. W. - Uttydningar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Och det vilkoret var?»

»Att jag aldrig skulle mottaga en gåfva af högre
värde, än att mitt arbete kunde motsvara henne!»

Svaret slog så an på baronen, att han öppnade
grinden och gick fram till flickan, hvars hand han
fattade. Sedan han närmare efterfrågat hennes fader
och tydligen kände den mannen, åt hvilken han gifvit
ringen, sade han:

»Så må du veta, flicka, att vid ringen fäster sig för
gamle Svante Horn ett oförgätligt minne. Ringen har
burits af en ung flicka, som en gång var mig dyrbar
... hade hon lefvat, så kanske ... men godt, som
det är. Jag fick ringen af henne, när jag drog ut som
simpel karl vid Smålands ryttare. När kriget började
under salig kungen,» här blottade han sitt hufvud, och
Lindbom gjorde så med, »dog hon, och jag gaf ett löfte
att blifva henne trogen. I slaget vid Klissow räddade,
din fader mitt lif, jag kände honom icke, och gaf
honom ringen, det enda af värde, som jag hade hos mig,
med det löfte, att hvar han träffade mig och visade
mig ringen skulle jag gifva honom hvad han bad mig
om ... Din fader, flicka, hade ett hjerta, som,»
ingen höll han på att säga, men sade: »som min vän
Lindbom ... Du får derföre icke neka mig att gifva
dig en hemgift på din bröllopsdag ...»

Derpå gick han hastigt bort, liksom skygg för att
han så länge talat vid »en kjortel».

Men om hösten firades Svens och Märtas bröllop i
Stockholm. Ty fru Sidonia hade genast förklarat, att
en så förnäm jungfru icke kunde vistas under hennes
tak, och derföre hade hon, förmedelst Lindboms
mellankomst, fått en tillflyktsort hos dennes
syster. Lindbom kom sjelf upp till bröllopet och
medförde hemgiften, som utgjorde en summa tillräckligt
stor att dermed öppna den handelsrörelse hvaråt Sven
egnat sig.



Logogryf.

Min uppgift är att gifva rum,
eho som derför täcks behaga,
jag står till tjenst för publicum,
så många jag emot kan taga,
naturligtvis emot entré,
ty de, som öfver mig ska styra,
så innerligen gerna se,
att jag dem ger en skälig hyra.
För mig man ock sin frihet har
att skratta eller fälla tårar,
allt efter som man saken tar;
hos mig man aldrig känslan dårar.
Och föga gör det mig också
om jag är tvungen presentera
en narr, som ej förstår sig på
att hofsamt skick och sätt värdera.
Jag låter honom hållas, jag, –
ty får han ock med bröder flera
allt efter eget godt behag
sin egen dumhet exponera.
Men lika känslolös jag är
för klokhetens representanter,
de göra mig ej mer besvär
än narr’n; det både visst och sant är;
för bådas tjenst jag kommit till,
och, tänken er ett slikt mirakel,
mitt värde man bevisa vill
som säkrast med ett – stort spektakel!
Sju typer kommit på min lott,
dem må du gerna mig beröfva,
att se hvad annat smått och godt
du får, om du vill tanken pröfva.
Hvad mina skor, hur nötta än,
ju likväl äro, vill jag mena;
hvad öfver hufvud nog en vän
man ger, om man kan honom tjena;
hvad kunde den sig ofta nog,
som råkat ut för decadancen.
se’n han sig djerft nog företog
att slå sig ut med vigilancen?
en egenskap – det vare nog;
en landtlig del af "stilla nejder"
med lite äng och lite skog;
hvad stundom görs i strid och fejder.
ett uttryck, som till "kredit" hör,
kändt nogsamt i bokhålleriet;
en konjunktion; hvad tjufven gör
med vana i karnaljeriet;
hvad hör till hvarje rättegång,
så visst som amen uti kyrkan?
ett djur, som kan ta’ djerfva språng,
kändt för sin vighet mer än styrkan;
en gammal vän i höga nord
med något mer än kunglig krona;
hvad oftast mer än goda ord
kan oss med "ödets nyck" försona;
en sak, som för de styrande
är till att mödan underlätta;
hvad gubben, som man nu får se
så lutad gå, nog var för detta;
ett redskap i ett garfveri,
som här och der kan ses i husen;
hvad aldrig mer än ett kan bli
och räknas likväl till ett tusen;
hvad allting sig ju för vår blick
som här i verlden vi få skåda;
och något hvari truppen gick
att ingen brist på slikt förråda;
hvad icke man bör tala om
i vissa hus – en gammal sägen;
hvad kan den menska göra, som
om hedern föga angelägen,
till nästans gods har brottslig lust
och mot begäret ej vill kämpa;
och säg derhos, hvad kan jag just
på tal om läsaren tillämpa?
till sist en fisk, om jag mins rätt –
och härmed punktum rätt och slätt.

-gg-


Rebus.

(Af Ernst Ljungh.)

illustration placeholder


*



Bokstafsgåtor.

Nr 1.

Följande bokstäfver och stafvelser,
riktigt sammanställda, bilda sex ord, hvilkas
begynnelsebokstäver beteckna namnet på en engelsk
romanförfattare och slutbokstäfverna namnet på en
svensk skald:

be, u, ull, ad, el, b, ri, d, l, m, w, in, ro, d, an, er.

Orden beteckna:

1. En stor violin-virtuos. 2. En kanton i
Schweiz. 3. Ett träd. 4. En svensk skald. 5. En stor
flod i Tyskland. 6. Ett till båtar hörande verktyg.

Nr 2.

Följande bokstäfver och stafvelser,
riktigt sammanställda, bilda sju ord, hvilkas
begynnelsebokstäfver beteckna namnet på en svensk
botanist och slutbokstäfverna namnet på en svensk
skald:

tu, o, ho, ne, o, r, e, an, el, h, a, ri, p,
d, i, a, p, ja, l, m, or, n, l, r, n, in.


Orden beteckna:

1. En gudinna. 2. En konung af Ynglingaätten. 3. En
stad i Brasilien. 4. En sultan bland fåglarne. 5. En
flod i Spanien. 6. Ett träd, växande vid vatten. 7. En
del af Sverige.

*



Charad.

Mitt första är ett djur af elakt slag,
Som stundom ock till menskor har behag.
Så länge som det ännu bär mitt andra,
Kan ingen i dess närhet säker vandra.
Ett s man sedan måste lägga till,
Om man ej alltför orätt stafva vill.
Man om mitt tredje mycket kunde säga,
Båd’ rik och fattig kan den saken äga.
Mitt hela är en ovärderlig sak,
Så länge vintern ännu ej är spak.

F. v. W.

*



Uttydningar.

Lösning af Logogryfen i föregående häfte, sid. 64:
Frukost, hvaraf fås: Fru, ro, rus, ur, kort, fukt,
fur, os, tok, krut, rost, frost, stuf, rot, otur, tro,
skrot, rusk, korf, skur, ko, kust, kus! so, rof,
fot, kor, Tor, "tur", ut, ok, torsk, torf, skruf,
stor, stork, sko, kost, kut, sof! frukt, o,-tro, uf,
krus, kur, sur, kos, ort, "turk", sot, sto, ost.


Lösning af Bokstafsgåtorna i föregående häfte. sid. 64, n:o 1:

B R Ö D
R E D A
Ö D E N
D A N S

N:o 2: Jakob Wallenberg och Min son på galejan. Orden
äro: 1. Joachim. 2. Alkemi. 3. Kalkon. 4. Os. 5. Bro.
6. Wenern. 7. Alp. 8. Laxå. 9. Ljung. 10. Elfva.
11. Noll. 12. Bore. 13. Ej. 14. Rofva. 15. Grin.

Uttydning af Rebus i föregående häfte, sid. 64: Färsk ål.

Lösning af Charaden i föregående häfte, sid. 64: Ryggstöd.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0100.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free