- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
97

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Gustaviana. Karaktersbilder af Onkel Adam (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fröken Gustaviana.

Karaktersbilder af Onkel Adam.

V.

Gustaviana och baron Gustaf.

I fem år hade baron Gustaf vistats i utlandet. Hans
största och nästan enda fröjd var att timtals
försjunka i betraktande af någon Rafaels madonna, i
hvars målade drag han tyckte sig igenkänna sin egen
Gustafva. Med lifligt sinne och en rörlig fantasi
skulle han lätt kommit att öfvergå till katolicismen,
om ej det katolska presterskapet skämt bort saken. Den
katolska läran har ett par egenskaper, som ännu i
århundraden komma att betinga dess framgångar. Den ena
är att den bland alla religioner är den beqvämaste,
den mest böjliga i fråga om ögonblickets behof och
som kastar alla våra synder och brott på den enda,
allena saliggörande »kyrkan».

Den andra förmånen är att katolska läran är så att
säga en religion att ta på; en, som man kan uppfatta
med sinnena, se, höra, lukta och smaka. Den består af
idel realiteter: målningar och undergörande bilder,
musik, rökelse och ceremonier. Man behöfver blott
se och höra för att nalkas Gud och är aldrig i
förlägenhet; ty helgonens mängd är så stor, att
alltid något af dem rimligtvis bör vara i tillfälle
att åtaga sig himmelska kommissioner.

Baron Gustaf var sinnlig just i denna mening, han
ville gerna fullkomligt fatta och begripa hvarje sak,
och detta stöter alltid på materialism; men munkarnas
okunnighet och lättja och det högre presterskapets
sluga politik stötte honom tillbaka. Nog af, han ville
lefva i ett katolskt land för att njuta af alla dess
kyrkliga mästerverk och ceremonier, hvilka behagade
honom; men »kyrkan» kunde han aldrig förlika sig
med. Han dröjde dock nära sex år i Italien. »Nu när
pappa kommer hem, så skall Gustaviana vara så snäll,
så snäll.» sade mostern, »och visa pappa att hon
kan sticka strumpor, om hon just lägger an derpå.»

Gustaviana var nu en liten stark och frisk unge, glad
och yr, och som vanligen »vallades» af Axel Ljung,
moster Ljungs ende son, nu en pojke af ungefär tolf
års ålder. Han följde sin lilla kusin Gustaviana
och ansvarade för henne. Axel var en hygglig gosse,
som gerna läste och som, till Gustavianas outsägliga
smärta, till hösten skulle in i en skola i närmaste
stad.

Gustaviana, som höll på med alfabetet, tyckte att
sjelfva »vishetens begynnelse» var tråkig nog och
unnade Axel bättre än att hålla på med sådant.

Barnen lekte dock, och begge vunno i kraft och
lefnadslust; ty leken är barnens naturliga vilkor
för utveckling. Det är då man genom en för tidig och
tillkonstlad uppfostran redan försvagat kroppen,
man måste söka hjelpa saken genom gymnastik. Det
är icke, som man säger, den naturliga kraften man
söker utveckla, utan det är en hotande eller redan
befintlig sjukdom man vill motarbeta eller bota. Det
är ett begånget misstag man vill bota genom ett nytt;
ty barnens lek är den naturliga gymnastiken. Den gode
Guden har ej hittat på gymnastiken och allraminst
för att ersätta leken och friheten.

Moster Ljung tänkte väl ej allt detta; men hon följde
sitt enkla förstånd och lät Gustaviana leka i stället
att i otid sätta henne vid sybågen eller korsfästa
barnet på en pianostol för att stirra på små gubbar
med stora knoppar, hvilka kallas noter. Och derför
var Gustaviana, ifrån att ha varit ett svagt barn,
nu en stark, rödblommig, lefnadsfrisk och glad unge,
men icke ett litet bleklagdt och snedt underdjur,
som med tiden skulle resa fram och åter mellan brunnar
och bad för att – stärka sig.

Det är sorgligt att se dessa långa rader af unga
flickor, som den moderliga fåfängan dömt till ett
förfeladt och glädjelöst lif. De äro så bleka,
så svaga, så ensamt beroende af ögonblickets lilla
glädje, endast derför att – »det brukas så».

Den så kallade »finare bildningen» är i vår tid
»bleksotens halfsyster».

Baron Gustaf var på hemvägen.

Med sin vanliga häftighet och sin fallenhet för
fantasibilder gladde han sig åt att komma till
sitt forna hem, der han lefvat sina få lyckliga
sommardagar med sin Gustafva. Han njöt på förhand af
att kunna ta sitt och hennes barn i sina armar och
öfverhölja det med kyssar och höra namnet »pappa»
från rosiga läppar.

Det var en söndag han kom inom sin gamla sockengräns,
Erikssunds socken, der Kräftebo låg inbäddadt bland
ängar och skogar.

Kling! klang! ljödo de ostämda klockorna alldeles som
för sex år sedan. Det var samma ljud som då ringde
för hans öron, liksom ett buller, som vi tro oss höra
i drömmen; ty då drömde han, han hörde icke, han såg
icke, han gick der barhufvad i snögloppet efter en
stjernprydd, blomsterströdd svart kista. Det var
samma ostämda skrammel, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0101.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free