- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
98

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Gustaviana. Karaktersbilder af Onkel Adam (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

der – der borta stack klockstapelns spets
öfver skogsbrynet och en del af kyrktakets
mörka plåtbetäckning framskymtade.

Det kändes, som om han plötsligen fallit från
himmelens höjd ner mot jorden för att krossas.

Kling! klang! ringde det der bortifrån och
högtidsklädt kyrkfolk, pladdrande och skrattande
eller tigande och dystert, skyndade till helgedomen.

Baron Gustaf for förbi dessa rörliga grupper och tog
af vägen till sitt hem; men den herrliga drömmen var
slut – huru han skyndade framåt, henne råkade han
dock icke.

Baron Sigurd Gyllenbrand på Brandstad skulle, i
samma läge som baron Gustaf, aldrig tänkt eller känt
något ditåt. Han skulle talat om sin »»salig hustru»
och funderat på om det ej vore bättre att sätta
ett jernstaket kring hennes graf i stället för det
af trä, som man satt dit. Det kostade väl temligen
mycket; men visst förtjenade hans salig hustru denna
aktningsgärd. För öfrigt hade han betraktat landskapet
och beklagat att man gått så gement illa åt skogen
och anmärkt att brotrummorna i allmänhet voro i uselt
skick och profvade fjedrarna på vagnen.

Friherrinnan på Brandstad skulle deremot med sina
mörka ögon sökt följa gången af sin svågers känslor,
så som de skiftade i Gustafs anletsdrag, ty hon kunde
fatta allt detta.

Dessa begge personer voro ej der; men der hemma på
Brandstad visste man af baron Gustafs ankomt och
samtalsvis skulle man der fått reda på de begge
makarnas olika uppfattning af samma sak.

Vagnen körde fram för dörren på Kräftebo; baronen
hoppade ur och möttes på trappan af sin svägerska,
lilla Gustaviana och Axel, hennes oskiljaktige vän.

Baronen stannade några ögonblick och aftog, liksom
förlägen, den lätta sommarhatten. Håret var starkt
gråsprängdt; han hade åldrats.

»Välkommen, pappa!» sade Gustaviana och nalkades
honom, »välkommen, pappa!» ty det hade Axel lärt
henne säga.

Baronen tycktes ej höra henne. Plötsligt lyfte han
upp barnet.

»Gustaviana, du är ju min egen flicka, min egen
... Nej!» sade han sakta och nedsatte henne åter,
– »en till, en till rår om dig; men hon är inte här.»

»Välkommen, svåger,» sade fru Ljung.

»Jaså, det är du! – Ja, nu är jag hemma igen,»
sade baronen.

»Se, svåger, huru lik är ej Gustaviana sin mor.»

»Ja, mycket lik, alltför lik henne; låtom oss nu
gå in.»

»Nu blir han väl glad,» hviskade Gustaviana till
sin lekkamrat. »Ett så grannt kaffebord får man leta
efter, och blommorna sedan från mammas graf, de hvita
syrenerna, och så hans namn G. G. midt på bordet.»

»Och stolen se’n, som är blomster klädd, den är som
en kungatron,» hviskade åter Axel; ty den stolen var
hans mästerverk; men baronen stannade vid dörren,
liksom förlägen. Han var en främling der hemma och
föreföll sig sjelf som en gengångare. Om det vore
menniskan gifvet att efter döden återvända hit till
jorden, skulle hon känna sig så som i detta ögonblick
baron Gustaf.

Det var en djup, instinktlik känsla af att vara en
främling, att vara ensam.

Denna sinnesstämning gjorde att baronen icke ens
tycktes se detta prydligt dukade bord och denna granna
stol, som utgjorde barnens glädje och stolthet. Fru
Ljung, som märkte barnens förstämning, sade:

»Svåger Gustaf skall väl sitta ner vid
kaffebordet. Gustaviana har klädt bordet och min Axel
stolen; de ha gladt sig så mycket deråt på förhand.»

Ett bittert leende for öfver baronens drag.

»Ja, så är det alltid; man gläder sig på förhand,
och sedan så ...» Men liksom han plötsligt vaknat,
tillade han: «Jaså, Gustaviana har klädt bordet;
tack, min snälla flicka, tack!» Han tog henne i sitt
knä och kysste henne på pannan.

Gustaviana, som börjat känna sig sorgsen, då fadren
icke tycktes se hennes små anstalter och påhitt,
blef nu glad igen, som barn bruka då sinnet vänder
sig och kommer med kronan upp i stället för »klafven».

»Se, pappa,» sade hon, »vi ha plockat blommor! de
der röda och blå äro från trädgården och de der hvita
syrenerna från mammas graf.»

Det var ett olyckligt ord. Baronen nedlyfte åter sin
flicka och steg upp utan att säga ett ord, tog sin
hatt och gick ut.

»Pappa blef visst ledsen och ond,» snyftade
Gustaviana, och Axel blef riktigt förargad på den der
baronen, som bar sig så dumt åt när andra menade väl,
och som icke helt enkelt blef glad då han borde vara
glad, utan i stället stegrade sig som en istadig häst.

Den tolfårige gossen förstod ej ännu att själen liksom
kroppen kan få så djupa sår att de efterlemna ärr, som
smärta vid hvarje vexling och hvarje beröring, och att
just för baronen det var Gustaviana, hvilken liknade
sin mor så mycket en knopp kan likna en utslagen ros,
som med sin lena hand berörde honom smärtsammast.

Sedan baronen några dagar vistats på Kräftebo, for han
till Brandstad. Han hade knappt talat vid Gustaviana,
ännu mindre smekt henne. Det var som om ett främmande
väsen alltid trängt sig mellan honom och hans barn.

»Det var hin hvad du blifvit gammal, käre Gustaf,»
sade baron Sigurd; »ditt hår är ju så gråsprängdt som
min Silfversvarten, men derför är han lika dugtig att
rida på; litet svankryggig, men det gör ingenting,
och så är han passgångare till på köpet; men ett
bra kreatur. Du skall få se på mitt nya stall, det
är på nya fason.»

»Nu skola vi roa oss som vi kunna, Jag har till
exempel – ty det vet jag roade dig i forna tider,
och sanningen att säga köpte jag den derför – till
exempel köpt en liten, men mycket bra biljard med
marmorskifva, splitt spångande ny och med så jemna
’vallar’ att man kan dubblera huru man vill, utan
att bollen skenar. Du har väl öfvat dig deruti i
Italien och är väl min öfverman. Eljest så öfvar
jag mig med en löjtnant Ädelstorm, som är en riktig
baddare. Konsten är att han icke kommer i stöten;
ty se’n så går vinsten med Davids höns.»

»Eljest så brukar jag spela bräde med presten; ty
det är ett prestaspel, eller schack med kronofogden,
som säger att schack skärper förståndet.»

Men baron Sigurd kunde ej muntra upp sin kurjösa bror.

»Nej, Beata!» sade han då han blef ensam med sin
friherrinna. »»Det är vårt fel, vi skulle gift bort
honom så snart sorgåret var väl öfver. Det är ju
galenskap att sörja så. Ingen förnuftig menniska ...»

»Jaså,» sade friherrinnan; »ingen förnuftig menniska
bör öfver året sörja sin hustru?» En känsla af att,
om hon dog, hon skulle ersättas af en annan och ej
efterlemna tomhet och saknad, gjorde så väl tonen
som uttrycket bittert.

Åh jo, förstås ... hm, hm ... ja, förstås; men
sorgen bör likväl ha en förnuftig gräns och ...»

»Åh jo, kära Sigurd, bry dig ej om att förklara
dig. Du har rätt i att om man tappar en silfverspecie,
så är det visst ledsamt, men den kan ersättas med fyra
riksdaler i sedlar eller slantar eller med för fyra
riksdaler socker och kaffe eller smör eller konjak;
ty en specie är hvarken mer eller mindre än af fyra
riksdalers värde, om den utbytes mot papper eller en
fjerding sill.»

Baron Sigurd småskrattade.

»Dina liknelser äro då riktigt ljufliga och klara
som korfspad, som man plär säga; men huru du liknar,
så har Gustaf burit sig dumt åt, som icke i röda
rappet skaffade sig en annan hustru. Hm, det skulle
väl varit kurjöst, om ej en baron Gyllenbrand skulle
kunnat få sig en hustru, och en så pass hygglig karl
som bror min, oaktadt sina öfverspända

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free