- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
99

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Gustaviana. Karaktersbilder af Onkel Adam (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

idéer, ändå är. Som sagdt, vi borde ha gift bort
honom genast, så hade, han fått en ersättning.»

Den gode baronen märkte ej den blick af outsägligt
förakt, som hans hustru fäste på honom, då hon sade:

»Du har rätt, Gustaf borde sökt att ersätta
förlusten. Ja, ha ha ha! det är klart som dagen.»

»Ja, är det inte det? Det hade väl funnits en till,
lika rar som trädgårdsflickan? Det skulle vara kurjöst
eljest; ty Gustaf är på det hela en hygglig karl och
fruntimmer ha en afgjord lust att fånga sig män som
äro romantiska från hjessan till fotabjellet. Således
hade saken långt ifrån varit omöjlig; men då lade
vi armarna i kors och Gustaf flaxade omkring som en
yrvaken tupp.»

»Ja,» började friherrinnan med en viss försmädlig
dragning på hvarje ord; »han och vi handlade högst
oklokt.»

»Ja, är det inte det jag sagt och säger?»

»Jo visst; men för att nu tala om någonting annat,
minnes du gamla Rota?»

»Ja, det gör jag visst; det var en hund så
snäll, att maken ej fanns i hela landet.»

»Men du fick ju Flinta i stället?»

»Flinta, ersätter hon Rota? står hon för rapphöns så
som Rota? Nej du, det duger ej att tala om Rota och
Flinta på samma dag; sådan jagttik får man ej tag
i mera än en gång.»

»Hon var således oersättlig?»

»Ja, det var hon.»

»Och det var ändå blott en jagttik.»

»Jaså, du är der igen,» yttrade baronen misslynt. »Hm,
vi skola ej tala om det der.»

»Som du vill,» yttrade friherrinnan.

»Ja, lika så godt; vi förstå ej hvarandra,» sade
baronen och tog sin hatt och gick ut; ty nu var
han förargad, han, som hade så praktiskt rätt och
som ville resonnera på förnuftigt vis. Hans Beata
var som förhexad och snart lika galen som hans kära
romantiska bror, hvilken i Rom roat sig med att bli
kär i den Sixtinska madonnan, en bit måladt lärft;
vore det då icke galenskap, så funnes ingen sådan.

Gustaf hade varit ute på morgonen. Hans lynne var ett
helt annat än der hemma. Från hvarje vrå der tittade
sorgen fram; han såg öfverallt det bleka ansigtet, och
huru, som genom en jordbäfning, hans nybyggda lycka
störtade samman till en formlös massa. Gustavianas
likhet med modren plågade honom; det var en lefvande
varelse, icke ett stycke måladt lärft. Denna flicka
skulle också framdeles bygga sig ett luftslott och
se det störta inför sina ögon. Det låg någonting
outsägligt bittert i att se detta barn, som blifvit
födt med en olycka till möderne och förtviflan till
fäderne. Arma barn! det hade hvarken mor eller far;
ty Gustaf fann att han ej kunde vara en far sådan han
borde vara, en lugn och klok ledare, under hvilkens
vård Gustavianas alla anlag skulle med försigtig hand
upprullas för att träffas af ljus och sol. Nej, det
kunde han ej. Hvarje närmande till detta barn ömmade,
som en gammal blessyr ömmar då den beröres. Nej,
det var omöjligt.

Men han tänkte dock beständigt på just detta barn,
som ingen far hade, fastän denne lefde.

I denna själsnöd kom han att tänka på sin
svägerska. Denna hade både känsla och förstånd och
kraftig vilja. Hon hade gått igenom en hård skola,
som kufvat hennes sjelftillit och tämjt hennes kraft;
ty det föreföll henne alltid som om hennes hat mot
den sköna trädgårdsmästardottren skulle dragit ner
olyckan i deras hus.

Hon hade något att försona.

Det var samvetet, som vaknat inom ett oroligt hjerta,
ett hjerta, som aldrig blifvit tillfredsstäldt; ty
Sigurd hade intet att säga sin hustru. Hon stod högt
öfver honom i hufvud och själsodling och var känslig
för mycket, som en fideikommissarie aldrig drömt om.
Hon å sin sida måste som qvinna akta en man, som så
sörjde sin hustru. Detta var kärlek, trohet – en
innerlighet, som aldrig kunde glömma – och dertill
snille, kunskaper, fantasi, poesi – en vänlig öppenhet
och ett ärligt, varmt sinne, som blickade fram ur de
tänkande ögonen. De paralleler, som hon måste draga
mellan de begge bröderna, höjde Gustaf ännu mera i
hennes sinne.

»Bästa Beata,» sade Gustaf i det han satte sig i
fåtöljen vid hennes sida och fattade hennes hand;
»jag gick bittida ut; du kan ej tro huru herrlig
naturen är då den vaknar. Der går förtröstan upp
hvarje morgon som Gud ger. Äfven jag hänryckes deraf,
ja mer än af konstens alla verk.»

Friherrinnan betraktade honom småleende och liksom
frågande; ty det föreföll henne som detta skulle vara
en inledning.

»Jag ser på dina ögon att du vill göra en fråga.»

»Ja, bäste Gustaf.»

»Ser du, Beata, jag har ...» Han ansträngde sig att få
fram ordet. »Jag har ... har min lilla Gustaviana,
moderlös är hon, faderlös äfven; jag duger ej till
något och minst ... Bästa Beata, håller du af min
lilla, snälla, rara unge, Gustaviana, gör du det?»

»Ja, Gustaf, som en mor eller kanske som en mormor;
det är en grad mera, det.»

Baronen teg och blickade ned framför sig.

»Jag är fattig,» sade han äntligen; »jag har dock
detta barn och det behöfver uppfostran. Min snälla
svägerska kan vårda och älska barnet, men icke
uppfostra flickan, hon sade mig det med tårar i
ögonen; Gustaviana och jag måste skiljas, sade hon.»

»Gustaf,» började friherrinnan, »Gustaf, se på mig,
se in i mina ögon; du skall der få se om jag menar
det jag säger. Tag hit Gustaviana, hon skall bli vårt
barn. Jag lofvar Gud och dig och barnet att jag vill
vara en mor för henne; är du nöjd, Gustaf?»

»Ja, ja, det var det jag ville säga; men Beata,
hvarför jaga tårarna hvarandra, hvarför gråter du?»

»Jo, Gustaf, ser du jag tackar Gud för hans
obegripliga nåd. Jag tackar på mitt vis med tårar. Jag
tackar dig Gud att du ger mig tillfälle att på detta
barn slösa all den kärlek, som, förvänd i hat, en
gång kastades på hennes mor.»

»Hvem kunde hata henne?» frågade Gustaf sakta.

»Jo jag, just jag; men nu har Gud sett min ånger
och han låter mig, ovärdiga, bli mor åt hennes barn,
Gustafs och trädgårdsmästardottrens enda barn. Ja,
Gustaf, hon är numera min dotter, min Gustaviana.»

»Ja, så var det med den saken,» yttrade baron Sigurd
inträdande; »vi skola ut och segla till den obebodda
ön och ha kaffe med oss och lefva som Robinson
Crusoe. Hva ba? Jag tror att herrskapet gråtit en
liten duett på morgonqvisten. Jaså, hvar min broder
Gustaf kommer, så blir det töväder.»

»Bäste Sigurd,» inföll friherrinnan, »Gustaviana skall
komma hit; jag skall vara hennes mor, hon skall bli
min ålderdoms glädje.»

»Jaså ... det går för sig; skaffa bara inte hit en
långskranglig och tråkig guvernant, som sitter och
moraliserar dagen i ända; ty guvernanter har jag
aldrig kunnat med ... de bleka nemligen, som se ut
som gulnade hängbjörkar, ha ha ha!»

»Vi ha inga egna barn,» sade friherrinnan.

»Åh ja, den visan har jag hört förr, men när vår Herre
inte velat gifva oss några, så... så kan ingen hänga
sig för det.»
-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free