- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
102

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXXIX. Olof von Dalin. Axel Krook

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att Sverige skulle begagna en gynnsam
konjunktur till återtagande af sin forna ansedda
maktställning. Ständerna ingingo dock i Dec. 1734 med
en skrifvelse till K. M:t, hvari de uttryckte sitt
"nöje och välbehag» öfver den obekante författarens
»berömliga uppsåt och arbete;» men Argus upphörde och
författaren förblef okänd till 1736, då presidenten
Ribbing afled, och Dalin lät trycka ett griftqväde,
med utsatt namn, öfver denne sin gynnare, hvarmed
allmänhetens ögon öppnades för poeten i Argus och
kritiken äfven väpnades emot honom, i det »någon liten
poetisk dverg ur skrefvorna på Parnassen vågade sig
i skaldekrig med denne jätten». Dalins svar blef hans
»Tankar om kritiker», med hvilket han anses vara den
litterära kritikens fader i Sverige, liksom han genom
Argus är den svenska pressens.

Den nu i glans stående skalden och skriftställaren
föreställdes för konung Fredrik och drottningen,
hvilka nådigst mottogo honom, den förre skänkande
honom en gulddosa, den senare 3,000 daler kopparmynt,
hvarjemte han, enligt ständernas begäran, befordrades
från kanslist och blef kungl. bibliotekarie. Man
antager, att denna befordran var ett verk af Hattarnas
hufvudmän, hvilka trodde sig skola kunna vinna
den nya stjernan. Genom Avazusällskapet hade han
gjort bekantskap med de förnämste ibland dem, såsom
bröderna Gyllenborg och Tessin, åt hvilken senare han
vid riksdagen 1738 egnade ett långt qväde, hvari han
aningsfullt tecknar partiyrans faror, utbristande:

        Gud! låt ej frihet bli en het regeringsklåda
        Och ett fördömdt begär att laglöst vilja råda;
        Då står ett rikes lif på brädden af sin graf:
        Der hvar och en är kung, är hvar och en sin slaf.

Vid Carl Gyllenborg, Hattpartiets synlige chef,
knöts Dalin särskildt genom den gryende svenska
teatern. Såsom vi veta, öppnades 1737 en ordentlig
svensk skådebana i Stockholm under kammarherren von
Olthoffs inseende, hvars invigningsstycke utgjordes af
Gyllenborgs »Svenska sprätthöken». Närmast honom kom
Gyllenborgs vän Wrangel, grefve och riksråd, hvilken
skref tvenne tragedier, »Fröken Snöhvit» och »Torilla
eller Regner och Svanhvita». Uppmanad af dessa
gynnare och vänner, skref Dalin »Den afundsjuke»,
komedi i tre öppningar, »uppfyld med sång mellan hvar
akt», och »Brynilda eller Den olyckelige kärleken»,
tragedi i tre öppningar, hvilka båda stycken uppfördes
1738. Om »Brynilda eller Den olyckelige kärleken»
skref Leopold ej alldeles utan skäl: »Denna kärlek
är olycklig i allt, till och med i dess teckning.»

Följande året anträdde Dalin med sin lärjunge,
den unge Rålamb, en utländsk resa genom Danmark,
Tyskland och Holland till Paris, på hvilket senare
ställe han, genom förord af Tessin, som då uppehöll
sig der för anskaffande af krigshjelp mot Ryssland,
kunde flitigt göra samlingar af källor till svensk
häfdateckning. Efter ej fullt tvenne års bortovaro
återkom han till fäderneslandet, hvarest stora
förändringar emellertid försiggått. Det hittills
regerande Mösspartiet hade måst lemna makten och
följts af Hattpartiet, hvarmed kom ny ministèr, ny
rådkammare, nya förbund, nytt hushållssystem. Dalin,
som, efter hvad vi redan sett, förut dragits
till Hattarna, öfvergick nu helt och hållet till
dem, och blef politisk skriftställare, politisk
diktare. Härtill bidrog ock, att Mösspartiet
förnämligast utgjordes af den gamla aristokratien,
under det Hattarna i allmänhet bestodo af den yngre
adelns medlemmar, hvilka ansågos för eller ville bli
Mössornas vederlikar i embeten och mera. Med mästerlig
satir gisslar Dalin den gamla aristokratien i sin dikt
»Aprilverket om vår tid,» men låter der äfven de unga
slägterna och ärelystna viljorna få sin beskärda del.

Dalin skref nu jemväl sin berömda »Saga om Hästen»,
hvari han framställer, under bilden af en häst, det
svenska folkets öden från unionstiden ända till Carl
XII:s blodiga slut, fällande om partislitningarna det
sanna uttrycket: »Bevare oss den heliga evighet från
kif om tömmarne af många småaktiga kuskar! Det är
värre än allt annat ondt: då går åktyget sin gena
snedgång på slump och lyckans barmhertighet
öfver höjder och dälder, emedan de tömlystne ligga
hvarandra i håret.»

I Avazusällskapet var man konungsk deri, att man på
Carl XII:s dödsdag i sång och tal hedrade konungens
minne. Så sjöng Dalin den dagen år 1738:

        I dag för tjugo år vår tid sin början tog,
        Då med vår gamla dygd den store hjelten dog:
        Nu är han som en dröm. Hvem må det ej beveka,
        Att på vårt lejons graf en hop med råttor leka?

I samma stil sjöng Dalin nu fortfarande, ifrigt
påminnande folket om vådan af söndring, nyttan af
enhet, ifall landet skulle återfå sin maktställning.

Kriget med Ryssland bröt ut, men i stället för rykten
om segrar kommo sådana af oroande art, så att Dalin
tjugondedag jul, då »Knut kör julen ut», sjöng:

        Gud, låt Sveriges krigshär lära
        Såleds köra julen ut,
        Att vår frihet och vår ära
        Icke slutas må med knut.

Dalin, som här gjorde ett ordspel af julens Knut
och ryssens knut, har ofta visat, huru han äfven kan
kallas den svenska ordlekens eller »witzens» fader.

Ryktena blefvo sanning, en förkrossande
verklighet. Det så käckt började kriget fick en
neslig utgång. De nu uppskrämda maktegande Hattarna,
som fruktade en stark räfst af motpartiet, och af
Sinclairsvisans förmåga att elda till krig slöto
till diktens egenskap att äfven kunna lugna sinnena,
uppmanade sin skald, Dalin, att i detta syftemål
stränga sin välljudande lyra. Och så uppstod hans
stora epopé »Svenska Friheten», hvilken hjeltedikt
för sin tid »utan jemförelse intog höjden af svensk
skaldekonst». Dikten blef ej utan sitt afsedda
gagn vid riksdagen 1742, och de tacksamma Hattarna
skaffade Dalin i belöning det hedrande uppdraget
att skrifva Sveriges Rikes Historia, fastän skalden
ingalunda stack under stol med, att han ej var nöjd
med sakernas närvarande ställning, såsom då han skref
sin dikt »till det täcka könet», hvari hans harm
blossar fram genom skämtets lätta hölje:

        Begynn då du att verlden styra!
        Ännu har ej vår mandoms yra
        Med allting till förderfvet hinnt.
        Nog ha vi hinnt vår makt förstöra
        Och dumma krig i otid föra
        Och pluttra bort vårt stora namn:
        Men om man dig nu herska låter,
        Snart skaffar du ett Finland åter
        Och femton gånger Fredrikshamn.

I sin allegoriska saga »Ängen» är han ännu
skarpare. Der berättas, huru en i frossa insjuknad
bondes fyrfaldiga boskap, hästarna, oxarna, getterna
och svinen, oaktadt bondens visa förmaningar och
edliga löften, under hans sjukdom gemensamt förhärjade
hans frodiga äng och sedan omkommo i elände.

Det var naturligt, att Dalin, förskräckt öfver
partiernas oförsonlighet och de främmande makternas
inblandning i våra inre angelägenheter, skulle
inse, att enda räddningen undan anarkien låg i
konungamaktens stärkande. Till konung Fredrik
satte han tydligen föga hopp, men Sverige hade
fått sig en ny tronföljare, hvars snillrika gemål,
Lovisa Ulrika, med oemotståndlig makt drog till sig
likstämda karakterer. Embryot till ett regeringsparti
bildades och utvecklade sig. Hit hörde snart äfven
Dalin, som för öfrigt äfven sjelf fått känna ferlan
af ständerregementet.

I enlighet med sitt uppdrag att skrifva Svea
Rikes Historia, hade han 1747 till rikets ständer
öfverlemnat första delen af sitt verk. Han bröt deri
med dittills gängse och genom Rudbecks Atlantica
lifligt närda föreställningar om Sverige såsom jordens
medelpunkt, och han utvecklade i stället den satsen,
att de nordiska hafvens yta fordom öfvertäckt hela
den skandinaviska halfön, med undantag af de högsta
bergspetsarna, hvilka då för tiden bildade ett
slags skärgård, hvars öar mer och mer hopväxt till
ett fastland, allt som vattnet sjunkit undan och
de mellanliggande bottensträckorna kommit i dagen
– hvilken åsigt så till vida bekräftats af senare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free