Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXXIX. Olof von Dalin. Axel Krook - Till kattens naturalhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
forskare, att vattnet visserligen öfverspolat vår
halfö, fastän landet höjt sig och vattnet icke fallit
undan. I presteståndet väckte denna Dalins lära
om vattenminskningen stor uppståndelse. Rhyzelius
ingaf till ståndet samma år ett betänkande, hvari
presterna uppmanades att tillbakavisa denna lära,
emedan »det är dem ålagdt att försvara den Heliga
skrift och dess dyra sanning», och förklara, att
»Dalins s. k. Svea och Göta historia icke måtte anses
som vårt fäderneslands rikshistoria.» Presteståndet –
gillade förslaget!
Dalin måste dock snart sätta å sido sina kära
historiska studier, i det han år 1751 anställdes som
informator för prins Gustaf. Samma år blef han äfven
adlad och fick sätta ett von framför sitt fäderneärfda
namn. Några angenäma år följde nu för skalden,
som kom i gunst hos sin höga matmor och sjelf
var det höga parets verklige vän och förtrogne. Af
hundratals små genres i hans ströqväden kan man
finna, på hvilken förtrolig fot han stod till den
konung blifne Adolf Fredrik och hans gemål. Man ser
honom sitta med dem vid spelbordet och betala med
vers sin spelskuld; man ser dem göra honom allehanda
spratt, hvilka han ej är sen att besvara; man ser
dem öfverrumpla honom, då han på sin kammare går
i nattrock, hvarvid han genast extemporerar några
rim af det innehåll, att man inför sin öfverhet,
liksom inför sin Gud, ej kan visa sig i ett bättre
tillstånd, än det som närmast liknar oskyldighetens;
man ser honom följa dem på promenader eller på jagt;
man ser honom ofta spisa med dem i gröngräset, då
ömsom en björkhage, ömsom ett torp och ömsom en fager
ö utgör hvilstället. Kortligen, i hufvudstadens tvång,
under riksråds och ständers dystra blick tvinade
man; om somrarna, på lustslotten, under resor, då
kungligheten kunde bortläggas med ceremonierna och
tycket fritt följas, då lefde man först, och man roade
sig med de mest lössluppna tidsfördrif och med fritt,
stundom litet sjelfsvåldigt språk. Detta kallades
att »bära Calotten», att »vara i Calottinien» eller
»tillhöra det Calottiska Regementet», som valt Momus
till sin skyddsgud. Momi, magens guds, mössa, kallad
»Calotten», sirad med ett par öron jemte en mängd
småklockor och bjellror, var hjelm. Så ofta man
var i Calottinien, skulle allt hvad man företog sig
vara uppsluppet. Det var vid sådana tillfällen Dalin,
iklädd prestdrägt, bakom ett bord med läckerheter höll
de s. k. »Calottpredikningarne» inför drottningen,
i hvilka det kapucinartade predikosättet hos
mängden af den tidens presterskap härmades och
förlöjligades. Afskrifter af dessa predikningar
flögo i tusental genom landet. Presteståndet blef
ursinnigt och beslöt att hämnas på gunstlingen,
hvilken emellertid 1753 blifvit sekreterare i den
af Lovisa Ulrika stiftade Vitterhetsakademien (nu
Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-akademien),
samma år kansliråd och 1755 rikshistoriograf.
Ett lägligt tillfälle för hämden, efter hvilken för
öfrigt äfven de andra stånden törstade, inträdde vid
den misslyckade sammansvärjningen för konungamaktens
utvidgning, om hvilken Dalin hade kunskap. Han
anklagades för lifvet, men slapp undan med förvisning
och beröfvande af lärarebefattningen hos kronprinsen
Gustaf. Det var hans forna vänner Hattarna, som dömde
honom. Sin förvisningstid tillbragte Dalin med arbete
på sitt historiska verk, om hvilket Fryxell, i öfrigt
oblid mot Dalin, säger, att han var den förste, som åt
fosterlandets historia gaf på en gång vetenskaplig och
konstnärlig hållning, hvarför han ock erhållit
namn af svenska häfdateckningens fader. Lediga
mellantider förströdde han sitt numera mjeltsjuka
lynne med besök hos adliga slägter på landet, såsom
Ribbings på Stenhammar eller Pipers på Engsö, der
han i grefvinnans kabinett hade sin egen vrå, enkom
inrymd för honom att der skrifva och rita.
Mösspartiet kom åter till makten. Hattarnas domar
upphäfdes, äfven Dalins förvisning. Han kom tillbaka
till hofvet 1761, der han dubbades till riddare af
nordstjerneorden och utnämdes till hofkansler. Man
ville göra honom till riksråd, men annorlunda ville
Herren i sitt rådslut, ty Han bortkallade honom efter
en kort sjukdom d. 12 Aug. 1763 på Drottningholm,
och han jordfästes d. 14 Aug. i Lofö kyrka, der
hans sjelfvunna adeliga sköldemärke krossades. År
1769 aftäcktes öfver honom och Klingenstjerna, hans
efterföljare i lärarekallet hos prinsen, en dyrbar
minnesvård, föreställande en ättehög, på hvilken
höjde sig en obelisk med inskrifter öfver de begge
förevigade, och hvilken aftäckning bivistades af hela
den kongl. familjen, samtlige riksråden m. fl. »Till
slutligt farväl», berättas det, »inträdde drottningen
i högen, fällde ymniga tårar, ryckte från sitt bröst
en bukett och öfverströdde med rosor ett stoft, som
hädanefter skulle för alltid gömmas undan menniskors
åsyn.»
Dalin, som formligen skakade ur armen en massa
qväden, många blixtrande af qvickhet och satir,
var dock i sällskapslifvet vanligen torr, ofta
alldeles stum. Men åt det föga, som han sade,
log han gerna sjelf. Hans skratt hade det egna,
att det knappast hördes, men märktes på skuldrornas
häftiga rörelser. Han skydde intet arbete, och det
förorsakade kanske hans tidiga död, ty han var närsynt
och satt derför lutad, då han skref. Pannan, hög
och tillbakaliggande, slutade med en stor upphöjning
ofvan de tankfulla och qvicka ögonen; näsan var stor
och örnkrökt; hyn blek, uppsynen mestadels menlös
och djupsinnig; kroppsgestalten långlagd och mager,
något framåtböjd. Sjelf fann han i sitt yttre något
komiskt och skrattade, då en qvick hoffröken sade,
att han »såg ut som en papperslapp».
Fastän den öfvervägande delen af hans alster tillhör
skämtets eller parodiens område, låg likväl ofta
ett djupt allvar eller rörde sig hjertats känslovåg
derunder. Denne »Calottpredikant» hade ock sin
trosöfvertygelse, ett slags förnuftsreligion,
som ogillade både den tidens statskyrko-ortodoxi och
pietism – genom den blef han ock förelöparen till den
snart inbrytande rationalismen, men han kunde äfven
sjunga sitt högstämda:
Fader Vår, som från det höga
Ned i minsta vinklar ser!
Anse med ett nådigt öga.
Hvad nu i mitt hjerta sker!
Du, som med ett finger hvälfver
Himlens krafter, blixt och dön:
Fast all verlden för dig skälfver,
Hör den minsta matkens bön.
Hjelp ett solgrand vittne bära
Om din makt i smått och stort!
Tag af stoftet evig ära,
Du, som Allt af Intet gjort!
Englar, Helgon, Himlens makter
Prisa dig i ärans famn;
Låt i våra låga trakter
Helgadt bli ditt höga namn!
Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
