- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
104

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till kattens naturalhistoria - Öland och dess fornlemningar. Herm. Hofberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bära en lefvande katt framför sig som sköld,
och stadens försvarare gåfvo sig hellre än de
buro händer på djuren. Man har gissat att katten
för denna helgd och gudomliga vördnad hade att
tacka sin egendomliga förmåga att sammandraga och
utvidga ögats pupill från långsträckt till klotrund
form – en egenskap, som sattes i förbindelse med
månskiftena. Antagandet öfverensstämmer åtminstone
med hvad gamla skriftställare omtala, nemligen att
egyptierna tillbådo katten såsom symbol af månen
eller Isis.

Från Egypten vann katten såsom husdjur en vidsträckt
utbredning öfver Europa, hufvudsakligen efter
invandringen af råttorna, dessa husets hatade nattliga
plågoandar. I civiliserade länder är huskatten den
enda medlem af sin familj, hvilken allmänt tämjes och
uppfödes i hemmen. Dock bibehåller hvarje katt alltid
en viss grad af sin sjelfständighet, och underkastar
sig menniskan blott så till vida, som han finner
för godt. Ju mer man sysselsätter sig med honom,
ju vänligare han omhuldas, desto större blir hans
tillgifvenhet för familjen,
men ju mer man öfverlemnar honom åt sig sjelf,
desto större blir hans kärlek till huset, hvari
han blifvit född. Lemnas han helt och hållet åt sig
sjelf, händer det icke sällan, att han om sommaren
alldeles förlöper huset och begifver sig till skogs,
der han kan bli alldeles förvildad. Vid vinterns
inträde återvänder han vanligen till sitt gamla hem,
och medför då äfven de ungar, som under sommaren
sett dagen.

Katten är en utomordentligt täck, renlig, prydlig och
behaglig varelse. Alla hans rörelser äro mjuka och
vackra och hans vighet i sanning beundransvärd. Han
går afmätt och kommer så tyst på sina sammetstassar,
hvilkas klor äro sorgfälligt indragna, att hans steg
äro fullkomligt ohörbara för menniskan. Redan hans
kroppsbyggnad antyder ett djur af högre natur. Han
är ett litet nätt lejon, en tiger i miniatyr. Allt
hos honom är harmoniskt bygdt, ingen del är för stor
eller för liten; derföre faller äfven den ringaste
oregelbundenhet hos honom genast i ögonen. Allting
är rundt och skönt; hela skelettet tyder på en
utomordentlig vighet och sköna våglika rörelser. Hans
sinnesförmögenheter motsvara fullkomligt de
kroppsliga: hörseln och känseln äro utomordentligt
skarpa och likaså synen. Genom sin förmåga att mycket
utvidga pupillen, är han i stånd att se både natt
och dag. Luktsinnet är deremot ytterst klent, såsom
man ofta har tillfälle att iakttaga. Om man håller
en liten råtta inuti handen alldeles framför kattens
nos, så visar han inga tecken till att han igenkänner
sitt älsklingsrof.

Känsla, stolthet, fåfänga eger katten blott i ringa
grad; han är icke något sällskapligt väsen, utan en
ensamhetsvarelse; han fröjdas icke öfver någon seger
och blygs ej heller öfver något nederlag. Eger han
medvetande om någon synd,
fruktar han endast straffet. Blir han dugtigt utskämd
och pryglad, så skakar han pelsen – och kommer efter
några minuter obesväradt tillbaka. Dock känner han sig
icke litet smickrad, om man efter ett jagtmästerstycke
på en råtta, som han inför i rummet och lägger för
ögonen på husets folk, hjertligt berömmer honom. Han
kommer då äfven framgent in med sitt byte och visar
hvarje gång sin stora konstskicklighet.

Man talar om kattens inställsamhet och falskhet,
ja äfven om hans hämdlystnad, dock mycket för
mycket. Många kattor äro visserligen icke alltid
att tro. De bita och klösa ofta, då man alls icke
förmodar det. Men i de flesta fall beror ett sådant
förfarande endast på nödvärn, då man äfven alltför
ofta falskt och försåtligt plågar dem. Visserligen
gör icke hunden något sådant, men hunden är en god
tok. Egentligen falska kattor äro sällsynta undantag,
som äfven finnas bland hundarna, ehuru visserligen
ännu mycket sällsyntare. Hvad som gör menniskan falsk,
gör också de fullkomligare djuren falska.

Vår illustration lemnar en liten nätt bild af
kattens familjelif, och påminner oss om en af hans
fördelaktigaste sidor. Kattans kärlek till sina
ungar är stor och hennes sätt att uppfostra dem
verkligen värdt att studera. Man har iakttagit att
hon måste lära sig att rätt sköta dem och att de unga
kattmödrarna måste undervisas, huru de skola bära sig
åt för att behandla sina små. Ett ögonvittne berättar
att han sett en gammal katta hjelpa en yngre
vid hennes första nedkomst, i det hon afbet
nafvelsträngen på ungarna och i den okunniga modrens
ställe värmde och slickade de små. En annan katta
hade fått till vana att alltid bära de råttor som
hon fångade vid svansen, och hon använde sedermera
detta fortskaffningsmedel för att bära sina ungar,
när hon blifvit mor. Dervidlag gick det likväl icke
så bra som med råttorna, ty kattungarna klöste sig
fast vid golfvet och hindrade sålunda modren att
bära dem. Kattans egarinna visade henne då huru hon
skulle behandla ungarna; hon begrep det ögonblickligt,
och bar dem sedan som andra kattor bära sina ungar,
d. v. s. genom att med läpparna mildt fatta dem
i nackskinnet.

De små kattungarna äro också utomordentligt älskliga
och täcka. Ytterst oroliga som de äro, krypa de
ännu blinda ur boet och modren måste hemta dem
tillbaka. Men ha de blott fått upp ett ögonlock,
så kunna de icke längre hållas qvar. De börja med
att rulla, springa, smyga, krumma sig; arten röjes
redan – det är första början till driften att fånga
möss och fåglar. De leka med modrens rörliga svans
och med sin egen, då den blifvit så lång att de kunna
nå den med framfötterna; de bita till och med i den
utan att märka att det är en del af deras egen kropp,
liksom barnet


Parti af Gråborg på Öland.
(Teckning af C. S. Hallbeck. – Se art. å motstående sida.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free