Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öland och dess fornlemningar. Herm. Hofberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kalksten uppförda uthusbyggnader pittoreskt bryta sig mot
den dunkla grönskan. – Längre i norr antager landet
ett utseende, som mer liknar fastlandet och har här,
särdeles norr om Borgholm, både löf- och barrskogar.
Hvad som ytterligare bidrager att ge södra
delen af ön, eller det så kallade Södra Motet,
ett för en främmande ovanligt utseende, är den
mängd väderqvarnar, hvilka, i synnerhet på Vestra
Landtborgen, stå uppradade i en oöfverskådlig sträcka
och med sina fläktande vingar liksom säga, att hvad
Öland saknar, icke är det bröd.
Befolkningen företer skiljaktigheter – till och
med ganska betydliga sådana – på olika trakter. Ett
framstående drag hos öländingen är hans djerfhet och
beslutsamhet, samt en häftighet och oförvägenhet,
som, när blodet kommer i svallning, icke räknar så
noga med några knifhugg, antingen de delas ut eller
emottagas. Denna stridslystnad sökte sig för ej länge
sedan aflopp i blodiga slagsmål de olika socknarna
emellan, hvarvid blotta åsynen af en främmande
sockendrägt eller ovanlig snitt på jackan var nog
att framkalla fiendtligheterna. – »Jag känner
igen dig på tröjan» var vid en marknad eller ett
auktionstillfälle utmaningsordet och genast voro
»Stenåsakämparna» i fullt handgemäng med »Hultersta
kaxar» och »Kastlösaherrarna», eller »Bödakarlarna»
med »Högbymännen». – Till heder för det närvarande
sedlighetstillståndet bör dock anmärkas, att dessa
blodiga uppträden försvunnit, sedan försäljning och
utskänkning af bränvin nästan alldeles upphört på
ön. Bångstyrigheten ger sig väl ännu på ett eller
annat sätt tillkänna; men paras öfverallt med en
seghet och ihärdighet i viljan, som, der den blifvit
ledd in i de rätta spåren, redan utvecklat sig till
mycket godt.
Öland är ett fornminnesrikt land, der både fornfynd
och fornlemningar vittna om öns tidiga bebyggande. –
Af de talrika stenredskap man funnit, de mesta
tillverkade af den så kallade ölandsstenen, hvilken
är lätt att borra och bearbeta, har man tillräckliga
bevis för att Öland var befolkadt redan under
stenåldern. Äfven bronsåldern har hit sträckt sitt
välde och lemnat flere minnen efter sig. Men Ölands
märkvärdigaste antiqvariska tidsålder är utan fråga
den, då götarna voro i oberoende besittning af ön,
eller den tidrymd vi kalla den äldre jernåldern. Från
denna period eger Öland ett slags fornlemningar, som
äro för ön alldeles egna, nemligen ett antal aflångt
runda borgar eller ringmurar, hvilka omslutit en hel
liten stad af små byggnader.
Man känner på Öland fjorton sådana fornborgar. De
flesta äro i det närmaste jemnade med jorden och
antyda sin forna tillvaro endast genom en svag
upphöjning öfver marken. Den bäst bibehållna är
Ismanstorps borg på Folkeslunda utmark i Långlöts
socken, hvilken, ehuru mycket öfverväxt med träd och
buskar, dock lemnar en rätt redig föreställning om
götarnas befästningssätt, åtminstone sådant det var
i bruk på Öland.
En ringmur af oval eller elliptisk form omgifver
en inre plats af ungefär femhundra fots längd och
fyrahundrafemtio fots bredd, indelad i mer eller
mindre oregelbundna qvarter eller gator. Lemningar
efter byggnaderna visa, att dessa varit mycket små och
legat till större delen under jord och öfver marken
varit omgifna af två till tre fots höga stenmurar, på
hvilka takresningen hvilat. – Om man får sätta tro
till en planritning, uppgjord under senare hälften
af sjuttonhundratalet af L. Rosvall och återgifven
af Hilfeling, Sjöborg och Ahlqvist, har borgmuren
omslutit nittio särskilda byggnader eller rum,
som haft femton till aderton fots längd och varit
tio till tolf fot breda. Ingången till rummen har
varit från borggatorna, hvilka i allmänhet icke äro
bredare, än att ett par personer på dem kunnat gå
tillsammans. Af borgens tvenne gator går den ena
tvärs öfver borgen från öster till vester och den
andra löper innanför husraderna kring muren och har
således samma elliptiska form, som denna.
Ringmuren är byggd af granithällar och kalkflisor
utan murbruk med utåt lodräta sidor och liknar till
sitt yttre de stengärdsgårdar, som brukas på Öland
för att omgärda åkrar och inegor. Bredden är dock
högst betydlig, sexton fot och
derutöfver, med inåt sluttande sidor, tydligen
till lättnad vid uppstigandet inifrån borgen. – Åt
hvarje väderstreck har muren öppningar eller portar,
i hvilka, enligt gamle mäns berättelser, för hundra
år se’n skola funnits märken efter porthakar.
Att dessa borgar varit bebodda byar och ej, såsom
de gamla ringmurarna i Svealandskapen, uppförda
och afsedda endast att begagnas till skydd under
ofredstider lider knappt något tvifvel. Dels gjorde
öns öppna läge det nödvändigt för befolkningen att
bo i samhällen till gemensamt försvar; dels ligga
borgarna spridda öfver hela ön, mest i de bördigaste
trakterna, ehuru läget för öfrigt kan vara mycket
olika, än inne i landet, än vid hafskusten och än,
såsom Edaborgen i Högby socken, på en landtunga
emellan tvenne träsk.
Den ena af de begge teckningar vi här meddela
framställer, inifrån sedt, ett parti af ringmuren
kring en dylik liten stad eller borg från götarnas tid
på Öland. Det är den så kallade Gråborg i Algutsrums
socken, ett stycke norr om Färjestaden på öns vestra
kust. I sitt närvarande skick liknar Gråborg en
temligen hög och bred omhägnad kring en åkerlapp,
hvilket den i sjelfva verket också numera är, sedan
byggnaderna inom borgen blifvit undanröjda och jorden
uppodlad.
En sak, som vi bedja läsaren väl bemärka är, att
den öfverbyggda porten, som ses på teckningen,
icke är ursprunglig, utan tillkommit på en senare
tid, ehuru kanske redan så långt tillbaka som under
medeltiden. Ändamålet med dess byggnad har förmodligen
varit, att anbringa ett säkert stängsel för den
innanför liggande åkern, hvilken, i fall den var
besådd med ypperliga Ölands-rofvor, väl kunnat locka
»rofgiriga» plundrare. Mindre troligt förefaller
hvad man eljest gissat, att borgen skulle blifvit
utröjd och inrättad till begrafningsplats eller
kyrkogård för det tätt invid liggande S:t Knuts
kapell, af hvars ruin en del skönjes bakom muren,
och om hvilket vi strax skola tala några ord.
Minnen från yngre jernåldern eller den
egentliga vikingatiden äro hvarken få eller
obetydliga. Gemenligen förekomma de på Landtborgarna
och det bördiga bälte, som ligger mellan dessa och
Alvaren. Men äfven i Norra Motet förekomma de i stor
myckenhet och Högsrum, som är belägen på gränsen
mellan de begge moten, är kanske den fornminnesrikaste
af alla socknar på Öland. Här träffas bland annat
»Odins flisor», tvenne nio fot höga resta bötahällar,
och den så kallade »Noaks ark», en af de vackraste
och bäst bibehållna skeppssättningar i Skandinavien.
Vi afsluta denna öfverblick af Ölands
»forntidsformation» med ett par ord om öns kyrkor.
Den äldsta formen för dessa var den så kallade
»köfsadelsformen», som var förherrskande på Öland,
ehuru den äfven funnits på Gotland och det gent
emot Öland liggande fastlandet. Den består deri,
att kyrkans långhus har fyrkantiga torn, både
i vester och, öfver koret, i öster, hvarigenom
byggnaden, sedd på afstånd, får utseende af en
klöfsadel. Om anledningen till detta byggnadssätt
behöfver man knappt vara tvifvelaktig. Då det
uteslutande tillhörde de begge för fiendeanfall
lätt utsatta öarna i Östersjön och kustlandet på
Smålandssidan, så är det allt för tydligt att tornen
voro ämnade till tillflyktsort och försvarsverk för
de kringliggande orternas befolkning. De hade således
enahanda bestämmelse med de nyss omtalade fornborgarna
från götiska tiden, med den skilnad naturligtvis,
som betingas af en ökad kultur och förändrade
tidsförhållanden. För närvarande qvarstår knappt
något prof på detta gammalromanska byggnadssätt,
sedan Öland i vårt århundrade genomgått en fullständig
kyrklig modernisering.
Det byggnadsmonument, eller rättare byggnadsfragment –
ruinerna af det nyss nämda Sankt Knuts kapell – som
förestående teckning framställer, tillhör ett långt
senare skede af medeltiden, eller den tid, då den
gotiska stilen redan blifvit rådande i norden. Af den
forna helgedomen, hvilken, såsom namnet ger tillkänna,
varit helgad åt martyren Canutus eller Knut, qvarstår
nu blott ena gafvelväggen, samt skiljemuren mellan
koret och långhuset.
Herm. Hofberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
