- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
107

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vak upp! -h- - Under emigrantfärden. Peregrinus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Vak upp!

På lätta vingar buren
från gren till gren,
en vingad sångarskara
i lunden sjunger re’n.

Vak upp, natur, dig smycka
med högtidsskrud!
Snart här är unga våren
och då skall du stå brud!

Vak upp, du blåa källa
och hänryckt slut
uti din famn den himmel,
dig släppt ur fängslet ut!

Vak upp, du späda blomster
och med hvar fläkt
sänd Gud ditt doft som offer:
ditt frida lif han väckt.

Vak upp och svärma, fjäril,
kring äng och lund
och prisa med din sällhet
den Högste för din stund!

Vak upp, du menskohjerta
till ljuflig lott!
Glöm sorgerna, men glöm ej,
att du har vingar fått!

Vak upp, natur, dig smycka
med högtidsskrud,
att menniskan må lofva
med dig den milde Gud!

-h-.


Under emigrantfärden.

Uppe på kullen låg ett gränsfäste och i fjerran syntes
det som om berg och himmel stötte tillsammans. Vidare
och alltjemt vidare gick emigranttåget. Män, qvinnor
och barn voro uttröttade och halft förtviflade af
den ansträngande färden; man klagade hvarandra sin
nöd; det var en babylonisk förbistring i tungomålen,
och ändå förstod man hvarandra så väl. Skulle man då
aldrig nå detta »vestern», detta okända Indian-område,
der man slutligen skulle få slå sig till ro!

Stora lastvagnar, dragna af oxar, förare till häst
och en hvimlande menniskoskara, sådant var det tåg,
som nu drog fram öfver obanade vägar och ändlösa
slätter. Tätt vid en af de eftersta vagnarna gick en
qvinna, som bar sitt barn på ryggen. På den gamla
fädernehyddan långt borta i norden hade hon aldrig
tänkt med så stor kärlek som nu i denna stund, der
hon vandrade bort öfver den främmande jorden. Far,
mor, syskon och vänner hade hon lemnat, skulle
hon aldrig mera återse, och ändå hoppades hon på
ett återseende. Barnet höll om hennes hals och
hon tryckte dess små händer hårdt intill sig; ja,
detta stackars barn, i hemmet hade det varit utan
far, men nu skulle det finna honom! En ljusning hade
kommit öfver qvinnans ansigte, ett leende dröjde några
sekunder på de bleka läpparna och det trötta ögat hade
återfått sin glans. Ja, barnet skulle finna sin far
och qvinnan sin man! Men plötsligen slog en qvalfull
tanke ner i den trötta vandrerskans själ, kallsvetten
sipprade utför hennes panna, benen nekade henne sin
tjenst – tänk om något ondt skulle ha träffat hennes
man, tänk om han vore död! Hvad då? Många månader hade
ju förgått sedan han skref sitt sista bref, deri han
sände den stora penningevexeln för hennes resa – huru
mycket oförutsedt hade inte kunnat inträffa! Hvarför
hade hennes man gifvit sig ut i verlden och dragit
långt bort ifrån henne, hvarför hade han icke nöjt
sig med friden i det gamla hemmet och med den ringa,
men säkra inkomst de der hade egt!

Tårarna började rinna utför hennes kinder, hon gjorde
en våldsam ansträngning för att kunna fortsätta
sin färd, under det hon alltmera försjönk i tunga,
sorgfulla tankar. Då och då vexlade hon några ord med
en man och en qvinna, som vandrade framför henne;
de båda voro visserligen främlingar för henne, men
talade samma tungomål och de funno en glädje i att
trygga sig till hvarandra.

Dagens timmar försvunno en efter annan, solen sjönk
alltmera mot vester och tåget gick allt vidare,
och allt långsammare följde qvinnan med sitt
barn. Slutligen gjorde man halt. De stora dragarne
släpptes på bete och här och der flammade snart eldar,
öfver hvilka grytor puttrade, och utsträckta på
marken hvilade de långväga resande sina
trötta lemmar. Den sorgsna qvinnan satt bredvid
sina landsmän och stödjande sitt hufvud mot handen
betraktade hon sitt barn, som sprang lekande fram
öfver den vågformiga slätten, hvilken lik ett
blomsterhaf böljade omkring henne.

»Ja, när man sitter hemma kan man inte tänka sig alla
de besvärligheter man har att utstå, när man så här
är ute och färdas,» sade den främmande qvinnan, »men
ändå skulle jag inte vilja ha denna resa ogjord;»
och derpå började hon förtälja att hon hade en enda
son och att hon nu var stadd på väg till honom.

»Liksom jag till min man,» svarade den andra qvinnan.

»Nej, om inte gubben min följt med mig, så hade
jag inte vågat ge mig åstad,» och dervid nickade
hennes man emot henne och valkade en stor tobaksbuss
i munnen.

»Se Stina är så okristligt rädd för sjön,» sade han.

»Usch ja,» qvinnan ryste vid blotta minnet af den
svåra sjöresan, »tänk bara på huru vi under däck
voro som packade sillar; det var ju ett elände,
som öfvergår all beskrifning, och det är riktigt
underligt att vi ha kommit derifrån med lifvet. Ja,
ni mins väl sjelf hur det var, vi ha ju delat alla
resbesvärligheter, kära mor Elsa,» fortfor qvinnan
efter ett ögonblicks tystnad, »jag har så ofta tänkt
på att fråga hvarför er man reste sin väg?»

Mor Elsa suckade. Gamla minnen trängde sig på henne,
hon började tala, och det gjorde henne lycklig att
få öppna sitt hjerta och vidröra de bekymmer, som
tyngde hennes själ.

»Anders och jag tyckte visst mycket om hvarandra,»
började hon, »så det var inte för osämjas skull,
han begaf sig bort ifrån mig. Vår utkomst hade vi
så till vida, att vi egde en liten stuga och några
tunnland jord, så att vi kunde föda både en ko och
ett par får. Då vi varit gifta i några år började
grannarne tala om Amerika och huru präktigt och
rart man der kunde få. Nå, det var också många,
som sålde gård och bohag och foro åstad, och Anders
började också tala om att det klokaste man kanske
kunde göra vore att flytta ditöfver. Till en början
hörde jag på honom utan att tro det han hade stor
mening med sina ord. Så gick en tid bortåt och jag
började märka att han, som förr var så glad och lugn,
blef tyst och orolig till sinnes; då kom en dag, på
hvilken han sade mig att det var hans fasta mening
det han härute kunde skaffa sig en bättre utkomst och
att han tänkte sälja allt hvad vi egde. Att råda honom
till något annat var inte att tänka, och för att han
till en början lättare skulle kunna draga sig fram,
blef det afgjordt att han skulle fara före mig. Jag
vill inte tänka på den tid som sedan förgick; än kom
man och talade om huru bra man hade det i Amerika

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free