- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
110

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slottet Penha - Ett ostronskals hemligheter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Mellan de 15 till 1800 fot höga bergspetsarna, som
resa sig nästan direkte ur hafvet, ligger staden
Cintra med det kungliga slottet, som genom sitt höga
och svala läge är väl egnadt till sommarresidens i det
varma landet. Det gamla slottet är en qvarlefva från
musulmanernas herravälde, liksom hela omnejden bär
vittne om deras kultur. I de många påbyggnaderna kan
man läsa en historia om ett stort och rikt folk, ett
rifvet blad ur en epopé af belägringar och strider.

Men skönast, ryktbarast är den milsvida trädgård,
som beskuggar de höga bergen och hvilken man
beskrifver såsom ett förverkligande af Tassos
sköna saga om Armidas trädgårdar, lord Byrons
»Golden Eden». Heliotroper växa högt som murgrön,
geranierna äro tio fot höga och orangerna bilda
verkliga lundar. Jasminen, camelian, myrten, bananen
växa så tätt att dagsljuset knappt förmår genomtränga
det doftande löfhvalfvet, för att belysa de klara
källvattnen, som
leka bland mångfärgad kisel eller fontänerna, som
äro ovanligt stora och talrika. Här och der skymtar
hafvet fram, men djupt under åskådarens fötter.

Midt på detta ofantliga blomsterberg höjer sig
slottet Penha, ett ståtligt palats, som blifvit
uppbygdt på grundmurarna af ett gammalt kloster,
hvilket uppfördes af Manuel, som skref sig »herre
till Guinea och eröfringarna, sjöfarten och handeln
på Ethiopien, Arabien, Persien och Indien.» (Vägen
omkring Goda Hoppsudden hade då nyss blifvit upptäckt
af Vasco di Gama.)

Det är förre konungen, Don Fernando, som sjelf
uppgjort planen och ledt arbetena till denna sällsamma
byggnad, om hvilken en entusiastisk resande, troligen
med afseende å slottets moriskt-götiska stil, säger
att den är djerf som en tysk ballad och luftig,
omöjlig som en saga från Österlandet.



Ett ostronskals hemligheter.

Ett gammalt ostronskal är just ingenting rart att
se på, när ett par maskbon med runda borrhål antyda
att ostran längesedan förmultnat. Och likväl döljer
denna eländiga återstod af en mussla en djup mening
i det enkla och stumma språk, som hennes qvarlefvor
tala. När du läst, hvad jag går att berätta, skall
du få säga, om det icke fanns något stort och
betydelsefullt i det gamla ostronskalet.

I Messinas fästningsgrafvar, på ett af de skyddade,
lugna, varma ställen, der hafsvattnet knappt
märkbart röres, har en mängd sprickor bildats i
muren, emedan bruket lossnat, vattnet ätit sig in i
stenfogarna och hålen ytterligare bearbetats af de
flitiga borrdjuren. I en af dessa springor, en af de
trängsta, som öppnar sig bakom ett hörn i muren, satte
sig ostran fast, då hon måste sluta sitt svärmande
ungdomslif och börja att med ålderns allvar tänka på
att bilda fastare skal; här har djuret förändrat sina
skal, som förut voro temligen lika, så att det ena,
stenhårdt och mer än fingertjockt, blef boningsskal,
det andra tak.

Ostran har lefvat ett långt lif; hon har nära nog
blifvit så tjock och bred som en dugtig hand. Under
detta lif har hon sysselsatt sig med att insupa vatten
genom springan mellan hennes båda skal och släppa
ut det genom fransen; hon har sväljt och smält
de ätbara saker som funnos uti vattnet, har deraf
bildat muskler för sin kropp och kalklameller för
sitt skal och lemnat resten åt hafvet igen. Då och
då födde hon ungar, som gladeligt summo sin väg för
att inom kort omkomma eller, om det gick väl, finna
en passande boningsplats. Hon har sannolikt aldrig
varit sjuk, ty vi se inga spår af ärr i skalet, det
har växt i regelbundna hvarf, och med det innerliga
förhållande, hvari djur och skal stå till hvarandra,
borde väl hvarje betydligare rubbning i det förras
lifsförrättningar hafva utpräglat sig i det senare.

Ostronen växa icke fort, och denna torde väl ha lefvat
ett och annat årtionde innan hennes dödstimme slog;
men när hon dog, bortförde vågorna snart hennes lätt
förruttnade kropp och skalen allena blefvo oförändradt
qvarsittande i sprickan, der ett ihåligt glappande
förkunnade grannarna att huset var tomt. Ostran hade
blifvit en ruin, men ingen ruin, som blir stående
såsom en tyst, allvarlig minnesvård från forntida
dagar, tills den faller tillsammans, utan en sådan,
hvari husvilla kringstrykare inrätta sig, när de
tröttna att lefva under Guds fria himmel.

En liten rödbrun, trådlik mask kom krypande, såg de
perlemorglänsande skalen och, då en svår storm hade
krossat hans gamla hus, beslöt han att här uppslå
sin bostad. Raskt och med en säkerhet, som man knappt
skulle kunna tilltro den klena trådformiga varelsen,
borrar och gräfver han nu, och innan kort har han
urgräft åtminstone så mycket, att han kan skyla
framdelen af kroppen; han stannar icke dermed,
och under det han bonar väggarna i hålet med det förra
borrspånsslammet, tränger han sig oupphörligen framåt,
troligen med tillhjelp af någon sur afsöndring ur
kroppen, som sönderdelar musselskalets kolsyrade kalk,
och har snart inrättat sig en spiralformig håla,
som är mer än tillräcklig för att gömma den smala
kroppen. Detta var nu en mycket behaglig tillvaro, och
Polydora (hennes slägtnamn) kunde med skäl vara stolt,
då hon alldeles ensam bebodde det sköna, glänsande
skalet med ett så lugnt och herrligt läge. Då
och då sträckte hon ut sitt hufvud genom hålans
runda öppning, och lät sina trådformiga känselhorn
behagligt gunga i vattnet, men när en krabba spöklikt
vandrade förbi eller en zebralikt tecknad nattsnäcka
kom ondskefull framkrypande, drog hon sig hastigt
tillbaka, och sedan fingo både de och andra spejare,
som af öde eller kallelse fördes i närheten, se
sig väl fore, innan de kunde upptäcka musselhusets
invånarinna, ty hålan hade sin öppning under ett
utsprång af en af lamellerna, som likt taktegel
sköto ut öfver skalets yta. Näringsämnen tillfördes
mer än tillräckligt af vattnet. När hennes tid kom,
uteblef ej heller föräldraglädjen, och det var en
betydelsefull dag, då Polydora såg det bonade golfvet
betäckt med runda, gula, vackra larver, hvilka lågo
som ett perlsnöre bredvid hvarandra. De små larverna
undergingo snart vissa förändringar, det rörde sig då
och då under deras hölje, som genom en slem-massa var
väl skyddadt för stötar och tryck. Efter några dagar
hoppade de unga djuren ut och började, med den lust
som naturen gifvit dem, att borra sig gångar, hvilka,
utan någon undervisning, på ett förvillande sätt
liknade modrens. En sådan verksamhet hade musslan icke
bevittnat under sina bästa dagar; under och öfver, på
sidorna, öfverallt borrades och bonades och, tack vare
myckenheten af muntra afkomlingar, fanns snart icke
ett ställe i skalet, som icke var mer eller mindre
undermineradt. Kollisioner kunde icke uteblifva,
dertill var konkurrensen för stor; och i trots af alla
medfödda fredliga tendenser, kunde det icke undvikas,
att det gick mången af de unga polydororna som med
mannen, om hvilken sagan berättar, att han om natten,
när han låg i sin lugna sömn, blef helt beskedligt
fastnaglad vid sin säng af en lång borr, som hans
ofvanför boende kamrat borrade ned genom taket.

Men den ideliga gräfningen ledde slutligen derhän,
att skiljeväggen mellan två gångar rasade in,
hvilket gaf en betänklig stöt åt hela samhället i
ruinen. Om också de i saken närmast intresserade
med prisvärdt lugn och kallblodighet uppförde en
ny vägg af borrgrus mellan sig, så bodde man dock
numera icke så tryggt som förut. Bland polydororna
funnos då vissa kälkborgare, som mente tro på, att
de längesedan hade insett, huru osäkert det vore att
bo i dylika grofva ostronskal, de föredrogo för sin
del glattare musslor, om de än icke vore så rymliga,
och ville för sin del visst icke taga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0114.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free