Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett ostronskals hemligheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på sig ansvaret för en ny katastrof; derpå
utvandrade de och kröpo längre in i sprickan för
att möjligen hitta en väg till det land, der det,
enligt deras obestämda föreställningar, skulle finnas
en märkvärdig, fint och fast byggd mussla. Jag vet
icke hvad de mente och icke heller hvad de funno,
ty min uppmärksamhet måste stanna hos dem, som blefvo
sittande qvar i ostronskalet.
De två genom instörtandet af skiljeväggarna
sammansmälta kamrarna hade genom denna olyckshändelse
också erhållit en större dörröppning, som ingen
under villervallan kom sig före att skydda eller
tillmura. Men en terebella, som tillfälligtvis kom
denna väg och ifrigt spanade efter en praktikabel
bostad – en sjöstjerna hade mot vett och vilja
sönderklämt hennes svaga byggnad – blef varse
öppningen, störtade fram helt förtjust och stack
helt ogenerad in sitt breda hufvud; hon såg ingen –
ty invånarne hade, gripna af panisk förskräckelse,
dragit sig undan i de aflägsnaste vrår – och måtte
derför ha ansett huset obebodt, så att hon icke
tyckte sig behöfva göra vidare omständigheter utan
trängde sig helt makligt in. Hon brydde sig föga om,
att hon, för hvar gång hon vände sig, knäckte tak,
golf och väggar i de bonade gemaken, hon hörde icke
en gång de qvarblifna polydorornas ångestljud när
de trängde sig till dörrarna, i oredan bräckte ännu
ytterligare några tak och lemnade flere af sina
dyrbaraste vänner på platsen, några krossade och
styckade, andra lefvande begrafda.
Låtom förhänget falla öfver dessa beklagansvärda
tilldragelser. En serpula, som bodde ofvanpå
samma musselskal i ett litet skyddande kalkhus,
fann morgonen derpå framför dörren en polydoras
bleka hufvud, gräsligt afslitet från bålen. »Här
har någonting händt,» sade hon för sig sjelf, upptog
hufvudet och sänkte det, sorgset rörd, i hafvets blå
djup. Den kloka serpulan hade rätt, ty den lockiga
terebellan bar sig mycket hänsynslöst åt och hade
snart krossat alla de nätta polydorbostäderna, så att
de fredliga invånarne, som icke omkommit, utrymde
sina hålor och följde de förra utvandrarne. Blott
några gamla och svaga blefvo qvar, och Terebella hade
nu rum nog för att inrätta sig efter sin smak. Äfven
hon gladde sig åt sin trygga bostad i den ljufliga
hvita musslan, såsom polydororna en gång gjort;
hon tänkte icke, visste icke annat än att hon måste
finna bostad och föda och att hon ej behöfde skona en
stackars värnlös trådmask! Huru kunde hon ens hinna
tänka på dylikt? Hon måste ju hela dagen ligga i den
breda öppningen och hänga sina lockar ned i vattnet
att beskådas och beundras; hon måste ju uppfånga de
sidoblickar, som sändes henne af stolta fiskar
och krabbor, och slutligen måste hon besvara de
afundsjuka blickarna från mindre lyckliga medbröder,
som bodde helt tarfligt i sprickor och bakom gamla
svampar. Terebellan var med ett ord tillfreds och
önskade blott – nej, hon önskade ingenting, ty det
närvarande var alltför behagligt för att hon skulle
tänka på något framtida eller förflutet bättre.
Hon började tro, att en högre makt (måhända af behag
till hennes vackra lockar?) hade låtit henne hitta
vägen till detta musselhus. Men snart skulle hon
finna, att så icke var.
Under det hon med lockarna hvirflade upp vattnet
framför dörren, så att slamdelar och mångahanda
småkräk infångades deri, uppåt hon de senare och förde
de förra in i sin håla, der det ännu fanns öppningar
att ifylla; men hon måtte derunder ha betraktat sig
för mycket i det speglande vattnet, der hennes bild
darrade så ljufligt, ty hon förbisåg, att ett och
annat smådjur medföljde slammet in i kammaren. Väl
märkte hon efteråt, att väggarna och golfvet började
skakas genom de ofrivilligt inmurades rörelser, men då
klämde hon endast till litet bättre och tänkte icke
vidare derpå. Men plötsligt rörde det sig i väggen,
som om den fått lif, och ur det fina gruset, som föll
till golfvet, framkom en späd liten mask, brungrå som
ung trädbark, smärt och vig. Medan Terebella sof,
släppte han sig sakta ned på golfvet och lade sig,
skönt hoprullad som en orm, i den mörkaste vrån,
öfvertäckte sig så att han icke syntes och födde
sig sedan i all
tysthet af de ämnen, som då och då samlades in med
vattnet. På detta vis låg han i några dagar och växte
mycket fort, icke på bredden utan på längden, så att
han snart såg ut som en konstrikt hopslingrad tråd. Nu
först fick Terebella syn på honom och befallde honom
att gå, men han låtsade som han icke hörde (af naturen
hör han heller icke rätt bra), utan blef liggande
helt lugn, och när hon ändå ville fatta tag i den
uppstudsige för att kasta honom på dörren, spratt
han upp, kastade sig omkring hennes hals och hufvud
och drog några testar af hennes sköna lockar i sina
slingor, så att Terebella helt förskräckt skakade af
sig gästen och lät honom ligga i fred, helst som hon
såg att han icke förde något ondt i skölden, att han
var utan andra vapen än sina slingor och att han helt
beskedligt låg i sin vrå. Dertill bedyrade han artigt,
att han icke önskade annat än tak öfver hufvudet,
till dess han en gång blefve så stor och stark,
att han kunde begifva sig ut i fria hafvet.
Men denna beskedliga mask visste icke sjelf, hvad han
lofvade, han visste icke att han skulle växa mycket
fort och följaktligen behöfva stort utrymme, emedan
han icke i all sin tid kunde ligga hoprullad. Inom
några få veckor var han redan fotslång, men i
sin ungdomliga oerfarenhet hade han likväl intet
undseende för den sköna Terebellas belägenhet,
hvilken knappt kunde röra sig utan att trassla in
sig i hans ringar. På en strid kunde han icke tänka,
och då Lineus Longissimus (så hette den långe) envist
vidhöll den åsigt att de begge mycket väl kunde bo
fredligt tillsammans i den präktiga musslan, och
allt mera obesväradt slog sina ringar omkring henne,
då föredrog Terebella, stolt och kränkt som hon var,
att hellre utvandra än att lida en så obehaglig
och orolig tillvaro, och en klar sommarmorgon, när
hafvet låg lugnt som i en dröm, störtade hon sig
från utsprånget af den henne så kär vordna musslan i
de varma böljorna och sjönk långsamt i djupet, halft
buren af sina herrligt utbredda lockar. Väl hade hon
förtjenat att sålunda utdrifvas ur sin sköna bostad,
men vi älska dock tro, att hon icke föll i gapet på
någon af de tröga sjöstjernor, som lågo och stirrade
uppåt från hafsbotten.
Men hur gick det nu med den långe Lineus? Han blef
allt längre och längre och sysselsatte sig icke med
annat än äta, emedan hans hastiga tillväxt kräfde det,
och sörjde icke det minsta för musselhusets underhåll,
helst som han med sin tilltagande storlek icke kunde
hoppas på att der få någon varaktig stad; men å andra
sidan kunde han icke besluta sig att så tvärt lemna
sitt skyddande krypin, då han väl anade, hvilka faror
han med sin långa lekamen skulle löpa derutanför. Men
slutligen tvangs han dock af ett omutligt öde att
begifva sig ut. I öppningen till hålan, som redan
hade varit skådeplatsen för så uppskakande uppträden,
växte en liten knopp; Lineus såg den, så pass som
han kunde se, emedan han ännu icke hade några ögon
såsom hans höga stamförvandter, utan i stället ett
par violettblå pigmentfläckar, men i sitt sorglösa
fråsseri bekymrade han sig icke vidare om den, menande
att det var en liten svamp, som man blott skulle
låta bilda mera protoplasma, innan man uppåt den;
och dermed lät han den lugnt växa. Ack, huru blef du
icke bedragen, långe Lineus! Hvad du ansåg för en
liten svamp, var ingenting mer och ingenting mindre
än en ascid, ett sträft, hårdt skaldjur, oangripligt
i sitt slag och fruktansvärdt genom den snabbhet,
hvarmed det, fastän ännu ej större än en böna, redan
skjuter biskott i knippor, af hvilka hvart och ett
snart blir ett djur. Med förskräckelse ser Lineus
detta yngel tillväxa, som snart skall omsluta hans
röfvarnäste och qväfva honom sjelf; redan sätta
de honom på half ranson, ty de förtära sjelfva,
hvad vattnet spolar in, och om han icke vill hungra
ihjel, så gäller det en hastig flykt. Han sträcker
ut sig, tränger sig fram mellan ascidernas stenhårda,
sargande taggar, som beröfva honom trefjerdedelar af
hans kropp, och uppnår slutligen med knapp nöd det
fria. Han blir nu en kringstrykare liksom alla hans
kamrater; han har fått dyrt betala för vällefnaden
och får nu vara glad, om han under en sten på bottnen
kan finna så mycket skydd, att ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
