- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
115

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett nutidens underverk. (Om Suezkanalen.) H. af Trolle

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i sjelfva verket ett företag, hvilket genom det
snillrika i sjelfva planen, de mötande hinder som
måste undanrödjas, de ofantliga kapitaler, hvilka till
dess utförande erfordrades, innan denna nya pulsåder
för den indiska verldshandeln nådde en lycklig
fullbordan, blef ett nytt underverk i underverkens
gamla land.

Planen, att genom en kanal förena Röda- och
Medelhafvet med hvarandra och med Egyptens stora
pulsåder Nilen, var ej ny. Redan Strabo omtalar
att en dylik kanal fanns och beseglades strax
före Kristi födelse af en mängd fartyg. Dess bredd
var omkring 150 fot samt tillräckligt djup för de
största fartyg. Seglingen på densamma upphörde dock
775 år efter Kristi födelse, då den igenfylldes på
den regerande kalifen Almansours befallning. Endast
några få lemningar efter densamma hafva påträffats,
och dessa endast emellan Röda hafvet och de så kallade
»lacs amers» (insjöarna).

Omkring ett tusen år derefter, eller då Bonaparte
1798 anlände med franska trupperna till Egypten,
var det, som frågan om dessa hafvens förening å nyo
upptogs. Äran häraf tillkommer en fransysk ingeniör
mr Lepère, hvilken befann sig bland den samling af
vetenskapsmän och lärda som åtföljde expeditionen,
och hvilka män hade ett stort och välgörande
inflytande på egyptiska folkets så materiela som
andliga pånyttfödelse. Mr Lepère betraktade frågan
med fäst afseende såväl på Egyptens egen handel,
som den stora verldshandeln, och föreslog derföre:

l:o) för Egyptens handel en kanal från Suez till
någon af Nilens utgreningar; och

2:o) för verldshandeln en kanal från Suez till viken
Peluse, öster om Nilens delta.

Som mr Lepère delade den då rådande öfvertygelsen om
den betydliga skilnaden mellan Röda- och Medelhafvets
vattenhöjder och den dermed förenade fruktan för
nedre Egyptens öfversvämning, om direkt kommunikation
öppnades dem emellan, var detta förslag framstäldt
mera som en idé, än som ett utförbart arbete, samt
blef också ej allvarligare ifrågasatt förr än mr
Lesseps, sedan man genom tillförlitliga mätningar
funnit vattenhöjderna ungefärligen lika, lyckats
intressera dåvarande vice konungen af Egypten, Said
Pascha, för detta företag. Dessa båda tillkommer
således hedern af detta stora arbete, hvilket utfördes
af ett bolag med 200 millioner francs kapital, och
för hvilket Lesseps var ordförande.

Det erfordrades en Lesseps snille, ihärdighet och
fasta tro på företagets lyckliga utgång, för att
besegra alla de hinder, hvilka politisk egennytta
och småaktig afundsjuka ställde i vägen för kanalens
anläggning och fullbordan. Upptäckten af vägen kring
Godahoppsudden hade dragit indiska verldshandeln
från södra Europas kuster. Medeltidens stolta
handelsrepubliker hade till följe häraf försvunnit;
till Venedig, Genua och Florens etc. strömmade ej
längre Indiens skatter och rikedomar. Ett annat land,
nämligen England och dess kolonier, deribland Kap,
hade gjort sig dem till godo. Det var således helt
naturligt, att det engelska handelsintresset skulle
på allt sätt motarbeta Lesseps förslager. Tidningar
och tidskrifter i detta land framhöllo med
oförtröttadt nit det dåraktiga och outförbara i hela
kanalföretaget, och man förutspådde bland annat, att
öknens flygsand inom kort skulle uppsluka bolagets
millioner.

Följd af öfriga sjöfarande nationers deltagande
och välönskningar, hade emellertid Lesseps,
biträdd af skickliga ingeniörer börjat det
stora verket. Egyptiska regeringen hade, utom
rika penningebidrag, äfven ställt till Lesseps
förfogande en hel armé af fellah’s och araber, 20 à
25 tusen man, att användas vid gräfningen och öfriga
kanalarbeten. Till denna här af arbetare måste nu
anskaffas proviant och drickesvatten, ty man arbetade
i en öken, och genom det ogästvänliga Suez, öknens
sandhaf, rörde sig nu hela karavaner af kameler,
öknens tungt lastade skepp, som på sina ryggar förde
dricksvattnet till arbetarne på kanallinien, hvarefter
det derstädes förvarades i cisterner.

Men all denna transport upptog för mycken tid och
kostnad. Lesseps beslöt att sätta sig i direkt
förbindelse med
Nilen vid Kairo. En så kallad sötvattenskanal gräfdes
och såg sin fullbordan 1864. På denna kanal underhölls
sedermera en jemn kommunikation mellan Kairo och
Suez och blef på samma gång en inkomstkälla för
bolaget och till stor nytta vid transporten af alla
erforderliga så förnödenheter som materiel, äfvensom
för passagerare.

Det var Lesseps förbehållet att inom kort från sin
största motståndare – England – erhålla ett rättvist
erkännande och fira en triumf, som endast synas stora
snillen förbehållna. Vice konungen, Said Pascha,
besökte sistnämde land 1861 och beslöt, att på samma
gång förskaffa sig en engelsk auktoritets utlåtande
rörande det då redan verkställda af kanalarbetet och
om den möjliga utsigten att se det fullbordadt. Han
vände sig till presidenten i civil-ingeniörernas
samfund i London, mr Hawkshaw, med begäran att
han ville personligen infinna sig uti Egypten för
att derefter kunna afgifva en opartisk rapport i
ämnet. Denna rapport slutade med följande ord, lika
hedrande för den mans opartiskhet som afgaf den samma,
som för Lesseps: »Jag finner alla arbetsförslagen
goda och ledande till sitt ändamål. Ingenting gifver
anledning att frukta några svårare praktiska hinder
för deras utförande, och då de en gång blifva
fullbordade, skola de betydligt bidraga till och
underlätta handeln på Indien.»

Lesseps hade segrat. Fullbordandet af den stora
saltvattenskanalen mellan Röda- och Medelhafvet
betviflades numera af ingen.

Arbetet fortgick oafbrutet, och till början af April
1865 hade Lesseps utfärdat en inbjudning till de i
detta företag intresserade länderna att utse ombud,
för hvilka han ville åskådliggöra hvad som allaredan
då var fullbordadt och hvad som ännu återstod att
göra. Den 14 April samlades den internationela
kongressen i Port-Said, utgångspunkten för den
maritima eller sjökanalen vid Medelhafssidan,
hvarefter mr Lesseps förde dess ledamöter till Suez
på den till 5 fots djup färdiga kanalen. Färden
skedde dock ej hela vägen på den blifvande maritima
kanalen, utan till en del på den förut omnämda
sötvattenskanalen. Vid sidan om denna sistnämda går
jernvägen genom öknen från Kairo till Suez.

Samtidigt med kanalarbetena togo hamnanläggningarna
vid Port-Said och Suez sin början. En skildring
af de storartade skeppsdockor, tillgängliga för de
största fartyg, bassiner, vågbrytare m. m., som på
dessa ställen dels äro fullbordade, dels ännu äro
under arbete, skulle upptaga alltför stort utrymme,
hvarföre vi endast här kunna antyda desamma.

Trots alla motgångar och intriger fortgick Lesseps
oafbrutet på den väg han inslagit med afseende på
kanalarbetena. Said Pascha, det stora företagets
kraftige beskyddare, afled i Januari 1863, men
hans efterträdare, khediven Ismail Pascha, som
allt ifrån början visat sig gynnsamt stämd för
kanalarbetet, tog det nu under sitt synnerliga hägn
och beskydd. Engelska sändebudet i Konstantinopel,
sir Henry Bulwer, hade besökt Lesseps på näset och
vid åsynen af arbetets fortgång samt utsigterna för
detsammas lyckliga fulländande yttrat till Lesseps:
»Jag erkänner att man ej längre kan gäckas med er,
utan att man tvärtom måste afundas er. Hvad jag
fruktar för mitt land, är det stora inflytande,
som Frankrike skall komma att förvärfva.»

Denna fruktan gjorde också, att under italienska
kriget en engelsk eskader visade sig utanför
Alexandrias hamn och att samtidigt en befallning
utgick från sultanen till khediven att inställa alla
kanalarbetena. Men den hand, som nyss undertecknat
Villa-Francatraktaten, ville annorlunda. Napoleon,
på höjden af sin politiska makt och storhet, tog
kanalbolaget under sitt beskydd och träffade en
öfverenskommelse med England, som hade till följd
att detta lands styrande lemnade kanalarbetena
fria och oberoende från politikens egennyttiga
vindförändringar.

Från Portens sida erfor Lesseps flere obehag och
mycket krångel, men äfven härutinnan rönte han skyddet
af Napoleons mäktiga ord och lemnades slutligen äfven
från detta håll i fred för alla intriger.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free