- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
119

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hammers museum. -rn.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

olika föremål) och sitt inre värde torde den kunna
mäta sig med de flesta utländska af liknande art,
och en genomvandring af museet måste således hos den
besökande uppväcka det intryck af oöfverskådlighet
vi nyss talade om. Nej, – ty detta museum skiljer
sig ifrån alla dem vi ega i vårt land och äfven från
flertalet af de utländska derigenom att dess plan och
mål varit nya, och att i följd häraf sjelfva samlingen
företer en långt rikare omvexling af ämnen och
föremål, än hvad eljest är fallet. Hammers museum är
kulturhistoriskt och konstindustrielt, såsom det med
lärda termer heter; men hvad vill detta nu säga? Jo,
det har syftat att samla allt som kan i någon mån
sprida ljus öfver den menskliga odlingens början,
utveckling och framgångar, som kan lära oss hur den
eller den husgerådssaken, den eller den slöjden eller
konstfärdigheten tog sig ut i sina första försök,
huru småningom insigter, smak och skicklighet vuxo
till den punkt, der vi nu stå. Jag sade syftat; ty
naturligtvis är ett sådant program så omfattande, att
dess inskränkning faller af sig sjelf. Så t. ex. har
Hammers museum ej tagit någon befattning med råämnena
eller underlaget för odlingen, ej med de kemiska,
tekniska eller i allmänhet naturvetenskapliga yrkena
och deras alster. Ty hvad som först och främst
legat egaren om hjertat var att samla material till
den högre slöjdens och handtverkets, den finare
handaskicklighetens och konstens historia. Och ur
denna synpunkt intager detta museum en så hög rang,
att det djerft kan ställa sig vid sidan af det mesta
som utlandet i denna art förmår uppvisa.

Låt oss nu göra tillämpningen af den nyss gifna
förklaringen. Hvarför skulle således Hammers museum,
i fall ni får tillträde dit, ej på er göra det der
underliga, främmande, kalla, förnäma intrycket, som vi
nyss nämde? Jo, emedan det hufvudsakligen innesluter
föremål, med hvilkas art ni i viss mån redan är
förtrolig förut, saker, som ni merendels sjelf kan
förklara och derför också uppriktigt beundra. Der
har ni prof af utmärkta arbeten från äldre till
nyare tid, konstnärliga skapelser i trä, metall,
sten, glas och alla andra ämnen, som den menskliga
fliten användt eller använder. Är ni krukmakare,
finner ni grekiska och romerska vaser och lampor; är
ni skomakare, så se här kinesiska fruntimmerstofflor
eller dalkarlsskor att skåda och taga till mönster,
om ni behagar. Målar ni tallrikar, finnas några hundra
att välja på; väfver ni tyger, var så god och beundra
dessa medeltidsfasoner, hvilka snart komma att göra
en ny rund kring verlden. Är ni konstmålare, ja,
då vet jag knappt något, af hvilket ni ej kan draga
nytta, och är ni blott en vanlig dödlig med öppet
sinne och vakna ögon – då känner jag ej heller
något, som ej på ett eller annat sätt kan glädja
eller upplysa er, om ni också endast ett par timmar
får sola er i all denna lysande rikedom af former,
färger och – tankar. Den som går likgiltig förbi ett,
fäster sig nog vid ett annat; den som älskar något,
återfinner här i de flesta fall detta något i en eller
annan form. Och den som ej bryr sig om någonting –
ja, han bryr sig säkert ej heller om att besöka ett
sådant museum.

Att besöka Hammers museum? Det är icke så lätt
gjordt som sagdt; och häri ligger utan tvifvel en
bland den inrättningens svaga punkter. Hr Hammer är
sjelf sin vaktmästare och intendent, sin kamrer och
amanuens – det har varit en förträfflig sak å ena
sidan, emedan det säkerligen väsentligt bidragit
till samlingens uppkomst; men å den andra gör det
besök, i synnerhet af ett större antal personer,
bra nog svåra. Denna samling står sedan länge på den
punkt, att hon icke borde vara enskild tillhörighet,
utan offentlig. Fråga har ock varit, ja är ännu, när
detta skrifves, om hon ej skulle kunna blifva det;
men det kapitlet är för allvarsamt och vidlyftigt att
här vidröra, alltså – låt oss tala om något annat,
framför allt något roligare.

Dit räknar jag dock icke en närmare redogörelse för
innehållet af denna betydande samlings alster af konst
och konstslöjd; en kort öfversigt bara skulle säkert
bli alldeles för lång för Familj-Journalens spalter,
och än längre för hennes läsare. Må det vara nog att
nämna, det intet vigtigare område är
alldeles orepresenteradt, många deremot utmärkt väl
eller ganska bra. Den s. k. rena konsten företrädes
genom tusentals olje-, vattfärgs- och glasmålningar,
gravyrer och handteckningar, skulpturer och
byggnadsplaner; konstindustrien genom alla slags
yrkens och slöjders verk, från stenålderns redskap
till de mest utsökta porslin, från bronsverktyg af
enklaste art till guldsmedens yppersta mästerstycken,
från kastspjutet till kanonen, från altarskåpet till
spinnrocken. Ingen sak har varit för obetydlig,
ingen för dyrbar för att här finna en plats – och
just härigenom har allt kommit på sin plats i den
stora odlingskedjan, just härigenom adlas »skräpet»
till en betydelsefull länk i denna. »Det finnes intet
skräp», är en redan uttalad sats, lik en paradox;
men tillägg förklaringen: »skräp är blott en sak på
orätt plats», och vi skola ej längre finna påståendet
så besynnerligt. Och den sanningen har hr Hammer
behjertat mer än många andra; han har gifvit
mycket »skräp» sin riktiga plats – tills knappt någon
plats alls blifvit öfrig för honom sjelf, hvarken i
det stora huset vid Rosenbad eller i Byströms villa
på Djurgården. Och nu står der mången praktmöbel,
mången skön vas eller mången prydlig metallpjes, som
ej längesedan betraktades som »omodernt skräp». Och
så har mycket räddats undan förstörelse eller
undan utländske uppköpares klor – åtminstone tills
vidare. »Ingen vet hvad framtiden bär i sitt sköte»,
heter det ju.

Angenämare och lärorikare än ord kunna bilder
skildra åtminstone det hufvudsakliga i en dylik
samling; men tyvärr fordras för detta ändamål ett
mycket stort antal sådana, och knappast de tre hundra
fotografier, som egaren af Hammers museum låtit utföra
öfver detsamma, torde dertill förslå mer än i någon
mån. Det är således en omöjlighet att på dessa blad
lemna annat än en eller annan erinring från samlingen;
och det är just detta, med hvilket denna gång göres en
början. Anmodad att belysa bilden med några rader,
har jag ej kunnat neka mig nöjet att först tala
med läsaren något om museet och dess betydelse i
allmänhet. Jag befarar blott att det lilla jag haft
att anföra endast alltför ofullständigt förklarat
hvad som borde påpekas. – Men till saken!

Den illustration, söm här föreligger, framställer
ett litet urval af föremål, som tillhört våra
gamla yrkesskrån, denna efter tyskt mönster
bildade organisation, som i mer än två århundraden
inneslöt all handtverksskicklighet i Sverige. Såsom
en historisk inledning, så att säga, till den
konstindustriella afdelningen eger den ej obetydliga
samling skråtillhörigheter, som museet innesluter,
ett ganska stort intresse. Ty dessa välkommor,
spiror, lådor och handlingar lära oss känna lifvet och
sederna, stadgarna och straffen inom dessa fasta och
väl disciplinerade sällskap, hvilka i sammanhållning
och inflytande vida öfverträffade hvad vi nu ega
af ordnar och föreningar af alla slag. Öfverhufvud
var den gamla skråinrättningen med hennes stränga
former och stora fordringar på duglighet egnad
att upprätthålla yrkesskickligheten i en tid,
då tillfällena till fackbildning voro ojemförligt
färre än nu, och då konkurrensens tvång knappt i
nämnvärd mån bidrog att framkalla godt arbete. Men
oafsedt deras historiska intresse, som ligger i
de mångfaldiga inskrifterna och namnskyltarna,
hafva dessa välkommor m. m. oftast ett ganska högt
konstnärligt värde genom det arbete som på dem
nedlagts, och hvilket för efterverlden vittnar om
skråens rikedom och anseende. Ett sådant praktverk som
t. ex. skomakareembetets i Stockholm stora välkomma,
den första till höger af de tre framför lådan ställda,
skulle göra en prydnad för hvarje museum. Det utmärkt
drifna arbetet, i tysk renaissancestil, härrör från
tiden omkring 1600. Sinnrikt bildad är den dernäst i
ordningen: det är, som man ser, trädgårdsmästarnes
i Stockholm välkomma. Andra bland de här afbildade
hafva tillhört bagarne, snickarne, stenhuggarne,
skräddarne m. fl. skrån, mest i Stockholm. Ytterst
märkliga stycken äro de båda »gehörstafvarne»
i form af spiror, samt den vackra kronan, den
senare tillhörig ett fiskareskrå i Tyskland, ett
utmärkt arbete från midten af förra århundradet. Ett
mästerstycke i snickeri åter är den 1726 förfärdigade,
med förträffligt inlagdt arbete sirade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free