Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hammers museum. -rn. - Om kroppsöfningar i fria luften. Af Alex. Zanders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lådan, hvilken förvarar stenhuggareembetets
i Stockholm handlingar. Allt visar, icke
blott att skråen egde myndighet, men också att
konstskickligheten i gamla dagar stod högt, så högt
till och med, att åtminstone i Sverige man ännu med
ett visst vemod kan blicka tillbaka till densamma. Och
dock behöfver man ej vara någon vän af skråtvång och
förbudsskydd för
det! Det är ej god vilja, som fattas våra yrken,
utan goda traditioner, konstnärlig ledning och egen
fackunderbyggnad. Ett konstindustrimuseum med alla
dess många sätt att göra åskådningen lefvande och
fruktbärande – se der hvad som fattas Sverige och
utan hvilket allt tal om konstslöjdens höjande skall
förblifva – munväder!
-rn.
Om kroppsöfningar i fria luften.
Af Alex. Zanders.
I.
Luftens och rörelsens förenade inverkan på lungorna.
"Det är qvaft i sluten kammar,
Der vårt väsen bleknar bort i tvång;
Derför ut bland skogens stammar,
Ut på fältet ibland lif och sång."
Tegnér.
Det finnes, jemte hjernan, ej något vigtigare organ
i hela vår kropp, intet ädlare, intet, som mera
är värdt den omsorgsfullaste vård än lungorna och
deras närmaste granne, hjertat. Der är den kroppsliga
verksamhetens förnämsta säte, liksom den förstnämda
är tankens. För att bibehålla såväl den ena som
den andra och derigenom hela organismen i friskt
tillstånd, äro trenne helsofaktorer de mäktigaste:
diet, rörelse och frisk luft, de tvenne sistnämda
såväl hvar för sig som i förening.
Den ordnade rörelsen eller gymnastiken eger inom sig
den största förmågan att utvidga vår andnings-apparat,
hvars ökade verksamhet derigenom också blir
den förnämsta häfstången för frammanandet af all
styrka och härdighet hos menniskan. Så länge åldern
medgifver kroppsväfnadens förnyande (regeneration)
således vanligen in i en senare ålder, kan denna vår
beundransvärda pneumatiska maskin, som vi väl kunna
kalla lungorna, bäst och naturenligast påverkas af
gymnastikens konst; först derför att denna helsolära
mer än någon annan förmår utvidga rummet, hvari de
ligga förvarade (nemligen bröstkorgen); vidare derför
att syrsättningen genom rörelsen friskare och rikare
tillströmmar blodet och gör detta lifskapital,
hvaraf vi i första rummet hemta vår tillvaro och
kraft, verksammare.
Det ges en gymnastisk-fysiologisk lag, som säger,
att ju mottagligare en väfnad, eller sammanfattningen
af dessa, ett organ, är för den genomströmmande
blodmassans uppsupande, desto mottagligare är
den eller det ock för gymnastisk behandling,
desto mer nytta kan den draga af kroppsöfningarna,
förnuftsenligt ordnade, en nytta, som betydligt ökas
genom dessas verkställande i fria luften; ty hvad
som gäller om blodmassans uppsupande inom kärlen
och förspridning inom muskulaturen och nervrören
– det gäller ock med betydlig likhet äfven luften
såsom ett fluidum samt lungorna som ett mottagnings-
och fördelningsorgan; det gäller till och med dessa
mer, emedan luften är ett finare och på blodmassan
primitift inverkande medium.
Derför är det i ungdomsåren, närmast vid den tiden, då
evolutionerna hos det uppväxande slägtet egentligast
eller åtminstone inom lungorna verksammast försiggå,
då regenerationen är som lifligast der och flerstädes
och blodströmmarna i sammanhang dermed åt hjerta och
bröst som häftigast svalla, det är vårarbetet inom
menniskan som nu begynner (vid 14 - 20:de året) för
sommarens och höstens skördar, och de »lösta floderna»
äro då som mest lösgifna. Det är då också som dessa
ädla inelfvor mest äro i behof af det skydd, som
kroppsöfning kan ge, den lättnad och fördelning af
bördorna, som friska luften i förening med den bäst
af allt kan skänka.
Låtom oss med ett enda kort exempel förtydliga
huruledes kroppsöfningarna i det fria vida
mer gagna oss som helsomedel, än då de utföras
i den qvafva kammaren eller den damhöljda
rörelsesalen! Fysiologien, läran om organernas
förrättningar inom djurkroppen, underrättar oss
om, att vi intaga mer luft under rörelse, än
under hvila; ju bättre afpassad denna är, desto
lättare sker ämnesvexlingen inom väfnaderna,
som just är resultatet af syreförbränningen eller
luftens förening med blodet. Och på den regelbundna
ämnesvexlingen beror, noga taget, helsan och lifvet,
eftersom sjukdom och slutlig upplösning kan sägas
vara oregelbundenheten deri. Aritmetiskt beräknadt
afger en person under rörelse endast genom huden
lika mycket kolsyra på åtta timmar som en person i
hvilande tillstånd på tjugofyra. Förhållandet är
med andra ord som 1:3. Under samma tid afsöndrar
en person, enligt den utmärkte engelske fysiologen
Huxley, 190 ort (816 gram) syrgas. I en sal, der
rörelseöfningar försiggå, stannar naturligtvis en
stor del af den odugliga luften inne och måste derför
återgå i andningsapparaten, hvarigenom blodmassan ej
så deraf förfriskas som ute, der luften förekommer
renare; den brukbara luftarten är i en rörelsesal
snarare uttömd än i ett rum, der inga kroppsöfningar
försiggå. Af detta framgår temligen tydligt af huru
stor fördel det är att under gymnastik kunna vistas
ute och detta allramest då vårt slägte står i blomma
eller är i de uppväxande åren, då, som vi sagt,
den vigtigaste utvecklingen försiggår inom hjerna,
hjerta och lungor, då kongestionernas anstötar äro
som häftigast och framkalla så mångtaliga sjukdomar:
katarrer, milliära tuberkler och lungsot, såväl
i smygande som galopperande former. Det är då som
det uppväxande slägtet, för hvars nytta dessa rader
företrädesvis äro ämnade, mest behöfver renas och
stärkas in- som utvärtes genom gymnastiken i det
fria. Det är vid tiden, som ofvan angifvits för den
vigtigaste af all utveckling, som de bloduppfyllda
lungcellerna och bronchiernas fina kärl så lätt
råka ut för hektikens bleka spöken; det är nu som
bröstorganet behöfver ett af de mest naturliga bland
alla helsomedel till sitt understöd, då de som mest
äro färdiga för sin utveckling, eller på ett bildlikt
sätt taladt, färdiga att anlägga den manliga togan.
II.
Om lefvern och dess förhållande till lungorna.
I samma mån lungorna vidga sig, minskar sig genom
rörelsens inverkan lefverns förstoring och den
fettbildning, som med åren ofta och snart nog göra
sig märkbara på ett rätt besvärande sätt. Lefvern
är bland annat ett slags förrådskammare för de
underhållsmedel, blodbildningen behöfver. Ju raskare
eller fullkomligare nu det intagna bränslet (luftens
syre) använder förrådet inom lefvern genom rörlighet
i luften sjelf, desto mindre qvarligger då i sjelfva
förråden, hvilkas utrymme derför äfven indrages, så
snart behofvet minskas, emedan naturen, rätt vårdad,
ej belastar sig med något utöfver behofvet eller
mot sitt eget höga ändamål. Utrymmet för det både
till sitt läge och sin förrättning lägre organet
står således i full öfverenstämmelse med organet
ofvanom mellangärdet <I>(diaphragma)</i> eller det ädlare
»en trappa högre upp»: åtgången och tillgången är med
andra ord i proportion till hvarandra. Skönast se vi
detta förhållande angifvet i de ungdomliga formerna,
dem gymnastisk konst utbildat till manlig styrka,
i det höga brösthvalfvet med den smärta medjan eller
bältestaden, hvilande öfver muskelrika länder och
spänstiga ben.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
