Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hotellgrannarne. Teckning af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Af guld och silfver har den rumlarn
Ej nånsin egt i sina dar
En smula mer, än den der tumlarn,
Som gått i arf från farfars far.
Den bugtig var och mistat glansen,
Jag mins det väl se’n forna år;
Men – den kröp in på assistansen,
Och ännu der den pjesen står.
Fins något qvar af Thures kläder?
Jo, ett par byxor utaf skinn,
Igenom hvilka alla väder
Helt obehindradt spelat in.
Den västen der och den der fracken
Knappt äro värda en pris snus:
Låt fönstret upp, vräk ut på backen
De gamla paltorna burdus!
Nu komma vi till husgerådet:
Två välbehållna bränvinsmått.
Hvad mer? – Ett skåp: om man ser på det,
Så duger det till bränsle blott;
Dernäst en säng, som saknar botten,
Och sist ett bord, som ej kan stå.
Med undantag af bränvinsmåtten,
Slikt skräp ej här värderas må!
I björnar, som från alla kanter
Begett er hit att fiska guld!
Här fins det säkert ej kontanter,
Som svara emot husets skuld.
Låt se likväl! ... man kan ej veta ...
Bryt lådan upp! ... tag hit en dyrk! ...
Nej, hur man inuti må leta,
Fins, ta mig tusan, ej en fyrk.
Ej mycket var det här att skörda,
Med alnslång näsa står en hvar;
Men Thures minne vi dock vörda:
Han var ändå en treflig karl.
Till Bacchus vandrom hela klungan,
Och drickom der för Thures skull!
Der skola hjertligt vi besjunga’n
Och ge vår hyllning åt hans mull.
Fr–
Hotellgrannarne.
Teckning af Sylvia.
Sällan har jag träffat en så glad och sorglös själ
som Julius Wilson. Det var en sommarafton, då jag
var stadd på ett tillfälligt besök på Barseholm, der
han är boende med sin familj, som jag lät undfalla
mig en förmodan om att var Herre tycktes ha skonat
honom mera än månget annat menniskobarn från lifvets
vedervärdigheter.
»Drag inga slutsatser,» sade han och höjde sitt
punschglas; »derför att min lada och min börs varit
fulla och jag alltid kunnat skratta åt ett godt skämt,
så ...»
»Så?» upprepade jag och följde hans blickar, som
hvilade på solljuset, hvilket bröt sig mot de gröna
träden under balkongen, dit vi dragit ut ett bord
med en förfriskningsbricka, som bildade en förtrolig
samlänk mellan våra stolar.
»Min vän, det fins ingen hund, som icke någon gång
får sig ett rapp!»
»Men du är nyligen och lyckligt gift, du är rik,
du har ...»
»Hvem klagar också nu?» afbröt han. »Maria är en
engel! Ja, die traurigen Tagen sind vorbei! Men inte
må du tro, att jag endast behöft sträcka ut handen,
för att taga min lycka på hyllan. Du småler och
synes tvifla på mina sorger? Jag har aldrig öppnat
mitt innersta för någon menniska förr, men min själ
har jag inte lust att plåga dig med min historia,
liksom du så ofta plågar folk med dina ...»
»Topp, i händelse du tillåter att jag vid påkommande
behof får använda dina jeremiader!»
»Nå ja, det kan gå för sig, om du inte vill rita af
mig, så att jag precis blir en visa i granngårdarna,
och, så du, mitt riktiga namn får du heller inte
peta ut!»
»Härtill samtyckes!» Och jag klingade med honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
