- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
123

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hotellgrannarne. Teckning af Sylvia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Af guld och silfver har den rumlarn
Ej nånsin egt i sina dar
En smula mer, än den der tumlarn,
Som gått i arf från farfars far.
Den bugtig var och mistat glansen,
Jag mins det väl se’n forna år;
Men – den kröp in på assistansen,
Och ännu der den pjesen står.

Fins något qvar af Thures kläder?
Jo, ett par byxor utaf skinn,
Igenom hvilka alla väder
Helt obehindradt spelat in.
Den västen der och den der fracken
Knappt äro värda en pris snus:
Låt fönstret upp, vräk ut på backen
De gamla paltorna burdus!

Nu komma vi till husgerådet:
Två välbehållna bränvinsmått.
Hvad mer? – Ett skåp: om man ser på det,
Så duger det till bränsle blott;
Dernäst en säng, som saknar botten,
Och sist ett bord, som ej kan stå.
Med undantag af bränvinsmåtten,
Slikt skräp ej här värderas må!

I björnar, som från alla kanter
Begett er hit att fiska guld!
Här fins det säkert ej kontanter,
Som svara emot husets skuld.
Låt se likväl! ... man kan ej veta ...
Bryt lådan upp! ... tag hit en dyrk! ...
Nej, hur man inuti må leta,
Fins, ta mig tusan, ej en fyrk.

Ej mycket var det här att skörda,
Med alnslång näsa står en hvar;
Men Thures minne vi dock vörda:
Han var ändå en treflig karl.
Till Bacchus vandrom hela klungan,
Och drickom der för Thures skull!
Der skola hjertligt vi besjunga’n
Och ge vår hyllning åt hans mull.

Fr–


Hotellgrannarne.

Teckning af Sylvia.

Sällan har jag träffat en så glad och sorglös själ
som Julius Wilson. Det var en sommarafton, då jag
var stadd på ett tillfälligt besök på Barseholm, der
han är boende med sin familj, som jag lät undfalla
mig en förmodan om att var Herre tycktes ha skonat
honom mera än månget annat menniskobarn från lifvets
vedervärdigheter.

»Drag inga slutsatser,» sade han och höjde sitt
punschglas; »derför att min lada och min börs varit
fulla och jag alltid kunnat skratta åt ett godt skämt,
så ...»

»Så?» upprepade jag och följde hans blickar, som
hvilade på solljuset, hvilket bröt sig mot de gröna
träden under balkongen, dit vi dragit ut ett bord
med en förfriskningsbricka, som bildade en förtrolig
samlänk mellan våra stolar.

»Min vän, det fins ingen hund, som icke någon gång
får sig ett rapp!»

»Men du är nyligen och lyckligt gift, du är rik,
du har ...»

»Hvem klagar också nu?» afbröt han. »Maria är en
engel! Ja, die traurigen Tagen sind vorbei! Men inte
må du tro, att jag endast behöft sträcka ut handen,
för att taga min lycka på hyllan. Du småler och
synes tvifla på mina sorger? Jag har aldrig öppnat
mitt innersta för någon menniska förr, men min själ
har jag inte lust att plåga dig med min historia,
liksom du så ofta plågar folk med dina ...»

»Topp, i händelse du tillåter att jag vid påkommande
behof får använda dina jeremiader!»

»Nå ja, det kan gå för sig, om du inte vill rita af
mig, så att jag precis blir en visa i granngårdarna,
och, så du, mitt riktiga namn får du heller inte
peta ut!»

»Härtill samtyckes!» Och jag klingade med honom.

*



I.

Det är en åtta år sedan, började han, då jag reste
ner till Göteborg, för att göra upp en större
spanmålsaffär. För en landtbo, som jag, erbjuder
stadslifvet alltid något nytt, och det är rätt
uppfriskande att då och då spatsera på gatstenarna,
titta in i butikerna och möta vackra flickor ... Ja,
jag ber dig vara god och observera, att jag endast
talar om förgångna tider! Nå, som jag hade den oturen
att icke träffa de köpmän, jag strax efter ankomsten
till staden sökte, så kände jag mig nästan som ett
villande får. Det var en qväfvande värme denna
eftersommar, och för att få någon svalka begaf jag
mig ner till Skeppsbron. Friska vindar fläktade
från elfven och gjorde kajen till en någorlunda
angenäm promenadplats. Mellan balar, fastager och
tunnor klef jag således fram. Det var mig ett verkligt
nöje att betrakta detta rörliga lif med dess vexlande
taflor. Man lastade i och ur fartyg, ångare rökte,
en sådan lade just ifrån land, och viftande näsdukar
och en och annan borttorkad, förstulen tår talade om
»afsked», medan man ett stycke derifrån trängdes för
ett »välkommen». Detta senare gällde passagerarne på
ångbåten »Kronprinsessan Louise», hvilken nu långsamt
närmade sig stranden.

Bland de resande, som skyndade från denna båt öfver
landgången, voro också tvenne fruntimmer, ett äldre
och ett ganska ungt, kanske knappa tjugo år. Utaf
den skara, som väntade på bryggan, fanns ingen som
helsade dem eller tycktes skänka dem någon synnerlig
uppmärksamhet. Det låg nyfikenhet i de blickar,
hvarmed den äldre damen såg sig omkring, medan hon
ackorderade med en bärare om ett par koffertar. Hon
talade danska och hade temligen svårt att göra sig
förstådd, då flickan med några svenska ord hjelpte
henne till rätta.

Jag stod en bit ifrån dem. De, liksom jag, voro
troligtvis främlingar; det fanns således ett visst
samband emellan oss.

Från vidare funderingar i denna väg rycktes jag dock
snart, ty en fetlagd herre stötte mig åt sidan, rusade
andfådd förbi och fram till en blek, beslöjad qvinna,
hvilkens händer han varmt och trohjertadt fattade –
detta var en bild från den husliga härden och den
äktenskapliga sällheten. Då jag vände mig bort från
detta par, hade de båda resande, som först fäst min
uppmärksamhet, redan försvunnit. Nya scener mötte
mina ögon: der ropade en herre en förlupen hund;
der fick ett fruntimmer en knuff i ryggen af en
nattsäck, så att hon snafvade på sin långa klädning;
der trippade en liten flicka, hållande i handen en
uppspänd parasoll, hvilken hennes bonne förmanade
henne att hålla för ögonen, eftersom solen sken i dem;
der flanerade några herrar med cigarrer i munnen,
under det de lorgnetterade alla dem förbipasserande
damer, yttrade witzar och anmärkningar till hvarandra
och skrattade högt.

Omsider följde jag med denna ström och var snart
på en af Hamngatans breda trottoirer. Då jag vek
in på Vallgatan, hörde jag bakom mig ett lätt rop,
liksom framkalladt af någon förskräckelse; jag såg
mig om och varseblef åter de båda resande fruntimren,
som nyss anländt med Prinsessan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free