- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
124

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hotellgrannarne. Teckning af Sylvia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Louise. Gatan var temligen folktom, och jag kunde
icke upptäcka orsaken till den häftiga sinnesrörelse,
som var tecknad på den unga flickans bleka ansigte.

»Det var han,» sade hon, »låt oss dröja här några
sekunder.»

Det låg en bön i hennes röst, en oro i hennes
blå ögon, ett vemod öfver hennes läppar. Måhända
tycker du det var indiskret, att jag orörlig
stannade framför henne, men jag hade likväl nog
lefnadsvett att vända mig så, att det såg ut som om
jag betraktade några uthängda fotografiporträtter,
utan att jag ett ögonblick släppte de båda fruntimren
ur sigte. Dessa voro dock så upptagna med sina egna
tankar och känslor, att de icke det ringaste syntes
akta på, huru jag behagade fördrifva min tid. Så
förgingo några minuter. Då vidgades plötsligen
den unga qvinnans ögon, ett rosendoft föll öfver
hennes panna och kinder, hon tog ett steg framåt,
men hejdade sig hastigt. På samma gång flögo mina
ögon spanande omkring. Der kom en gammal, tarfligt
klädd man ut från en läderbod. Kunde det väl vara
han, som väckte den djupa sinnesrörelse, hvilken
stod tecknad i flickans ansigte? Ja, det fanns intet
tvifvel! Det var uteslutande på honom, de stora blå
ögonen hvilade. Men hvilket samband kunde det väl
finnas mellan honom i denna luggslitna rock och henne
i den frasande sidenklädningen?

Den gamle gick framåt, bärande ett paket i sin
grofva hand, och utan att se hvarken till höger eller
venster; nu vek han om närmaste gathörn, flickan tog
samtidigt härmed ut några steg, och så stod hon åter
stilla och såg efter honom tills han försvann in på
en tvärgata.

»Hans hår har blifvit alldeles grått,» sade flickan
med vek röst.

»Mitt hjerta, det är ju naturligt att åren förändra!»
svarade den äldre. »Men hvar i all verlden ha bärarne
tagit vägen? Tänk om de ...»

»Åh nej, de ha säkert redan hunnit med koffertarna
till Stadt Hamburg.»

Dessa ord träffade mina öron, då jag med ryggen vänd
mot de båda fruntimren ännu tycktes vara upptagen
med att betrakta porträtterna. Stadt Hamburg! Således
skulle de bo under samma tak som jag, ty det var till
nämda hotell, jag blott för få timmar sedan låtit
bära min nattsäck.

Det var egentligen den tillfälliga sysslolöshet, hvari
jag befann mig, som först fäst min uppmärksamhet
vid dessa qvinnor; nu kom också ett visst
intresse härtill. Flickans blå ögon tilltalade
mig, och vemodet kring hennes mun väckte mitt
deltagande. Möjligtvis skulle detta icke varit så
stort, om den sinnesrörelse, hon nyss visat, hade
gällt en ung elegant, men som sakerna nu stodo,
fann jag ett nöje i att följa henne, under det jag
erkänner, att jag hyste ett svagt hopp om att komma
i närmare beröring med henne.

Detta syntes ödet dock på intet sätt vilja gynna;
ty ehuruväl de båda damerna bodde i rummet N:o 7,
och således endast af förstugans bredd voro skilda
från den lilla areal, jag för stunden kallade hem,
så förblef dagen i ända deras dörr hermetiskt
tillsluten, utom vid de tillfällen, då den lilla
uppasserskans släpande volangklädning flög öfver deras
tröskel. Någon tålig natur har jag just ej. Derför,
efter att ha tillbragt en eftermiddag med min dörr på
vid gafvel, och mig sjelf placerad midtemot densamma
på en soffa, med en tidning för ögonen och öronen
lyssnande spända på hvarje buller utifrån, så kastade
jag min sommarpaletå öfver mig och vandrade ut. Jag
fann samtidigt härmed att ögon visserligen kunna vara
vackra och att jag kanske icke så snart skulle få se
ett par på en gång så djupa, tänkande och strålande
som de blå globerna i N:o 7, men att det kanske ändå
varit enformigt nog och till och med något dåraktigt,
att, på sätt som nyss skett, fördrifva min tid. Ja,
det ideella minnet af ett par glänsande flickögon var
visserligen rätt bra, men det reella i en biffstek,
frisk luft och motion var dock ännu bättre.

Följande dagen, om jag icke precis glömt tärnan med
»de blå», var jag likväl så upptagen af de affärer,
som fört
mig till staden, att jag icke kunde fördrifva en
enda minut i mitt rum med att lyssna efter hvad mina
grannar företogo eller möjligtvis tänkte företaga
sig. Således, efter en verksam dag och en glad
afton, kom jag hem efter midnatt. Då jag passerade
förbi de båda resande damernas dörr, silade en svag
ljusstrimma ut derifrån; de voro följaktligen vakna
och hade kanske också kommit sent hem. Ett svagt ljud,
liksom om någon suckat eller snyftat derinne, trängde
ut till mig; jag stannade lyssnande några ögonblick,
men der var åter tyst som i en graf. Jag gick in till
mig; hvad rörde det mig egentligen, om det behagade
någon af mina grannar att gråta? Tårarna fälldes ej
för mig, jag kände det med tillfredsställelse. Ja, Gud
vare lofvad, ingen hade fällt tårar för min skull! Jag
hade kommit i en sådan sinnesstämning, att jag började
ransaka mitt inre. För mina tankar framställde sig
min salig mor. Stackare, hon hade blifvit sviken i
sitt hopp att få se mig, efter några års vistande
vid universitetet i Upsala, bära en viss liten hvit
mössa! Månne hon gråtit deröfver? Anfäkta! Jag var
i denna stund färdig att plugga i mig hur mycket
matematik och filosofi som helst – ja, min vän,
i händelse jag haft några böcker, så hvem vet! Men
allt hvad jag egde i tryckt väg var det välsignade,
torra tidningsbladet, som ännu låg qvar på soffan,
der jag sjönk ner i nesligt medvetande om att ha
blifvit »kuggad» samt att vår Herre icke just gjort
mig till något ljushufvud. Till min blygsel får jag
dock erkänna, att den ångerfulla sinnesstämningen
öfver ett måhända ej alltid väl användt förflutet
bortdunstade för mig lika hastigt som perlorna i ett
champagneglas, och jag återfick med detsamma mitt
goda lynne. Ja, jag har alltid haft en viss talang
att inför mitt samvete advocera till min fördel och,
oafsedt det ledsamma att stå ensam i verlden och
det att jag ej hade någon lärdom, måste jag dock
erkänna, det jag hade tillräckligt vett för att i
rattan tid plöja min åker och berga mitt hö, så,
rödja, hösta och lägga i träde, och de »saliga döde»
hade lemnat mynt åt mig på kistbottnen och en präktig
egendom. Hvad kunde jag mera begära af lifvet? Var
jag icke verkligen lycklig? Jo! Anfäkta, att någon
kunde vara olycklig! Huru skulle väl detta kännas? Jag
tänkte på flickan med de blå ögonen: månne de nyss
gjutit tårar? och var detta af sorg?

Under dylika betraktelser hade jag tändt en
cigarr. Röken hvirflade omkring, glädtig och blågrå,
öfverst bland hvirflarna visade sig ett blondt
flickansigte, som log och försvann. Det är ändå
kuriöst här i verlden: om en tunn mur behagar skilja
två personer, kan det ibland vara precis detsamma som
om hela jordklotet låg emellan dem. Cigarren smakade
mig icke mer, morgongryningen bröt in, och ändtligen
fann jag det vara tid att sofva.

Den första person, jag följande dag mötte i förstugan,
var det danska fruntimret, som resklädd utträdde från
sitt rum. Den unga, blåögda flickan följde henne ner
för trapporna, men utan att vara klädd i hatt och
sjal. Skulle hon således ensam stanna qvar?

Nerkommen på gatan, gjorde jag mig ingen brådska. Lik
en dagdrifvare, med händerna i fickan, betraktade
jag huru man i en droska instufvade en koffert och
derefter huru den danska damen tog plats, sedan hon
tryckt den blonda flickans händer. Med ett »Gud vare
med dig, Ingeborg!» rullade vagnen bort, och flickan
försvann upp i trappgången. Jag rusade efter henne
och hann nätt och jemt att på öfversta trappsteget
trampa på hennes långa, släpande klädning. Det var
naturligt, att jag bad om ursäkt, och jag tror, att
jag mumlade något om en herre i brun rock, som jag hade
en så oerhörd brådska att träffa inne i mitt rum. Ett
»skadar inte» och en liten förvånad blick skänkte hon
mig dock innan vi skildes. Jag blef, min själ, så glad
häröfver, att jag var färdig kasta min hatt i taket,
och slående min dörr på vid gafvel samt mig sjelf
andlös ned på soffan, fattade jag ett fast beslut att
icke vika från min plats förrän jag återsett henne.

Knappast voro tio minuter förgångna innan hon åter
utträdde, klädd till promenad. Att jag följde efter
henne kan du väl förstå. Det bar öfver stadsgatorna
ut i allén, förbi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free