- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
125

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hotellgrannarne. Teckning af Sylvia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Haga och till Breda vägen. Till en början gick hon
mycket fort, men småningom saktades hennes steg,
derpå stod hon stilla, gick åter en bit, stannade
igen och vände så om, men såg sig ofta tillbaka. Ej
en enda af hennes rörelser undföll mig, ty jag hade
vikit in i en motsatt allé, der jag utan att bli
bemärkt kunde observera henne. Väntade hon någon,
som icke kom? Hade hon ett bestämdt mål för sin
vandring? Huru härmed nu än må ha förhållit sig,
så sammanträffade hon ej med någon, utan begaf sig
direkt till hotellet igen. Derutanför möttes vi,
ty jag hade slagit in på en tvärgata. Jag lyfte på
min hatt, hon gaf mig ett halft igenkännande ögonkast
och en tillstymmelse till helsning.

I förstugan träffade jag en uppassare, som lemnade
mig en biljett, hvilken omedelbart derpå ryckte
mig ut i affärslifvet. Jag aflägsnade mig dock
icke utan starka funderingar på att tända eld på
hotellet, rädda den blonda flickan och på så sätt
åstadkomma ett närmande mellan henne och mig. Utaf
detta och andra lika förnuftiga förslag, som rusade
omkring i min hjerna, kan du ungefärligen fatta min
sinnesstämning. En feberaktig otålighet hade gripit
mig, och så fort sig göra lät, skyndade jag bort från
de göromål, som hindrade mig ifrån att stå vakt eller
spela spion utanför N:o 7.

Att jag återtog min gamla manöver med tidningarna
var klart, liksom att jag minst tio gånger ringde
på uppassaren, egentligen för att göra en fråga
efter min vackra granne, men utan att få öfver mina
läppar andra ord än sodavatten eller bäjerskt öl. När
efter ett par timmar min väntan var stegrad till en
hög grad af nervös otålighet, förnam jag lätta steg
i trappan. Mitt hjerta klappade, blodet rusade mig
till hufvudet, jag kunde icke misstaga mig, det fanns
blott ett par satinkängor i verlden med en sådan liten
harmonisk knarrning. Jag störtade ut i förstugan med
föresats att tilltala henne, att åtminstone säga
det vädret var vackert eller att Göteborg var en
särdeles välbyggd stad; men allt hvad jag förmådde
var blott att fatta i ringklockan, för att möjligtvis
åter låta den stackars uppassaren traktera mig med
något svalkande. Men denna föresats blef ej heller
utförd; flickan hade, som sagdt, passerat förbi mig,
då stannade hon och, kastande en tveksam blick bort
till mig, sade hon:

»Jag ber tusen gånger om ursäkt, men ...»

Hon kom icke längre. Tårar störtade ur hennes ögon,
och hon tryckte näsduken mot ansigtet. Detta var
ytterst blekt. Upptagen med mina egna känslor märkte
jag först, när hon tilltalade mig, hennes skälfvande
läppar och upprörda utseende.

»Ack, för all del gråt inte så,» sade jag i det jag
gick ett steg emot henne, med en viss förskräckelse
öfver, att hon upptäckt den hemliga uppmärksamhet,
jag egnat henne och att hon nu tog tårarna till hjelp,
för att undanbe sig densamma.

»Det är mycket djerft,» började hon med hastig och
osäker röst, »att jag på detta sätt tilltalar en
obekant, för att anhålla om en verklig tjenst ...»

»Mitt namn är Julius Wilson,» sade jag, och tillade
något om att hon blott behöfde befalla, för att jag
genast skulle rusa i döden.

»Så farligt är det väl inte,» inföll hon med ett
leende, men ännu med skimrande perlor i de långa
ögonfransarna. »Men det är en stor tjenst, jag vill be
er bevisa mig. Jag har ingen här, till hvilken jag kan
vända mig för att ... med ett ord, jag står så ensam
i verlden,» åter smögo sig några tårar öfver hennes
kinder, »och just derför behöfver jag ett skydd.»

Hon teg några sekunder. Solstrålarna föllo ner genom
fönstret i den svängda trappan, lekte öfver henne
och kastade guld i det blonda håret, belyste skarpt
hennes späda ansigte och slutade med att glittrande
falla öfver den luftiga sommardrägten. Det var
en ljus och strålande bild af ungdom och fägring,
och skuggorna tycktes blott vilja falla der hon icke
fanns. En underlig förlamning hade betagit mig, det
var med möda jag gjorde en rörelse till tecken att
jag hört henne.

»Jag känner er visserligen inte,» började hon åter
tveksamt, »men vi äro grannar och ...»

»Och jag har trampat sönder en af era klädningar,»
inföll jag.

»Åh, en obetydlighet!» Ännu en gång sväfvade ett
leende öfver hennes ansigte, men med plötsligt allvar
fortfor hon: »Men, i alla fall, huru föga jag än må
ha sett er, så är ni ändå på sätt och vis en af mina
äldsta bekantskaper här i staden, hvilket gör att
jag vågar be ...»

Hon tystnade, en rodnad betäckte hennes panna och
kinder och, vridande och vändande på parasollkryckan,
återtog hon: »att ni tillåter det jag i eftermiddag
under en tio minuter får utge er för att vara min
bror.»

Den känsla, detta oväntade förslag väckte hos mig,
återspeglades på mitt ansigte, ty hon sträckte ut sin
lilla handsk-klädda hand och lade den med en svag
tryckning på min arm. »Tänk inte illa om mig! Jag
försäkrar er heiigt, att den lilla komedi, jag ber
er spela, har ett godt ändamål.»

När hon började tala, hvem kunde då väl drömma om
att hon skulle be mig blifva hennes bror!

»Nå, vill ni hjelpa mig? Förutsatt att ni nu genast
kan disponera er tid.»

Hvad kunde jag annat svara än ja på en fråga,
framställd med så mycken tvekan och blyghet?

Fördelen var ju alltid på min sida. En bekantskap,
börjad på detta sätt, öppnade den bästa utsigt till
en blifvande förtrolighet, och ehuru, sanningen
att säga, brodersrolen icke särdeles anstod mig,
så var den dock bättre än något af de förslag, jag
sjelf uppgjort för att stifta den så efterlängtade
bekantskapen med min vackra okända.

»Vill ni då vara god och följa mig!»

Jag skyndade in efter min hatt och ställde mig derpå
till den unga damens förfogande. Jag genomvandrade
vid hennes sida de få gator, som förde bort till
Trädgårdsföreningen. En och annan gång tilltalade jag
henne. Hon var fåordig, förströdd och uteslutande
upptagen af sina egna tankar. Af det allvarliga
uttrycket i hennes ögon och hennes kinders blekhet
märkte jag att den orsak, som vållat vår föregifna
slägtskap, mera tillhörde tragediens än komediens
område.

Med stor nyfikenhet motsåg jag utvecklingen af det
äfventyr, hvari jag blifvit invecklad. Efter att
ha passerat några slingrande gångstigar, på hvilka
några barn sprungo lekande omkring, vek min vackra
granne af till höger, der en lummig syrénhäck förde
upp till en prunkande blomsterkulle.

»Vill ni vara god och säga till den person, som kommer
att möta oss här, att ni, ehuru sådant vore rättast
och bäst, inte vill neka honom att tala med er syster;
men att ni hoppas, att detta samtal skall vara det
sista han söker.»

Jag skulle just fråga hvarför hon egentligen beviljade
ett sådant, eftersom det tydligt syntes vara henne
så motbjudande, när från en närbelägen sidoallé en
temligen högväxt och smärt man med raska steg närmade
sig. När han fick sigte på oss, stod han plötsligt
stilla en sekund, fortsatte derpå med samma lätthet
sin gång, under det han med en viss otålighet slog
mot gräsvallen med sin fina promenadkäpp. Att denne
man var den väntade tredje person, med hvilken dramat
skulle utageras, betviflade jag icke: jag märkte
det på den lilla handens sakta skälfning, som ännu
fortfor att vrida och vända parasollen, jag såg det
på purpurn, som brann på min följeslagerskas ansigte.

Vi voro nu alla tre helt nära hvarandra. Medan vi så
stodo stilla några ögonblick, uttalade jag de ord,
som nyss blifvit mig inlärda, och detta med sådan
häftighet, att flickan helt förvirrad blickade upp
till mig.

Han lyfte på hatten, tydligen öfverraskad och
missbelåten öfver min närvaro.

»Vänta mig här, Julius,» sade hon, »vi gå blott dit
upp på kullen.»

Julius! Så hade hon sagt! Jag sjönk ner på en bänk,
nästan andlös och bäfvande af lycka. Men den försvann
plötsligt. Ja, mitt namn, hvad mera? Hon hade ju egt
tillräcklig sinnesnärvaro att spela det systerliga
parti, hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0129.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free