- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
126

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hotellgrannarne. Teckning af Sylvia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfvertagit, jag hade ju sjelf presenterat mig, och hon grep
i luften det första bästa namn hon träffade
på, och att detta just var mitt, hade jag hennes goda
minne att tacka för, ingenting annat.

Under det samtal hon, ohörd af mig, hade uppe på
kullen, satt jag orörligt stilla. Jag tror icke
att detta räckte öfver en qvarts timme, men jag
vågar påstå att det var de längsta femton minuter
jag någonsin upplefvat. Mina ögon följde hvarenda
af de båda samtalandes rörelser och en gång, då han
fattade hennes hand, knöt jag mina fingrar krampaktigt
samman. Jag sysselsatte mig så ihärdigt med att stirra
på dem, att i min hjerna brändes in hvarenda skugga,
som ifrån träden darrande föll öfver dem, medan de
så gingo fram och tillbaka, ifrigt samtalande med
hvarandra. Det var ett af dessa samtal, som afgöra
öfver ett helt lif. Jag bäfvade för utgången: att
denna icke skulle vara utan inflytande på mitt eget
öde, kände jag klart.

Huru jag hatade denne man, hvars ögon jag blott några
sekunder mött! huru hans eleganta figur, små hvita
tänder och fina mustascher föreföllo mig vara ett
non plus ultra af skönhet, och huru jag sjelf kom
till korta vid den jemförelse, jag började uppdraga
mellan honom och mig!

Månne hon älskade honom? Om hon det gjorde, hvarför
skulle jag då, som en befryndad hedersvakt, följa
med? Hvarför hade hon dragit mig in i detta halfva
förtroende, som dock kanske alltid skulle ha sin
mystiska slöja öfver sig? Huru betraktade hon mig?
Var det hennes mening att i mig se en maskin, en
kulissprydnad, färdig att flyttas åsido, när scenen,
som utagerades framför mina ögon, vore slutad?

Huru han blickade på henne! Nu lutade han sig ned och
kysste hennes hand – ja, om de skildes, så skildes
de som vänner, det kunde jag intyga, i händelse man
fordrade mig på ed. Derpå tryckte hon näsduken för
ögonen – att hon då ständigt hade de der tårarna
till hands! – Huru stilla och lugnt hennes ansigte
ändå var – jag kom ovilkorligen att tänka på en
hvit daggbestänkt törnros. Ja, se på henne, beundra
henne! Du vet icke att kalken gömmer en mask, hvars
namn är falskhet, och jag sitter här ett lefvande
bevis på den.

Det var med bittra känslor, jag fortfor att betrakta
henne. Jag tror till och med att jag önskade det hon
skulle störtat sig i hvilken fara som helst, hellre
än att visa sig vara falsk; åtminstone vet jag med
visshet det jag var färdig att beskylla henne för att
vara en listig intrigant, hvars högsta nöje bestod
i att föra folk bakom ljuset.

Ändtligen tycktes dock afskedsstunden slå fullt. Hon
aflägsnade sig, icke en enda gång seende sig tillbaka
och undvikande den plats, der jag ännu satt qvar. Jag
reste mig nu upp och gick flickan till mötes. Skada
att jag icke helt och hållet kunde tro de vackra blå
ögonen, som nu blickade emot mig!

»Tack,» sade hon och räckte mig handen, »jag skall
aldrig glömma den beredvillighet ni visade, då ni,
utan att göra en enda fråga, följde en för er alldeles
obekant person, som vågade vända sig till er med en
begäran, hvilken hardt nära liknade en nyck.»

»Kan man då också gråta af nyck?»

Hon såg på mig.

»Är ni ond?» sade hon.

»Hvad skulle jag väl ha för skäl dertill?» svarade
jag glädtigt, för att dermed dölja den bitterhet, som
den sist förflutna fjerdedelstimmen samlat i min själ.

»Derför att ni kanske tänker illa om mig. Jag
försäkrar er dock, att den lilla list, jag nyss måste
använda, var nödvändig, och fastän ni kanske aldrig
kommer att erfara hvilken stor godhet ni visat mig
och vi måhända aldrig mera sammanträffa, så kommer
jag alltid att med tacksamhet minnas denna stund.» Hon
böjde sitt hufvud och räckte mig handen till afsked.

»Men ni har sagt mig, att ni står temligen ensam
i verlden,» skyndade jag att säga; »kan jag derför
inte få passera som ett slags stöd, jag menar, kan
jag intp vidare vara er
till tjenst? Är det så nödvändigt, att vi nu säga
hvarandra farväl för alltid?»

Hon syntes tveka, öppnade läpparna, men slöt dem
lika hastigt. Under det vi talade med hvarandra,
hade vi hunnit till den lilla syrénhäckens slut.

»Antag till exempel,» sade jag och stannade,
»att mannen, som nyss lemnade er, icke är
så fullt öfvertygad, som ni tror, om mitt
broderskap ... hvad då? Ni, som jag, är
resande här i staden: så länge ni kommer att
dröja, vore det måhända bäst att fortfarande
låta det der blodsbandet gälla mellan oss.»

»Åh nej, nej, det går aldrig an! Jag skall söka närma
mig någon annan, som ...»

»Som kommer att intaga min plats.» Jag lyfte min hatt,
beredd att lemna henne.

»Jag ser ni tänker illa om mig ... Så får ni inte
lemna mig, då vill jag förr säga er hvem ...»

»Nej, för all del, jag vill visst inte tilltvinga mig
något förtroende. Min mening var blott att hemställa
till er om jag inte yttermera på något sätt kunde
gagna er.»

»Ni är mycket god, men ...»

»Låt mig nu inte göra er ledsen!» bad jag, och för
att jaga bort det moln som beslöjade hennes ögon,
tillade jag leende: »Ett gammalt ordspråk säger:
’tillbjuden tjenst blir lätt försmådd!’ Jag vill nu
inte längre uppehålla er ...»

»Ni får inte gå!» afbröt hon häftigt, »det vill säga:
jag ber att ni måtte stanna! Låt oss sätta oss här
på bänken. Vår bekantskap har börjat under egna
omständigheter, och ni kan kanske ha rätt att fordra
en förklaring. Jag skulle genast ha gifvit er den,
om jag icke varit rädd att härigenom förlora er goda
tanke, ty denna förklaring måste också beröra de
orsaker, hvilka föranledt en djerfhet, som ...»

Hon tystnade och gaf mig en flyktig blick, hvarvid på
hennes ansigte upplågade en mörk purpurglöd, hvilken
blott småningom åter försvann under samtalets lopp.

»Jag ber er hjertligen,» det var nu min tur att
afbryta, »om det ni kan ha att säga på ringaste sätt
skulle smärta er, så låt oss välja ett annat ämne.»

»Att vara menniska är att vara egoist,» svarade hon
med ett svagt försök att le, dock utan att lyfta sina
blickar från klädningsfållen, på hvilken de hvilade,
under det de små cirklarna, som hon med parasollen
skref i sanden blefvo helt darrande och otydliga;
»och då jag nu förtror mig till er,» fortfor hon,
»sker det derföre att jag icke försmår tillbjuden
tjenst, och den skall ni måhända icke vägra, när jag
sagt hvarom den handlar. På broderskapet återigen har
jag alldeles inga spekulationer, och sjelf skall ni
säkerligen vara bäst belåten dermed, när ni får höra
min historia.»

Hon talade i en ton af antagen glädtighet, liksom
för att dölja hvad som rörde sig inom henne, och
återtog efter ett litet uppehåll:

»Ni får emellertid ha tålamod om jag kommer att gå
temligen långt tillbaka i tiden, ty det är nödvändigt
att ni riktigt skall känna det förflutna, om ni skall
kunna bistå mig.»

Hon tystnade. Det var så stilla omkring oss och genom
häcken silade en och annan solstråle och kastade
flygtiga ljusglimtar öfver sanden vid våra fötter.

»Bertha Doug,» började hon, »är den enda, jag hittills
förtrott mig till, hon har alltid varit god, och jag
har haft henne kär som en mor. Då hon skulle resa
från Köpenhamn, följde jag med henne, men hon var
tvungen att fara vidare, och jag stannade qvar här,
i hvilken afsigt skall ni strax få höra.»

»Jag är född i en af förstäderna här. Min far är
handtverkare och lefver ännu. Det var till honom
jag tänkte närma mig, när jag sade er att jag skulle
söka ett annat skydd. Men jag är emellertid oviss om
detta skall lyckas, ty han kan inte förlåta att jag
en gång lemnat honom ... lemnade honom i hemlighet,
utan att han på ett par års tid fick veta hvart jag
tagit vägen. Detta var ett stort fel, men jag vill
uppriktigt säga er sanningen, den är allt hvad jag
eger att använda som ursäkt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free