- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
127

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hotellgrannarne. Teckning af Sylvia - Logogryf. A-st.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Knappt fem år gammal förlorade jag min mor. Min
far lär mycket ha sörjt henne, hans lynne blef efter
hennes död sträfvare än förut och, religiös ända till
svärmeri, förbjöd han mina barnsliga lekar, kallade
dem syndfulla och satte i stället för dockor andliga
skrifter i mina händer. Detta stillasittande lif,
under grubblerier öfver mystiska och för mig alldeles
obegripliga satser gjorde mig så tung i hufvudet,
att jag derunder vanligtvis som ett godt barn somnade
in. På detta sätt öfverraskade mig min far många
gånger, och jag hörde honom litet emellan kalla mig
en »huggormars afföda». För det tvång han både till
kropp och själ ålade mig, tog jag min skada igen så
fort han vände ryggen till. Vid sådana tillfällen
for jag omkring som ett yrväder, grannarna skakade
på hufvudet åt mina upptåg och kallade mig vilddjur,
galgfågel, eller något dylikt. Men ingen gaf mig dock
sådana tillmälen som Erik Widholm, en halfstor gosse,
hvilken under dessa fristunder var mig ett verkligt
plågoris. Då jag läste mina aftonböner, undantog jag
honom alltid från den förlåtelse jag uttalade mot
andra medmenniskor och långt ut på nätterna kunde jag
ligga vaken för att fundera ut försåt, hvarigenom
jag skulle få honom att ramla utför trappor, eller
halka på gårdar, eller om inte ett ämbar vatten,
behändigt uthäldt öfver honom, skulle förstöra hans
nya helgdagskläder.

»Han tycktes emellertid ha förkänningar om de
faror, som i denna väg hotade honom, ty han bröt
hvarken sina ben, eller fick en enda vattendroppe på
sig. För min del hade jag icke en sådan tur och ofta,
för att slippa att bli blåslagen af honom, fick jag
lemna i sticket en handfull hår eller ett stycke af
min klädning.

»Emellertid växte jag upp och var snart så stor, att
jag kunde sköta de sysslor, som förekommo i hemmet,
men jag fullgjorde dem icke med glädje, kanske mest
derför att jag då också var tvungen att passa upp
Erik Widholm, hvilken inträdt i lära hos min far,
bakom hvars rygg vårt lilla krig fortgick med
oförminskad ifver. Det hjelpte ej att jag klagade
på honom, Erik gick ordentligt i kyrkan och hade
dessutom förstått ställa sig så väl, att allt hvad
jag fick till svar af min far var en axelryckning
eller en skarp tillsägelse att uppföra mig höfligt
mot alla personer, som vistades i hans hus, och att
han afskydde sqvaller i hvad form som helst.

»Detta var en tidpunkt, då jag kände mig verkligt
olycklig. Rätt ofta kastade jag afundsjuka blickar
på de varelser jag ansåg vara bättre lottade än jag,
härunder drömmande om
granna kläder, lekar och nöjen, kunskaper och
talanger. Af dessa senare tycktes mig ingen kunna
uppväga den att spela piano och sedan att kunna
sjunga dertill. Mången gång undrade jag om icke jag
också hade röst, och det roade mig ofta att ta den
djupaste ton jag förmådde och sedan den högsta. Jag
hade öra för de sånger, jag en och annan gång kom till
att få höra, och gnolade dem sakta för mig sjelf, men
vågade aldrig sjunga ut oftare än jag var alldeles
ensam. En gång vid ett sådant tillfälle stod jag i
förstugan och sjöng, så att det gaf eko, då plötsligt
en handklappning afbröt mig. Helt förskräckt stod jag
i begrepp att springa min väg, då ett stort lockigt
hufvud skymtade fram uppe vid trappan. ’Charmant! Da
capo, lilla näktergal! Ack, signora, ni sjunger som
en engel!’ ropade på danska det stora hufvudet,
hvilket satt på en klen och spenslig kropp. Jag
hade aldrig sett en så löjlig och sprättaktig figur
förr, och det var med möda jag kunde låta bli att
skratta. ’Genera er inte, skratta ut!’ sade han,
’jag är van att se damerna småle mot mig. Och inte
att undra på, motsatsen skulle mera förvåna Gerardi,
första och enda komikern vid Bandolinska sällskapet,
hvilket i afton för första gången ger en konsert på
Lorentzberg. Signora Lärka, vet ni hvar det möblerade
rum är att hyra, som står annonseradt i tidningarna?’

»Jag visade honom en trappa högre upp. Emellertid
aflägsnade han sig icke genast, utan fortfor på samma
egendomliga tätt att tala till mig om min röst,
frågade hvem jag var o. s. v., och efter ett par
minuter hade han ungefärligen reda på det som jag
nyss berättat er.

»’Har ni aldrig tänkt draga nytta af den gudagåfva,
försynen skänkt er?’ frågade han vidare. ’Hvad skulle
ni säga om att bli en stor sångerska?’

»Jag hade aldrig tänkt på något sådant, men dessa hans
frågor tände ärelystnaden i min själ, och hela dagen,
hvad jag än måtte företaga, genljödo dessa hans ord
i mina öron.

»Från denna dag träffade jag honom ofta, och efter
tre veckor var jag beredd att följa med Bandolinska
sällskapet till Köpenhamn för att låta herr Gerardi
bilda mig för den stora konst han, med ögonen i taket,
så lifligt beskref. Tvånget i hemmet, jemte begäret
att se mig om i verlden och att sjelf förvärfva det
dagliga bröd, hvilket jag oupphörligen förklarades
ovärdig att äta, voro hufvudorsakerna till att jag
hemligen lemnade min far. Och nu, herr Wilson, nu
vet ni hvad jag varit: rätt och slätt sångerska på
ett kafé.»

(Forts.)


Logogryf.

Skön, som lifvet i sin knoppning,
mild, som vestans stilla flägt,
ljuflig, som hvar ny förhoppning,
klädd i grönt – en kostlig drägt –,
efterlängtad och värderad
som en älskad vän och gäst,
blir hvart år jag inviterad
till en känslohögtidsfest.
Kölden jag ur hjertat jagar
och från jorden likaså;
Bore brummar och beklagar
sig deröfver – det får gå!
När ej fuktig slöja hindrar
mig att le, långt skönare
då mitt varma öga tindrar
än det stoftbekajade.
Sommarn ser mig gladt försvinna,
hösten får mig icke se,
vintern skall mig aldrig finna,
tiden plär mig afsked ge.
Runor sex i skölden bär jag,
fostrad af en god natur –
Till din tjenst pro forma är jag
med hvad du kan få derur:
Ingen flod, men något annat,
lutande ditåt likväl;
hvad ju klockan, när hon stannat
icke sägas kan med skäl;
liten lekfull nymf, som krusar
ytan gå den svala sjö
och vårt öga ofta tjusar
för att ila bort och – dö;
hvad kan mildt och bistert vara,
fult och vackert likaså,
mot vår helsa krig förklara,
när det oss sig smyger på;
rofdjur glupskt i nordantrakter;
instängd plats i staden vår;
mätare för skilda makter,
när dess skala man förstår;
ljufligt budskap: barn af tiden,
uti ljus och luftig drägt;
fredlig gömma undan striden,
för ett hjerta, mindre käckt;
"kjoltyg" i finurlig mening:
en och annan vid hvarann;
många dagar i förening
till ett helt, som snart försvann;
vigtigt instrument för alla
som balans förstå sig på;
hvad den tid vi månde kalla,
som vi nu upplefva få;
hvad vi noga böra taga
om de späda plantor små,
liksom gifva ät de svaga
som ej sjelfva det förmå;
hvad vi då dem hjertligt böra
och på ett förståndigt sätt,
såsom goda men’skor göra,
då sin pligt de fatta rätt;
hvad man måste, som det heter,
om man något vinna vill;
hvad i versmått hör till meter,
som reson hör rimmet till;
hvad. går före tysta natten,
kommer efter äfvenväl,
öfver både land och vatten,
fram för kejsare som träl;
hvad är mer än fult sig visa
uti handling, skick och sätt;
hvad man goda högt bör prisa,
sky de sämre rätt och slätt;
hvad med skäl kan sägas vara
kärnan uti dagligt bröd;
hvad man nog kan måttet, bara
man har lust och – öfverflöd;
fult för menniskan att blifva,
passar bättre för en hund;
färg, den åren mäktar gifva,
när de ila, stund vid stund;
hvad jag nu i hast att sluta
logogryfen, då jag ser
att – en ringa del att pruta –
mig till buds står föga mer.

A-st.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free