Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Gustaviana. Karaktersbilder af Onkel Adam (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fröken Gustaviana.
Karaktersbilder af Onkel Adam.
VI.
I staden.
Femton år hafva förflutit. Vi träffa ej mera
friherrinnan Beata Gyllenbrand i den blomsterprydda
salongen på Brandstad. Det är snart tolf år sedan
baron Gustaf dog i Milano och tre sedan baron
Sigurd förkylde sig på en jagt och flyttade in i
familjegrafven.
En annan fideikommissarie, kusins son till baron
Sigurd, innehade Brandstad och hade gjort så många
»förbättringar», att stället ej ens på afstånd liknade
det gamla Brandstad.
Den »nye» baronen kunde aldrig nog tala om Sigurds
bakvända styrelse och framhäfva den sanningen att han
berott af sin inspektor, och den nya friherrinnan
hade slopat allt det, som friherrinnan Beata gjort
för att försköna rummen.
Friherrinnan Beata bodde nu i en närbelägen småstad i
fyra små rum, som visst voro enligt hennes smak prydda
med blommor och några lemningar af den forna prakten,
men hvilka togo sig helt underliga ut i de små rummen.
De gamla riksrådena, presidenterna och generalerna
med lockperuker och ordensband och de mörka ögonen,
som följde en hvart man gick, hade fått stanna på
Brandstad och prydde nu korridorerna; ty på en del
af våra stora egendomar ha ättefäderna på senare
tiden fått vistas i fria luften i korridorerna i
stället att sitta i qvalmet från någon marmorprydd
kamin. Om de gode »herrar och män», som många och
långa timmar suttit modell för en målare, kunnat ana
en dylik förnedring, så hade de icke låtit afbilda
sina drag. Efterverlden är ej värd att man låter
måla af sig, ty den roar sig att plocka bort sjelfva
grundvalarna till sin egen storhet.
Det lilla huset i staden egdes af friherrinnan
Beata, som dock fann skäl att hyra ut så många rum,
hon kunde undvara, ty hennes förmögenhet var
mycket knapp, troligen till följe af en planlös
hushållning. Inspektor Grönling var deremot en
förmögen man och åtnjöt allmän tillgifvenhet och
aktning.
Baron Sigurd slumrade stilla i sin graf, som just
ingen oroade med tårar.
Friherrinnan Beata hade åldrats mycket; men bredvid
henne och under hennes vård hade den lilla stadens
vackraste flicka vuxit upp. Det var fröken Gustaviana.
Ingen motsade, att hon från barn vuxit upp till en
ädel och skön jungfru med rosiga läppar och kinder
purprade som törnrosens ljusa blad. De vackra,
lifliga ögonen strålade af förstånd och godhet, och
man visste, att fröken Gustaviana var talangfull och
ändå duglig för det praktiska lifvet; men sällan
såg man den hulda flickan, som vanligen satt vid
sitt arbete, gömd af jalusierna, och som nästan
icke umgicks med någon annan än sin fostermor, vid
hvilken hon med tacksamhetens starkaste band var
fästad. Friherrinnan gick sällan ut och behöfde det
icke. Om aftnarna satte sig Gustaviana vid pianot
och spelade för henne, just de stycken, hon helst
ville höra, eller roade henne med läsning då det
så bar till.
Den lilla staden erbjöd också högst få offentliga
nöjen. Sällan förirrade sig ett teatersällskap dit,
och då alltid af det tarfligaste slaget, liksom
skådespelshuset var särdeles klent och genomskinligt,
fastän det på entreprenad blifvit bygdt för sitt
ändamål.
Friherrinnan hade, som vi veta, ett lifligt
lynne, men tillika någonting storartadt i sina
åsigter. Lifligheten gjorde att hon gerna följde med
sin tid och med intresse gjorde sig förtrolig med
de idéer och händelser, som oupphörligen vexlade
om under det helas framåtskridande. Alla dessa
vexlingar äro ej annat än det dofva bullret, som
förråder att vagnen är i gång, hvilken än som kör
den eller på hvad sorts väg den än går.
Hennes goda hufvud och kunskaper samt äfven hennes
börd och de anspråk denna ställt på hennes person
gjorde att hon älskade att bedöma allmänna frågor,
hvaremot de mindre begafvade ensamt sysselsatte
sig med småsaker och grannarna. Det passade således
ganska väl för henne att vid denna tid pressen som
bäst arbetade upp sig till en makt.
Gustaviana fick derför två gånger i veckan
(ty oftare gingo ej posterna den tiden) läsa
stockholmstidningarna och höra friherrinnans omdömen,
som i den tiden voro frisinnade, men nu skulle anses
för antediluvianska. Det hufvudsakliga var dock,
att friherrinnan fick något gladare och bättre att
tänka på än jemförelsen mellan hennes nuvarande fyra
rum och de trettioåtta, hon haft att disponera på
Brandstad, eller den lilla täppan med syrenhäcken,
som hon hade nu, jemförd med Brandstads trädgård och
stora park. Detta ombyte smärtade henne, men hennes
stolthet förbjöd henne att säga det. Hon klagade
aldrig, men blef retlig och mycket lätt orättvis,
när dylika tankar kommo.
För allt detta voro de inre samhällsfrågorna och
den yttre politiken goda afledare. Man kunde till
exempel vredgas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
