- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
130

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Gustaviana. Karaktersbilder af Onkel Adam (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

på spanjorerna eller turkarna i stället för på den nye
fideikommissarien på Brandstad och hans friherrinna,
som vände upp och ner på allt.

En annan liten omvexling erbjöd korrespondensen;
men bref kommo sällan och ännu mera sällan af något
annat innehåll än de vanliga fraserna och om att
Sara och Metta och Ann-Kristin Gudi lof mådde bra,
men att lilla Greta haft påssjuka.

Dock, Gustaviana fick då och då bref, som hon bröt med
synnerlig hastighet. De voro från moster Ljung, hennes
första vårdarinna. Dessa bref uppläste hon alltid
högt för friherrinnan, för »mamma», och då alltid
med synnerlig tonvigt alla underrättelser om Axel
Ljung, lekkamraten, som studerade till läkare. Någon
gång hade mamma Ljung bifogat ett originalbref från
sonen, hvilket då alltid innehöll helsningar till
friherrinnan, »»vördnadsfulla»» naturligtvis, och till
Gustaviana med namnet understruket. Detta var något
mer än vördnadsfullt och anmärktes aldrig, fastän
Gustaviana med glädje såg den der understrykningen
af sitt namn.

Hvarje gång Axel tagit en ny examen och skred fram
mot sitt mål, hade Gustaviana den glädjen att höra
»mamma» Beata uttömma sig i beröm öfver »den snälle
gossen», »den raske ynglingen» och så vidare.

När Gustaviana skref till moster Ljung, så helsade
äfven hon och strök under namnet Axel; ty hon anade,
liksom det allt kunde hända, att Axel fick del af
originalbrefvet.

Det var en afton, tidningarna hade kommit och
Gustaviana skulle läsa högt.

»Nå, hur går det för polackarna?» frågade
friherrinnan. »Gud låte dem segra öfver de råa
ryssarna!»

»En min kusin, en hygglig gosse, vacker som en dag
och tapper som en medeltidsriddare, ja, en riktig
adelsman, sådan han bör vara,» sade friherrinnan
och lade från sig sin söm, »blef ihjelskjuten
af de der ryssarna år 1808 och dog ärofullt på
slagfältet. Döbeln omnämde honom i sin dagrapport
till kungen, som sade: ’Skada på yngling!’ ja, det sade
han och med tårar i ögonen, ty det sade hofmarskalken
Tunderfelt, som sjelf var närvarande. Må polackarna
slå ner dem allihop intill sista man!»

»Men, mamma, der finnas många, som ha hustru, barn
eller mödrar hemma,» sade Gustaviana.

Friherrinnan fick stora ögon, teg några ögonblick,
bet sig i läppen och sade: »Ja, men de äro ryssar
i alla fall. Fortsätt!»

»Artikeln fortsättes nästa post.»

»Hm, så få vi väl vänta då,» yttrade friherrinnan
med så otålig ton, att man tydligen märkte att hon
gjorde nödvändigheten till en dygd. »Der är väl
annat då?» frågade friherrinnan.

Gustaviana ögnade nedåt sidan.

»Hvad i Guds namn går åt dig? Du bleknade nyss som
ett lärft, och nu blef du plötsligen röd som en pion?»

»Åh, ingenting,» sade Gustaviana; men handen
darrade, och slutligen kastade hon ifrån sig bladet
och föll i sin mors armar. »Mamma! mamma! Axel
kommer hit ... hit, mamma ... han är utnämd till
stadsläkare här!»

»Gud ske lof! Jaså, han kommer hit... du höll rent
af på att göra mig altererad,» sade friherrinnan,
klappande sin flicka på de gullgula lockarna och
kyssande henne på pannan.

-

VII.

Doktor Ljung.

»Och så stor och stark du är, min kära Axel,»
sade friherrinnan, betraktande den ståtlige mannen,
som småleende stod framför henne.

»Och tant kände genast igen den forne gossen, som
lekte med och till en del uppfostrade sin lilla
kusin. Men hvar är Gustaviana? äfven hon har väl
vuxit och blifvit stor och vacker? ty så säger man,
mycket vacker.?»

»Ah ja, Gud ske lof, hon är icke så vacker, som
hon är snäll. Jo, Gustaviana är ute i staden,
och om herr doktorn och stadsläkaren vill veta det,
så köper hon zefirgarn af en stockholmare, som kommit;
ty här kan man ej få några vackra schatteringar.»

»Jag riktigt längtar efter att få se Gustaviana;
femton, sexton år göra mycket; jag är gamla karlen,
tretti år, tant; en man i staden, om ej i staten.»

Axel Ljung, stadsläkaren, var ganska riktigt
nära trettio år gammal och en hygglig karl eller
yngling. Han hade varit ute på kommenderingar
till sjös och hade således sett åtskilligt
och hade dessutom af naturen goda anlag för
sällskapslifvet. Hans blå ögon voro så glada och
redliga och hans leende så naturligt, att man ej
kunde låta bli att följa honom, åt hvilket håll han
ville leda samtalet.

Detta var alldeles i friherrinnans stil; just sådan
skulle en »hygglig» karl vara, öppen, glad, bekant
genast, utan besvärande krus; men med förmåga af
obesvärad artighet eller detta mellanslag af salongton
och, hjertlighet, som är så intagande.

Friherrinnan omtalade sina öden, som ej just
voro lysande, och kunde naturligtvis icke riktigt
undertrycka sin ledsnad öfver att det nya herrskapet
på Brandstad vändt upp och ner på alla hennes
anläggningar och flyttat ut de saliga riksrådena
i korridoren. »Brandstad är,» så slutade hon
sin redogörelse, »icke mera en gammal adlig borg
med vördnadsvärda minnen, utan ett hotell för
profryttare.» Också var den nya friherrinnan
köpmansdotter.

Axel var uppfostrad i den nya tiden och kände ej så
som friherrinnan; men han förstod dock att allt detta
var naturligt i hennes läge. Han lönade berättelserna
med att skildra sina resor och de gamla, originela
professorerna, som vid den tiden ännu representerade
den gamla lärdomen och pedanteriet. Ännu då kunde
man icke riktigt förstå, att en professor bar sig
åt som en vanlig menniska, eller att hans frack såg
ut som en grosshandlarfrack, eller att nordstjernan,
han bar, var fästad med rosett; ty den skulle som en
pendel hänga på fracken; det var professorligt. Men
dessa originaler började förefalla allt mera roliga
och utgjorde goda ämnen för berättelser och skämt.

Den unge doktorn och friherrinnan voro inbegripna i
lifligt samtal, då Gustaviana, blossande af den starka
rörelsen och äfven af vintervinden, inträdde. Hon
stannade tvärt och neg förlägen.

»Gustaviana! det är Axel Ljung, din kusin och
lekkamrat i förra tider.»

Axel hade stigit upp och gjorde en stum bugning, hela
hans salongvana förslog icke att nu göra honom talför.

Det hade händt honom som det händer alla. Han hade
omöjligen kunnat föreställa sig Gustaviana annorlunda
än som ett barn – större naturligtvis, ty det sade
honom förståndet, men ändå något när i samma stil,
som den der lilla femåringen, han vallat, eller
den åttaåriga, som han vid ett besök i hemmet råkat;
men det var ingenting ditåt.

Gustaviana var en flicka just i sin skönaste blomning
med ett förtjusande drag af klokhet och godhet.

Ynglingen stod der öfverraskad och förlägen. Stort
bättre stod det ej till med Gustaviana, som föreställt
sig någonting pojkaktigt och nu fick se en ståtlig
ung man.

Men qvinnan finner sig alltid snabbare än mannen. Hon
räckte ut den fina handen mot Axel och sade:
»Välkommen, Axel, min gamle lekkamrat och ledare;
du har svårt att känna igen mig; men,» tillade hon
leende, »jag kunde nog föreställa mig hur en höglärd
doktor skulle se ut.»

Förtrollningen var löst och Axel sade skrattande:
»Ser jag då så höglärd ut, jag?»

Snart var samtalet i full gång. De begge unga hade
så många gemensamma minnen och Axel så mycket nytt
att berätta, att timmarna flögo undan som minuter.

Gustaviana gjorde i ordning en liten thésupé,
naturligtvis med Lovisas tillhjelp.

Lovisa? – Ja verkligen, vi ha ej ännu sett till henne;
men det var en flicka fastän redan inom trettitalet
– en fattig torparflicka från Brandstad, hvilken
friherrinnan vid sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free