- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
131

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Gustaviana. Karaktersbilder af Onkel Adam (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

flyttning tog med sig som springflicka och som nu
var upphöjd till riktig piga, hushållerska och
»allt i allom» hos friherrinnan; en trogen själ
och fliten sjelf, men ur stånd att säga annat än
»friderrinna» och »fröken Jana», hvarjemte hon talade
om »repeterade» hus och »schinangt» folk. Nog af,
stora anlag för bildning hade hon icke; men var
trogen in i döden och i oupphörlig sysselsättning
till husets bästa.

Gustaviana hade väl gjort en mängd försök att lära
Lovisa uttala utländska ord eller namn riktigt;
men förgäfves.

»Fröken Jana» blef fröken Jana och »friderrinnan» fick
behålla sin titel; ty ingen ville direkt rätta henne,
emedan detta skulle gjort den goda själen ondt, hon,
som så gerna, så gerna ville vara till pass för sin
friherrinna. Sådan var Lovisa.

»Är han en riktig doktor? en sådan en som botar folk?»
frågade Lovisa sedan den främmande gått.

»Ja, Lovisa, han är en riktig doktor och stadsläkare
här.»

»Åh, är han det? Han ser så snäll och rar ut, så inte
är han en sådan varg, som gamle fattigläkaren, som var
en riktig tvärvigg, fastän han var mycket snäll. ’Åh,
grina inte,’ sade han till mig, när han med sin otäcka
knif klyfde fingret på mig då jag hade onda bettet;
’hvad är det att grina åt?’ Jo, han skulle känt hur
det smakade; men annars så var han på det hela en
beskedlig och hjelpsam menniska, och många fattiga
fingo sjuksoppa från hans kök. Nej, då såg doktor
Ljung – Axel vet jag – ut som en englaskepnad. Jaså,
han är en riktig doktor; men jag mins honom som bara
skolpojken, och det var inte ur mannaminne.»

Efter den dagen kom doktor Ljung ofta på
besök hos friherrinnan och var alltid glad och
vänlig. Friherrinnan kunde aldrig nog berömma honom;
men Gustaviana var i det fallet mera enstafvig och
förbehållsam.

»Det är obegripligt,» sade slutligen friherrinnan,
nära nog förargad, »att du knappt har ett godt ord att
säga om Axel; och han är ändå en den hyggligaste unge
man jag sett, dessutom kunskapsrik. Hvilken verkan
ha icke hans droppar, och så smaka de drägligt, ja
rätt uppfriskande. Jag mins nog salig doktor Mogrens
’styrkande elexir,’ som var sådant, att sjukdomen
utdrefs af bara förskräckelsen för botemedlet; men det
var så seden i gamla tider. Nu är det annat, tack vare
läkarne i Paris, som sköta förnämt och fint folk.»

»Men jag är ju vänlig mot Axel.»

»Vänlig mot din egen kusin? ja, det är verkligen något
att tacka för. Vänlig? skulle du kanske vara ohöflig
mot den hyggliga karlen? Maken får du leta efter,
kära Gustaviana.»

Sanningen att säga, så var friherrinnan sjelf skulden
till att Gustaviana fann sig blyg och besvärad i Axels
sällskap. Den unga flickan kände instinktmessigt att
»mamma» ville ställa till något, och det gifves intet,
som så misshagar en god flicka, som dessa afsigter
och detta styrande och ställande, som mammorna ibland
roa sig med.

Men »mammas» påminnelser att Gustaviana skulle
visa sig mera förekommande mot sin kusin och forne
lekkamrat verkade på långt när ej så mycket, som den
beskedliga Lovisa; ty hon blef allt mera förargad
på doktorn.

«Jag kan aldrig begripa hvar han har ögonen. En sådan
treflig menniska, och så går han och ser ut som det
onda året. Vore det ruter i honom, så sade han väl
något; men han är en ’fleper’; ja, fröken Jana, jag
säger att han är en ’fleper’ och det står jag till.»

Detta mumlande verkade ej fördelaktigt på Gustavianas
lynne; äfven der anade hon att man ville »styra
och ställa».

Axel visste ej ett ord om allt detta, utan fortfor
att gå till tant Beata och sin kusin Gustaviana; men
småningom blefvo besöken sällsyntare. Det var icke
heller underligt. En hvar, som kommit i tillfälle att
betrakta de unga tu, skulle begripit att någonting
felades; men hvad? blef en oupplöslig gåta.

Samtalet var lifligt och gladt då friherrinnan var
närvarande. Det tycktes som hon skulle ensamt vara
i stånd att göra det lifvadt och underhållande; men
lemnade hon rummet blef allt tyst. Doktorn gick bort
till fönstret och betraktade skyarna eller bläddrade i
ett gravyrverk, som han genombläddrat många gånger
förut, och Gustaviana var flitigare med sin sömnad än
någonsin. Deras samtal bestodo af afbrutna meningar
af det mest likgiltiga innehåll; men knappt återvände
friherrinnan förr än samtalet åter fick fart.

Den hygglige doktorn tycktes förlägen då han var
ensam med Gustaviana, och hon syntes skygg att
tala. Förhållandet började att bli nästan odrägligt
för de unga.

Många gånger tycktes det, som Axel velat säga något;
men det stannade vid början, och Gustavianas skygghet
var så tydlig, att han ej kunde ens beröra sitt ämne.

En genombrytning måste ändå en gång ske. Det gick ej
längre – en förklaring var nödig.

»Det är,» började en gång Axel, då friherrinnan lemnat
de unga ensamma, »det är något som skiljer oss åt,
oss trogna lekkamrater. Du är så förstämd, jag också;
men hvad är det, Gustaviana? vet du hvad det är?»

Gustaviana rodnade lindrigt och kastade en hastig,
skygg blick på Axel.

»Nej, men det är som du säger; vi äro ej längre de
glada barnen, vi äro stora och gamla, och ...»

»Och då kunna vi ej tala förtroligt och öppna våra
hjertan för hvarandra.»

»Se der ha vi mammas tillställning,» tänkte Gustaviana
och rodnade starkare.

»Säg Gustaviana, önskar du min lycka?»

»Ja,» svarade hon tyst och förlägen under det att
kinderna glödde.

»Snälla Gustaviana, du håller af mig och jag håller
af dig; men ändå är det något, som jag ville säga
dig, blott jag vore i stånd dertill; men jag måste,
Gustaviana, jag måste som en menniska med samvete
säga dig allt: du är den enda, som kan lösa min
förtrollning; har du kraft och vilja att göra det?»

»Ja.»

»Vill du lyfta en skuld från min själ? Kan jag säga
dig allt utan att göra dig sorg eller väcka din
förbittring? Vill du i anda och sanning vara min
barndomsvän, trofast i hela lifvet?»

»Ja, säg ut, Axel, du ser så olycksbådande ut; tala,
allt hvad jag kan och bör, skall jag göra för dig.»

»Det är,» började Axel, »en lycka att det af oss begge
är ensamt jag, som är en fantast; det är en lycka att
du ej kommit in i samma hvirfvel som jag. Du kan göra
mig klok igen.»

»Tala, Axel,» sade Gustaviana, allvarligt och
bottenärligt blickande in i sin kusins ögon;
»tala. Preludier,» tillade hon med ett tvunget skratt,
»äro aldrig bra, säger mamma.»

»Ädla flicka! ack, huru mycket håller jag ej af dig;
mera, långt mera än du kan tänka, men ...»

»Men Axel, hvarför men?»

»Jo, jag får ej, jag kan ej ...»

Han tystnade för några ögonblick och steg upp,
gjorde ett slag öfver golfvet och stannade midt
framför Gustaviana.

»Ädla, sköna, goda syster Gustaviana, jag är
förlofvad.»

Vid detta ord lade flickan handen på hjertat, det
for en blixt genom själen och träffade midt i hjertat.

»Förlofvad! intet annat!» sade hon, sansande sig;
»och din fästmö?»

»Är en fröken B. i Stockholm.»

»Och du älskar henne?»

»Ja, af hela min själ.»

»Hvad är då den hjelp jag skulle gifva dig?»

Axel satte sig åter, fattade hennes hand och sade:

»Gustaviana, det är så, att jag, då jag såg dig,
började vackla. Du är en helt annan än detta vuxna
barn jag tänkt mig, du är skön, du är god, du eger
allt som kan göra en make lycklig och du är min
barndoms leksyster, mina ynglingaårs väninna. Nog af,
jag började vackla, jag kände huru

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free