- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
132

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Gustaviana. Karaktersbilder af Onkel Adam (Forts.) - Angorageten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

svindeln skulle komma, om jag ej i tid tillgrep det enda
medlet jag kunde finna, det att rådgöra just med dig
och söka kraft i din svaghet.»

Ett smålöje, sådant som kanske då och då flyger öfver
de odödligas läppar, lyste på en gång upp den unga
flickans anlete.

»Axel!» sade hon, »jag skall styrka dig, just genom
min svaghet. Ser du, jag älskar dig öfver allt på
jorden, mera än mitt lif – ser du, det är sanning;
men just derför skall du göra din pligt och upphöra
att svindla. Käre Axel, håll mig vid handen! vi stå
begge vid samma svindlande djup, följ mig och se som
jag uppåt och ej nedåt i detta svalg, der du håller
på att störta. Vet du, det gifves en högre kärlek än
denna, som hållit på att förstöra det heliga inom
oss; följ mig och gå med upplyftadt hufvud öfver
afgrunden. Nu äro vi framme. Nu ha vi burit fram
hvar sitt offer på Herrans altare och en eldslåga
från himmelen tände dem begge. Gud ser och gillar
vår gerning.»

Axel böjde sitt hufvud for den sköna flickan, som nu
var dubbelt mera skön.

»Är du lugn nu, käre Axel? känner du huru din
sjelfförtröstan åter vaknar?»

»Ja, ja, tack, Gustaviana! Du blir mitt helgon,
min himlauppenbarelse. Ja du, jag skall omtala allt
för min fästmö. Äfven hon har ett hjerta, godt som
ditt, men kanske svagare. Hon skall hålla af dig,
Gustaviana, mera än om du vore hennes syster.»

Då friherrinnan åter kom in började samtalet som
vanligt och Gustaviana var så ovanligt glad.
Friherrinnan gladde sig deråt, men
visste ej den enkla orsaken, som var att så väl Axel
som Gustaviana återfått, fastän genom kamp, samma
barnaoskuld, som de, utan strid, egde sexton år förut.

På det mest obesvärade sätt sade Gustaviana: »Vet
mamma, en gammal lekkamrat är ändå en riktig klenod
att ha, det har Axel Ljung erfarit. Jag begriper icke,
huru du skulle kommit fram med den stora nyheten, som
tant Ljung ännu troligen ej vet af; men så hade du
lyckligtvis mig, en kär kusin, och jag skall berätta
din lycka. Mamma! Axel Ljung är förlofvad!»

»Förlofvad? med hvem då i Guds namn?» ropade
friherrinnan öfverraskad.

»Jo, mamma, med en fröken B. i Stockholm, en liten
engel, god som ett gull. Ack, hvad det skall bli
roligt, när hon kommer en gång hit, den snälla
doktorinnan.»

»Jaså,» sade friherrinnan, spänd och kall,
»jag gratulerar.»

Nyheten spridde sig snart, och några dagar derefter
stod Lovisa i köket och puttrade om karlar, som
inte skämdes att ränna dag ut och dag in och dricka
te med sockerskorpor och göra besvär, utan att ha
allvar, utan bara på omslag. Lovisa tackade riktigt
Gud för att ingen sådan der karlperson någonsin
bedragit henne; ty Sven dog då helt ärligt från hela
förlofningen; ty han menade alltid ärligt; men bättre
herrar! Usch, det är ett elände!

-

<image>Angorageten.</image>
(Tillhör art. här nedan.)


Angorageten.

Den minsta lilla dam på tio år vet, hvad en
angorafrans är, och om det än icke synnerligen
intresserar henne att veta om den glänsande,
silkeslena garneringen på hennes kappa förskrifver
sig från en fransk väfstol eller från halfmånens
land, så torde hon finna ett nöje i att se ett
konterfej af den leverantör, som lemnar de allra
äktaste angorafransarna, nemligen angorageten sjelf,
så kallad efter den lilla staden Angora i turkiska
paschalikatet Anadoli i Mindre Asien. En beskrifning
på djurets yttre, med dess egendomligt vridna horn,
är temligen öfverflödig; att tala om det rika, lätta,
långa, fina, mjuka, glänsande, silkeslena och
svagt krusade håret likaså, ty hvarje furnerad pels-
och kramhandlare skall kunna lemna goda prof derpå.

Det var först i sextonde århundradet, som man
började tala om ett slags getter, hvilkas hår var
fint som silke och hvitt som snö och som användes
till förfärdigande af kamelgarn och ett tyg, som
kallades kamelott samt väfdes af angoragetens hår,
stundom blandadt med silke i varpen. Småningom
har man bättre lärt känna detta djur och utbredt
afveln deraf samt till och med lyckats införa det
i Europa. Ingenstädes har getskötseln blifvit till
någon verklig industri mer än i moderlandet Anadoli,
der man räknar getternas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0136.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free