Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Angorageten - Meyerbeer. W. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antal till mellan 5 och 800,000 och der hvarje djur
på ort och ställe gäller 30 till 40 kronor i vårt
mynt, så värdefull är den afkastning som detta djur
lemnar. I April försiggår klippningen, hvarefter
ullen omedelbart inpackas. Staden Angora lemnar ensam
nära två millioner skålpund, som motsvara ett värde
af 3,150,000 kronor. En del förarbetas inom sjelfva
landet till starka tyger för männen och finare för
qvinnorna samt till strumpor och handskar; allt det
öfriga går till England.
Försök hafva, som sagdt,
blifvit gjorda att införa angorageten i de europeiska
kulturländerna. Spanska regeringen lät
år 1765 införskrifva en stor skara angoragetter till
Iberiska halfön, men man vet icke, hvad som blifvit
af dem. År 1787 införde man några hundra till de
franska lågalperna. Der trifdes de utmärkt väl och
man drog en ganska nätt vinst af deras afvel. Man
skall äfven ha försökt införa dem i Sverige, ehuru
det måtte ha stannat vid blotta försöket. Det land,
der angorageten nu företrädesvis vårdas är Frankrike,
och man har der ännu ej funnit skäl att klaga på
vinsten, ty hvarje get lär i medeltal lemna 23 francs
74 centimer i nettobehållning.
Meyerbeer.
Hvarje storhet medför till verlden, utom
sina öfriga gåfvor, äfven en anvisning på hat
och förföljelse, hvilken sällan förfelar att
rundligen honoreras. De glänsande uppenbarelserna
anses såsom oförlåtliga förolämpningar mot alla
underlägsna förmågor, under det att medelmåttans
produktioner, såsom oskadliga, merendels bemötas med
välvilja. Storhetens framgångar betraktas derför
på många håll med grämelse, dess fel förstoras
till kolosser, dess fall helsas med jubel.
Äfven konstområdet har ofta nog varit skådeplatsen
för dylika företeelser, och på detta fält hafva
få storheter fått upplefva så hätska anfall som
Meyerbeer. Afund, pedantism, bigotteri, ensidighet,
tyskhetsfrenesi bildade mot honom en kompakt
koalition, hvari de först- och sistnämda faktorerna
visade sig verksammast. Men en genius kan endast falla
genom egen skuld; mot yttre anfall skyddar honom hans
gudomliga natur. Det vanmäktiga fälttåget mot detta
snille tjenade ock endast till att höja dess glans;
hvarje angrepp besvarades med ett nytt storverk,
och Meyerbeer blef i en vändning epokens hufvudman
och den europeiska stora operans beherrskare.
Då man talar om denne mästare, så afser man vanligen
hans sista stora epok. Meyerbeer måste nemligen
passera tre perioder för att träffa sin rätta ton och
ernå sin höjdpunkt. Ty hvarje verkligt snille talar
sitt eget språk, som han sjelf skapat sig, som förut
ej förnummits och likväl af alla förstås. Detta är
den för hvarje större förmåga egendomliga stilen,
hvarpå snillet igenkännes; le style,
c’est l’homme, säger Voltaire. Den blotta talenten
endast kopierar en genialisk stil.
Äfven Meyerbeer måste, som sagdt, söka länge,
innan han fann sitt rätta språk och med detsamma
makten att kläda historien i toner. Vi måste följa
honom på hans märkliga utvecklingsgång för att rätt
förstå honom. Det skall då ock visa sig, i hvad mån
de anklagelser man riktat mot honom äro grundade.
Giacomo Meyerbeer [1],
född 1794, var son af en rik
berliner-bankir. Hans eldiga och sträfsamma
ande uppenbarade sig redan i barndomen; elev
af Lauska och Clementi i pianospel, väckte han
redan som åttaåring uppseende genom sin genialiska
improvisation, och uppträdde framdeles i Wien såsom
pianovirtuos af första ordningen. Hos Zelter och
B. A. Weber studerade han teorien, och abbé Vogler
invigde honom i vetenskapens djupare mysterier. Nu
blef det allvar med kompositionen, som riktades till
scenen, dit hans lifliga fantasi oemotståndligen
drog honom. Men ännu hade han endast Voglers
stränga skolastik i hufvudet, frihet och routin
felades honom, och hans båda förstlingsoperor,
skrifna i stel ärbarhet, gjorde i Wien ett totalt
fiasko. Förtviflad vände han sig till den gamle
Salieri, som sade honom: »gå till Italien, der får
ni veta hvad sång, hvad scenisk effekt vill säga.»
Uti Italien stod den rossiniska koloraturoperan i
sitt högsta flor, och med en spänstighet utan like
störtade sig nu den unge maestron med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
