- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
135

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meyerbeer. W. B.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

försinligade uti den märkvärdiga genomföringen
af de sällsammaste motiver? Och midt ibland dessa
stormstycken står den lilla idylltrion (femte akten)
såsom en skön oas, full af fin poesi.

Ett mästerligt drag är den alldeles olika färg, som
fanatismen antager i Hugenotterna och i Profeten;
och hvarje är den rätta. Man har med anledning
af dessa stora verkningar förevitat Meyerbeer en
öfvervägande förståndsverksamhet – en förebråelse
som man åtminstone ej kan göra dessa zeloter.

Profeten eger företrädet af åtskilliga framstående
dramatiska personligheter; den vigtigaste är Fides,
som på det sannaste framställer striden mellan
natur och fanatism; Fides och Marcel äro makalösa
mönsterbilder af musikalisk plastik. Man måste ock
i dessa båda operor beundra librettistens konst att
anlägga de musikaliska situationerna – att anlägga
dem specielt för Meyerbeers stil; för ingen annan
kompositör hade de egnat sig.

Länge fasthöll mästaren sin fjerde och sista stora
opera; man talade i åratal uti hela Europa om denna
hemlighetsfulla Afrikanska, som aldrig ville komma i
dagsljuset, och många påstodo till och med att någon
Afrikanska alls icke fanns till. Men orsaken var
att den alltid orolige maestron icke lyckats finna
någon prima donna för sin vilda hjeltinna. Omsider
bestämde han sig för m:lle Marie Sax (numera Sass),
och nu utlemnade han sitt digra partitur. Operan gick
af stapeln hösten 1864, hvilket mästaren dock icke
fick upplefva.

När ändtligen slöjan lyftades af denna mystiska bild,
så uppenbarade den en kolossal vidunderlighet, som
uppfyllde hela den musikaliska verlden med undran
och tvekan. Det är en sfinx, detta operafenomen,
af den djerfvaste plastik, en stenbild af oerhörda
dimensioner och fabelaktiga former, som skrider
fram med dånande steg, under hvilka den lätta tiljan
hotar brista.

Handlingen är, liksom i Robert, hufvudsakligast
anlagd på stora sceniska effekter, men hvilka
långt öfverbjuda dem i nämda opera: hafsscenen med
tyfonen och fartygets undergång, den praktfulla
indiska akten, manzanillascenen hafva öfverträffat
de spändaste förväntningar. Sjelfva handlingen
lider temlig brist på betydande karakterer: Inez
(andra älskarinnan) är en vanlig operadocka,
ehuru begåfvad med åtskilliga intressanta partier,
och Vasco är en figur som ej aflägset påminner om
de otympliga gudabelätena hos Afrikas vildar; hans
navigatoriska talenter spela ingen rol, och hans
erotiska en högst medelmåttig. Meyerbeer tycks länge
hafva funderat på hvad som för honom vore att göra af
denna omöjliga tillstymmelse, till dess han lyckades
af den konstruera, visserligen ej någon hjelte, men
dock dess parodi, en hjeltetenor. De enda betydande
karaktererna äro de båda indianska personerna (Selica
och Nelusko), båda alldeles skapade för Meyerbeer, som
också med hela styrkan af sitt snille bemäktigade sig
dem; de beteckna ock den dramatiska framställningens
tyngdpunkter. Selicas indiska berceuse med sin
oefterhärmliga tropiska färg är ett af mästarens
finaste penseldrag, och flera bland operans öfriga
bästa nummer tillhöra dessa partier.

Musiken i sin helhet har frambragt blandade
intryck. Det vissa är emellertid att ingen utom
Meyerbeer skulle fått makt med denna obändiga
koloss. Det erfordrades ingenting mindre än denna makt
öfver tonkonstens hela arsenal, denna förmåga att
se allting i stort, och framför allt detta väldiga
snille, hvilket ännu i sitt nedgående slungade
tändande blixtar.

Meyerbeers bastanta realism råder ej i hans lyriska
sångstycken, dessa miniaturer af så beundransvärd
finhet. Men i sin dramatiska stil gick han helt
andra vägar; här såg han, som sagdt, allting i stort
och målade med den bredaste pensel. Afrikanskan
visar detta maneér vid dess yttersta gräns. Hans
stora sceniska skildringar likna här präktiga
dekorationsmålningar, på nära håll af ringa verkan,
men på afstånd af desto större, och, ej nöjd med de
resultater han redan vunnit,
tillgrep han harmonier och instrumentalkombinationer,
som knappt någonsin förr varit vågade. Deraf dessa
oerhörda dimensioner, dessa bestormande kraftställen,
stundom rörande sig i kompakta massor, stundom
frambragta med de enklaste medel, verksamma genom
kontrasten. Hemligheten af hans stora effekter består
ock till stor del uti kontrasten och stegringen,
och denna konst har knappt någon mästare förstått så
som Meyerbeer. Den sublima idealitet, som man hos
Mozart och Mendelssohn så högt beundrar, var icke
hans sak. Likasom Beethoven, behandlade han stundom
demoniska elementer, men ur en motsatt riktning, och
man kan säga att då Beethoven uppfattade demonismens
anda, skildrade Meyerbeer dess kostym – synnerligast i
Afrikanskan. Den fina poetiska beslöjningen afrycker
han föremålen och framställer dem uti sina väldiga
klangformer i omedelbar naturtrohet, i de skarpaste
drag. Detta uppfattningssätt må man gilla eller
ogilla, men dess verkan är ofelbart gifven och har
aldrig lemnat sin mästare i sticket.

Den präktiga och originella instrumentationen
utgör äfven i Afrikanskan ett märkvärdigt
hufvudelement. Dock kan den icke gälla såsom mönster
för andra kompositörer, emedan den hos Meyerbeer är en
specialitet, som endast egnar sig för så exceptionella
intentioner.

Åtskilliga partier i Afrikanskan röja trötthet hos
mästaren och verka trötthet hos åhöraren; här äro
ock längderna märkbara, dem han sökt dölja under ett
falskt patos. Äfven förekomma flera konsertepisoder
för den kära koloraturens skull; både Selicas och
isynnerhet Ines’ partier äro här och der bekajade med
sådant kram. Men maestron låter aldrig ersättning
saknas: glanspunkter äro det storartade första
finalet, hvars harmonigångar dock stundom äro så
labyrintiska, att man nästan undrar om mästaren
skall hitta ut igen; den nyssnämda ypperliga indiska
berceusen, den präktiga septetten och finalet i andra
akten, den utmärkt vackra morgonsången på skeppet,
Neluskos besvärjelse, en stor del af fjerde akten
med den originella braminmarschen, öfverbraminens
högtidliga sång och den stora duon, m. m.: allt
utgånget ur en ursprunglig bildningsförmåga.

I en tidpunkt, då de allraflesta kompositörer sjelfva
endast äro personifierade svagheter, hafva de svaga
sidorna ej kunnat störta ett verk, som i det hela dock
är en produkt af styrkan. Afrika är lejonets hemland
och Afrikanskan den sista af den gamla lejonätten.

*



Utom sina stora operor skref Meyerbeer
tillfällighetsstycket »Fältlägret i Schlesien» till
det nya berliner-operahusets invigning 1842. Här
förekommer den berömda trion för en sopran och två
flöjter, som han sedan upptog i sin komiska opera
L’étoile du Nord (1854). Hans andra opéra-comique Le
pardon de Ploërmel
(Dinorah) gafs med stort bifall
för första gången 1859.

*



Meyerbeers lyrik utgör en genre för sig, som uppvisar
mästerstycken af den mest poetiska skönhet. Här har
han afstått från den skarpa drastiken och i stället
lyssnat till den melodiska andans renaste ingifvelser;
det gäller här nemligen ej framställandet af handling,
men endast uttalandet af känslor, hvilkas uttryck
han varierar i de finaste skiftningar. Här är han ock
mera tysk och ställer sig helt jemnbördig vid sidan
af de största tyska mästare. Vanligtvis äro dessa
stycken genomkomponerade; kupletterna oftast försedda
med rika accompagnementsvariationer. Den smekande
melodien, den fina fakturen hafva ock gjort dem till
älsklingar hos alla bildade sångvänner. Några af dessa
stycken äro hållna i religiös, andra i humoristisk,
åter andra i naiv eller sentimental ton; de berömdaste
äro Majsången, Fiskarflickan, Scirocco, Rosen, Liljan
och dufvan, Hjertats lustgård
samt många flera.

*



Det fanns i senare tider i Paris ett tretal af gamla
historiska mästare, som öfverlefvat en stor förgången konstepok,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free