Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 / 136 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meyerbeer. W. B. - "De tusen öarna". -mn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvars prydnader de varit. Det var Meyerbeer, Auber, Rossini:
alla representerande olika nationer. Meyerbeer var den förste,
som bröt den vittra ringen; han lemnade verlden den 2 Maj 1864.

W. B.


»De tusen öarna.»

Nedanstående teckning förflyttar oss till en af de fem
stora insjöar, som bilda det vigtigaste vattensystemet
på Nordamerikas vidsträckta kontinent. Ontario står
genom kanalen förbi Niagara i förbindelse med den tre
hundra fot högre liggande Erie-sjön och vidare med
Öfra-sjön, Michigan- och Huron-sjöarna. Väldiga
ångare, afsedda för passagerare, emigranter eller
arbetare på väg vesterut, gå oupphörligen fram
och åter på dessa vatten. Enligt resandes utsago
lär eländet ombord på dylika emigrantförare vara
ojemförligt mycket större än på de atlantiska
oceanångarne, som numera af regeringen hållas under
sträng kontroll.


Parti från sjön Ontario i Nordamerika.

Få af våra utvandrande landsmän välja vägen öfver
sjöarna, de föredraga den lättare och skyndsammare
färden med bantåg till Chicago och vidare till de
områden, der unionsregeringen upplåter land åt
emigranterna. De, som välja sjövägen, äro mestadels
irländare, de fattigaste och okunnigaste af den stora
kolonistskara, som Europa hvarje år afbördar sig
till Amerika.

Möjligen torde den förhoppningsfulle lycksökaren
med något blandade känslor betrakta den enformiga
tafla, som Ontario med sina mörka skogbevuxna
stränder erbjuder för hans öga. Genast vid inträdet i
Ontario-sjön måste han passera den stora arkipelag af
småöar, som en resande betecknande kallat »de tusen
öarna». Den resande öfverraskas med ens af att se
ångaren på alla sidor omgifven af land; det tyckes
som om fartyget omöjligen skulle kunna leta sig väg
genom denna ofantliga labyrint af med hög barrskog
bevuxna öar,
holmar och klippor. Träden, som i otalig mängd
trängas på sin knappa plats och, sedan de dött,
falla öfver hvarandra, gifva åt det hela en vild,
pittoresk karakter. Naturen visar sig här i hela sin
vårdslöshet och slösande storhet. Det åtgår flere
timmar för att passera krokvägarna genom denna ögrupp,
utan tvifvel det sista spåret af någon naturlig damm,
som under seklernas lopp genombrutits och utskurits
af de stora sjöarnas vatten.

Som sagdt: huru lockande behag dessa scenerier
kunna ega för tecknarens öga, så torde de väcka en
mängd andra, dystrare betraktelser hos den stackars
emigranten, den fattige
bonden, som sålde sin sista ko, kanske lemnade hustru
och barn, för att realisera sina gyllene drömmar om
frihetens och rikedomens land. Måhända fick han här
den första påminnelsen om ett visst kusligt allvar,
som icke fanns i hans rosiga drömmar, en tanke på,
att han här icke torde finna stort bättre än hvad han
hade hemma, en jordmån, som kräfver starka armar och
ihärdig möda, för att skänka sin odlare lön.

Låtom oss dock tro, att han redan insupit så mycket
amerikansk luft att han fått något af yankeens sega
ihärdighet, detta go ahead, som besegrar alla hinder,
trotsar alla svårigheter. Kanske till och med att hans
djerfva blick förmår skönja ännu en utvecklingsperiod
– icke en geologisk –, hvarunder på de tusen holmarna
uppvuxit en de tusen holmarnas stad, ett amerikanskt
Venedig, som blomstrar och växer, när dogernas gamla
palatser redan ligga i grus.

–mn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>